Det börjar suga i Safaritarmen igen och nu, när Korea/Japan blev inställt kommer drömmarna ikapp. För några år sedan gjorde vi Sydafrika helt på egen hand. Flög ner till Johannesburg där vi hämtade ut vår hyrbil som skulle ta oss till Krugerparken. Vi åkte bara 12 mil första dagen, till Middelburg där vi hade hittat ett bedårande litet pensionat.

Kommer fram sen eftermiddag, trötta och bara längtar efter att ta en liten promenad. Promenad säger vår värd?…här kan ni inte ta någon promenad…det är livsfarligt! Men, framhåller jag, efter över ett dygn på flyg och sen bilresan så måste jag få lite motion och luft. Värden tar fram en karta efter att vi kört in bilen genom de automatiska grindarna och installerat oss på vårt rum för en natt. Han ritar och visar vart vi kan gå, hur långt vi kan gå osv…och naturligtvis gör vi som han säger?? … nja, inte riktigt. Vi går längre och lite längre och snart inser vi att det här kanske inte var helt lyckat. Vi går in i en ”affär” där vi säkert är de enda vita som har satt en fot, vi hittade lite frukt, nötter mm, betalade via teckenspråk och sen vände vi ”hemåt”. Åh, gick det bra frågade vår värd glatt, vart gick ni? När vi visade honom på kartan svimmade han lätt och drog en suck av lättnad över att se oss…men, lite äventyr skadar aldrig, eller hur?

Vi sov klockan runt och sen åkte vi mot Blyde River Canyon. En vådlig tur, inte minst pga vår GPS som levde sitt eget liv. In genom små byar som var hur intressanta som helst, förutom vägstandarden, vi tyckte synd om vår lilla hyrbil som dock skulle få vara med om mycket värre…så småningom. Vår lodge följande natt låg inne i ett reservat med djur som vandrade fritt bland bungalowerna…dock inte några kissar.

Vi dinerade, vi hade en mycket trevlig och givande kväll med ett Brittiskt par, vi lyssnade på nattens ljud, vi såg nattens varelser smyga förbi och morgonen därpå åkte vi iväg på ”Panoramarouten”. Det var hisnande vackert, det var spektakulärt…men tyvärr inte fotogenique, då det var mitt på dagen. Tja, that´s life och man gör så gott det går…motljus, skugglöst, färglöst, men trots allt, ändå rätt häftigt. Ett landskap som tog tag och som vi verkligen fick chans att se på allvar, då vi hamnade efter en ”tungtransport” som var helt omöjlig att köra förbi i hårnålarna.

En heldag i ett hisnande landskap och nu var vi nära ett av våra delmål…Kruger. Vi stannade till i Hazyview, den sista större orten innan djuren och naturen. Vi hade iofs sett skyltar som varnade för elefanter längs hela routen…men vi såg förstås inga.

Och nu börjar äventyret! Vi kommer fram till vår Lodge vid Sabie River, vi checkar in och kör genom de obligatoriska säkerhetsgrindarna. Vi har börjar vänja oss nu. När vi kommer till vår bungalow får vi se en SYN som vi aldrig kommer att glömma! På andra sidan floden har en stor elefanthjord kommit ner för att dricka och svalka sig.

De är så nära att man nästan kan känna deras lukt. Höra kan man i alla fall göra och se, se och förundras över deras sociala liv, matriarkens makt och förmåga att ta hand om och styra flocken med honor, ungar och pilska unghannar. Vi kom helt av oss, vi var hungriga och trötta men allt vi kunde fokusera på var giganternas sociala liv. Det pågick i 2-3 timmar och en liten blev till under tiden. Vi såg hur de stora ställde sig i ring, skyddande runt en av honorna, de trampade på, de trumpetade lite, det var andäktigt och till slut fick vi se en skymt av den nyfödda. Se bara på de rosa trampdynorna!

Att vara salig, att känna närheten till de stora, ja, det glömmer vi aldrig. Det var verkligen ”once in a lifetime”. Dagen efter åkte vi på ”egensafari” i Kruger och det första som mötte oss efter den grundliga kontrollen vid infarten, var en ilsken Noshörning.

Jag fotade och väntade på att den skulle komma närmare, men till slut blev det lite väl roligt och maken säger… NU KÖR JAG. De kan springa i 60 kmh och nu var det vi som var målet…puh! Vi körde runt i tre dagar, olika vägar varje dag, vi fick bilen kontrollerad på både ut och infarten, och vi såg tyvärr, trots alla kontroller, misstänkta tjuvjägare. Men, det vi var där för och det som vi har med oss hela livet är förstås alla djurmöten. Noshörningar som låg och sov, elefanter som vandrade över vägen…och då var man väldigt liten…inte minst när vi mötte den gamle, giganten.

Vi mötte alla de stora utom Leoparden som vi dock fick träffa lite senare, förra hösten i Botswana. Vi förundrades över folks fokus på ”the big five”. Vi hade stannat för att fota Giraffer, bilar stannar efter oss och frågar vad vi fotar?…Giraffer säger vi…aha, inget annat säger de och kör iväg med en rivstart??? visst blir man trött, väldigt trött…

Att inte se, att inte ta till sig det vackra, det är för mig en gåta. Att inte se de vackra hjortdjuren, de ståtliga Girafferna och de skräckinjagande oxarna…hur är det möjligt?

Jag älskar katter, både stora och små, men även alla andra djur. Jag lever när jag är i deras närhet, jag blir lugn, känner glädje och stor tillförsikt, de är äkta, okonstlade och det smittar av sig. Ett par små kissar, var så god!

En Noshörning med unge, Flodhästar och Krokodiler i samförstånd, Giraffer, vackra och mindre vackra fåglar, magiska kvällar vid lodgen och ja, salig är bara förnamnet.

Fåglarna finns där hela tiden, ibland blir de förevigade, men oftast inte…att vara ”fågelfotograf” tar på tålamodet, det som inte finns, men som ibland trots allt ger sig till känna.

Många bilder, många minnen och sista kvällen minns vi extra väl då ”huskatten” ville komma med oss. Resväskorna packade, kissen sov gott tills morgonen därpå…då insåg den att hemma är bäst. En golfbana besökte vi också, trots att vi har övergivit det ädla spelet för andra aktiviteter, intressant ändå med djurlivet.

Bye, bye Kruger och tusen tack för fantastiska upplevelser. 60 mil tillbaka till Joburg, flyg till Port Elisabeth, ny bil och sen ytterligare två veckors cruising längs Sydafrikas vilda kust. Valskådning i Hermanus, Pingviner vid Bettys Bay och Simons Town…och sist men inte minst, fantastiska Cape Town. En av våra bästa resor…ever…