En natt värdig min kära makes 65-årsnatt…och dag. En natt efter en dag, då vi lämnade Hanoi för att med buss ta oss ut till havet och den berömda viken med sina fantasifulla små och stora klippöar. En lisa för själen efter några brusande dagar i Hanoi.

Vi hade självklart önskat oss vackert väder med rosalila solnedgång och klipporna badande i guldskimmer…men så dumt, självklart hängde regnet i luften och dagrarna blev utfrätta och tämligen alldagliga. Men, det gäller som alltid att gilla läget och att göra det bästa av situationen. Vår lilla båt, Emeraude, la ut 12:45, vi började med lunch och sen stävade vi ut i den fantastiska arkipelagen. Vi var inte ensamma, men pga det ständigt omtalade viruset, så var det ovanligt lugnt och skönt…för oss. Vi ankrade upp och åkte iväg med vår ”Tender” till den största grottan i Halongbukten. Måste erkänna att jag var lite skeptisk…men, den var enorm…bergakungens sal och lite till. Kan tänka mig fransmännens lycka, glädje och förundran när de hittade den…woouw…

Det var halt, det var stundtals brant, både upp och ner, det var smalt, trångt, fuktigt och varmt…och dessutom alla ”monster” som tittade fram ur vrårna…men, det var värt vartenda steg. Att kittla fantasin och att nästan bli barn på nytt, att tänka i sagor och myter…Yes, återigen…Oh, What A Day.

Utsikten när vi kom ur grottan var inte så dum den heller…en liten andhämtning och så tillbaka till Emeraude för crepes, drinkar och så småningom, en mycket god middag.

Att sitta på däck och njuta av mörkrets inträde, att känna lugnet och veta att vi är på en liten båt, en båt som nu bara är halvfull…40 av 80…och av varierande nationalitet, men bara Europeér, det kan man kalla livskvalitet och det passade tom ensamvargen. I skymningen kom de lokala fiskebåtarna ut och la sina nät och pärlfiskarna, eller rättare sagt odlarna vittjade sina tinor. Hade åkt förbi ett antal försäljningsställen för deras odlade pärlor, vita och nästan svarta. Jodå, fina, men inget slår min blå från NZ.

Och så kom då mörkret, det jag började med och även 65-årsfirandet. Vi somnade gott och sov som klubbade oxar, vaknade till en disig, men ändå bedårande morgon. Fiskebåtar i soldis, de två berömda klipporna, ”Fighting Cocks” och mycket mer.

När vi närmade oss hamnen, slogs vi av alla halvfärdiga hotellkomplex. Svaret var, att det hade varit förbjudet att övernatta på båtarna. Därför hade olika entreprenörer startat hotellprojekt, för att få turisterna att stanna och sen ändrades reglerna återigen…och på den vägen är det. Såg dock några som var på G igen.

Återvägen till Hanoi gick på en mindre väg, genom byar och samhällen. Fick se en liten del av vardagen hos ris och grönsaksodlare och fick även veta, två olika uppgifter, att Vietnam är första eller andra största risproducenten i världen.

Tre timmar i Hanoi, sen bordade vi tåget till Danang. Ett tåg som jag har haft med i mina reseplaneringar i många år och nu blev det äntligen av. Första tanken var att åka hela vägen mellan Hanoi och Saigon, men, kan säga med facit i hand att det var nog tur att vi kortade ner till halva. Vill inte ha det ogjort och det var ett äventyr i sig, men som alltid när förväntningarna är högt ställda blir det inte vad man tänkt sig. Jag hade hört talas om alla små byar som man sakta åkte igenom och jag såg mig ståendes vid och ut genom fönstret med kameran redo. Tjaha, och hur blev det då? En och annan bild, men bara ett fönster gick att öppna, 1 dm och luta sig ut var inte att tänka på…helt plötsligt kom halva regnskogen in genom fönstret och det var bara att retirera. Natten skumpade vi oss igenom i vår egen cupé, hade betalat extra för det förstås, vilket det var värt med råge och bananer äter vi aldrig mer…det söta morgonkaffet har jag förträngt och några bilder blev det trots allt till slut. Vardagsliv längs järnvägen…

Nu följde några stillsamma dagar i Hoi An, några hektiska i Mekong och Saigon och i morgon åker vi vidare till Kambodja…see You!