Varför åker man till Svalbard i maj?


Ja, varför inte? En fascinerande miljö och hoppet om att få träffa de stora, vackra vita. En skräckblandad förtjusning och nu var turen på vår sida. Vi hade nästan gett upp…jaja, det blir inget denna gång heller…men, då ropar skepparen…Polarbear in front, hurry, hurry!

På långt håll, men dock. En vad det verkade nyvaken och nyfiken, lite tufsig hona (kanske), utan ungar. Hade något hänt dem, hon letade i vad som troligtvis var gamla idet…men inget där.

Vi var ute på en heldagstur i Billefjorden. Slutdestinationen är Pyramiden om issituationen medger. Pyramiden är ett av två gamla gruvsamhällen och när vi var här i juli 2017 gick vi iland och fick en mycket intressant guidning. Nu var iskanten kompakt och vi kom inte ens i närheten. Häftig tur blev det och vår lilla båt lekte isbrytare, för att hämta upp ett gäng skidåkare som var strandsatta efter en tre veckors tur.

Det här går aldrig, både sade och tänkte vi … men, det gick med en lugn och erfaren skipper. Framåt tills det tog stopp, en kort back och så nytt försök. Ljudet av krossad is, en känsla att minnas när man längtar efter nya äventyr. Ja och så skönheten förstås! Det grafiskt svartvita som är närvarande över och runt hela ön, det nästan överjordiska.

Tillbaka i Longyearbyen tidig kväll och hur gott smakade inte middagen efter en heldag till sjöss, mmm. Har ju vart här förut och vi kommer säkert tillbaka, kanske tom i december för att ta del av polarnatten. Ja hursomhelst, speciellt är det, en kosmopolitisk by med alla ytterligheter och alla finner sitt, även om det inte blir björnträff.

Stan/byn ligger i en dal mellan havet, bergen och ett antal glaciärer. Många snöskred har under åren raserat och ödelagt stora delar av bebyggelsen, vilken har återuppbyggts igen och igen. Ett försök att hejda snön är rader och åter rader av staket längs sluttningarna närmast. Fungerar ibland, men nu var det åter full fart på byggfronten efter senaste skreden.

Isbjörnar, grafiska berg och skönhet i all ära, men vi får inte glömma huvudnäringen. Ursprungligen fanns det sju gruvor, nu bara en i drift och en som man kan komma på guidad tur till. Vart man än vänder sig så ser man resterna i form av de höga trätornen för transporterna och på vissa håll även kvarvarande behållare och linbana. En eftermiddag åkte vi på guidad tur ut mot havet och till en gruva i drift.

En sed i Longyearbyen som lever kvar sen kolbrytningens glansdagar är att skorna inte får tas med in på hotell och restauranger. Lätt att förstå när man ser hur skitiga skorna är efter en tur till gruvorna…men för turister som bara rör sig runt i byn? Tveksamt?

Vår tur runt byn var intressant och givande, både vad gäller natur och kultur. Guiden hade växt upp på ön och var mycket insatt och kunnig, visade både kyrkan och den kända fröbanken, samt resterna av gruvans linbana.

So long Svalbard, see You again och så tog vi flyget tillbaka till vårt älskade Tromsö. Nästan lika vackert…

IMG_2045 kopiera

Kategorier:Okategoriserade

Lämna en kommentar