Han ritade många skapelser förutom hans kända torn i Paris. En är Long Bienbron i Hanoi. Den byggdes 1903 över Röda floden och var en viktig länk under kriget, för Sovjets transporter av krigsmateriel från hamnen i Haiphong. Inte svårt att förstå, att den utsattes för bombangrepp av Amerikanska styrkor.

Detta underverk måste vi förstås ta oss en ordentlig titt på och med kartan i hand gav vi oss i kast med den minst sagt brusande trafiken. Att gå på promenad i Hanoi är att liksom en skadskjuten hare hoppa upp och ner på trottoarer och kryssa mellan dödsföraktande vespor och motorcyklar när man måste korsa gatorna…puh!

Bron då? Ja, den är sevärd och den är bara öppen för tåg och motorcyklar, gående får samsas på den halvmeterbreda ”betongbiten” längst ut. Vi gick till halva och vände, det kändes inte helt tryggt med alla hål på den tre centimeter tjocka (tunna) och ojämna gångstigen. Unga selfiefantaster var självklart ute och klättrade på spåren, visserligen går det inte så många tåg per dag, men ändå? Gammal kärring igen?

Och vad sägs om den lilla familjen på söndagspromenad? Efter det lilla äventyret hittade vi en takterrass där vi fick både utsikt och vätskepåfyllning, samt chans att föreviga i alla fall en liten bit av mosaikmuren som går längs Röda floden.

Inte helt enkelt då trafiken pumpade på likt en outsinlig flod, bilar, cyklar och inte minst alla dessa fantastiska transporter. Visserligen är det många års träning som ligger bakom, men vilken balans att avundas och storögt begapa. Dessa överlastade cykeltransporter skrev jag om redan i inläggen från Tanzania och de existerar ju både här och där…men, här är det trångt, massor med andra fordon och en och annan virrig turist att parera för. Under kriget transporterades flera hundra kilo materiel med/per cykel, idag är det skrymmande laster, men alls inte så tunga.

Röda floden är inte vad den en gång har varit. Många länder längs vägen gör anspråk på dess vatten och det syns tydligt när man tar en promenad över bron. Igenväxten och bristen på fisk är ett problem här, några mil från utloppet vid havet i Haiphong.

Detta fick vi se mer av under vår tur ner till Halong Bay, vilket jag återkommer till i nästa inlägg. Först tillbaka till kommersen i gamla stan. Knappgatan var en riktig höjdare för en gammal designer, tänk att få botanisera fritt där…och pappersgatan, tejpgatan, repgatan, elektronikgatan…ja, det var häftigt och fantasieggande. Intressant även den reklam vissa sk kända designers får och att det finns så många ”offer” världen över, som låter sig luras och villigt ställer upp som betalande reklampelare. Originalet ler i mjugg och håvar hem grova pengar via sina licensavtal…

Husen i Hanoi är värt en historia för sig, men här blir det bara en liten parentes. Marken är och har alltid varit oerhört dyr, dessutom beskattades husen, i alla fall förr, via bredden, därför är husen smala och höga. Det är inte en familj som bor på höjden, nejdå, det är en pyttelägenhet per våning och där samsas hela familjen med i vissa fall både höns och grisar. Inte riktigt tillåtet förstås, men so what?

Här talar jag främst om gamla stan, men strukturen ser likadan ut även i den nya staden. Här är det förstås finare hus och priser som är i paritet och nästan högre än i bla London och NY. Historien om Hanoi och hela Vietnam kan ni säkert, men om inte så går den att ta del av på bla Wiki, jag berättar som vanligt om mina personliga upplevelser. Nästa gång skriver jag om vackra Halong Bay, något att se fram emot för dig som har tröttnat på ruffiga stadsbilder. Har precis tagit en, på grund av värmen välbehövlig siesta i Hoi An, Vietnams äldsta stad och numer på Unescos lista.