Så känns det nu och vi har kommit en bra bit på väg. Chicago, O´hare, hyrbil och så styrde vi mot nordväst. Första delmålet var Yellowstone, den berömda och kända Nationalparken. Har lyckats undvika den hittills, trots många och långa turer runt i ”det förlovade landet”.

Vi har cruisat sisådär en 30-40 mil per dag, med stopp i både små och stora…lite större städer…och efter en dryg vecka kom vi då äntligen till det berömda och kanske lite överskattade Yellowstone West.

Vi ville se Bison och de visade sig redan första dagen, en hjord framför aktiva geysrar och ja, vi blev sålda direkt.

Så många tankar som vandrar omkring uppe på kontoret…att vi nu är här igen, i landet som man älskar eller hatar…eller både ock, en speciell sorts hatkärlek. Att reta upp sig är enkelt och det händer många gånger per dag, att njuta och uppleva skönhet…ja, lika enkelt är det…och trevligare.

En dryg vecka tog det att komma fram till första specifika målet och sanningen är förstås den att hela vägen är ett mål. Att hitta egna små pärlor och vyer är det bästa, att förundras över allt ” biggest in the world” och så det som inte är fullt så bra…som tex matkulturen, vilken har en del övrigt att önska. Tja, man är i alla fall ständigt mätt, övermätt. Doggybag, suck!

Vi försöker undvika Interstatevägarna så mycket det går, men inte så lätt om man vill komma fram till dagens mål i rimlig tid. Våra medresenärer är ”Supertrucks”, Husbussar med lilla bilen på släp och en och annan ”vanlig” sedan. Husbussarna har vi fascinerats av förr och de blir bara större…och större…och större.

Yellowstone fick tre dagars uppmärksamhet på kringelikrokvägar och genom öppna landskap, skogsklädda berg och vackra floddalar. Bison såg vi hela tiden, nära och på längre håll, hjortar och tjockhornsfår…men tyvärr, varken björn eller varg. Sista dagen åkte vi rakt genom med Cody som mål. Här på östra sidan var det om möjligt än mer spektakulärt, brant, narrow och brända träd likt plockepinn nerför sluttningarna. Parken är värd ett besök…men du är aldrig ensam…köer, köer och mer till parkeringarna…vi gav upp många gånger.

När vi lämnat parken möttes vi av de första tecknen på South Dakotas Badlands. Vackert och mer skulle komma.