Jag (vi) planerar som bäst nya resor, både korta och långa, vilket fick mig att gå tillbaka till arkivet för lite nostalgi och inspiration. Jag vet inte exakt vad jag letade efter, men jag hittade bland annat Azorerna…och där fastnade jag någon timme, bland alla undersköna vyer och minnen. Året är 2009 och vår andra resa hit, den första var 2003. Där har vi den där morgonen som man aldrig glömmer, morgonen när våra ögon återigen öppnades och vi blev varse att vi inte längre lever i en skyddad del av världen, morgonen när vi satte på CNN och fick veta att Anna Lind hade mördats.

Ja det var då och även 2009 är länge sedan, i alla fall i ett kort perspektiv. Vi spelade golf då, ja även 2003 och Azorerna har två häftiga banor, vilka var en av anledningarna till att vi åkte dit, den bedårande naturen var en annan. Batalha Golf är banan på bilden, en spektakulär och vacker 27-hålsbana, Furnas är den andra och den ligger nära orten Furnas med de svavelosande Thermerna. Det var befriande tomt på banorna och det var vår sista resa i golfens tecken. Vi hade alltmer börjat tröttna på det ädla spelet som på de flesta platser i världen, inte minst hemma i Sverige, bestod av köer, köer, köer, dåligt uppförande och långsamt spel. Vi hade båda drygt 10 i hcp när vi slutade, klubborna finns kvar och vem vet…kanske, kanske kommer lusten tillbaka någon gång. Men nu åter till Azorerna. Vi Golfade varannan dag och däremellan körde vi runt hela ön, både 2003 och 2009. Vi bodde på östkusten 2003 och på västkusten 2009, i Sao Roque några kilometer söder om huvudstaden Ponta Delgada, på ett mysigt litet strandhotell.

Det var där vi blev varse vad fasadklättrare är kapabla till. Vi sov med öppet vädringsfönster, inte balkongdörren, för att somna till vågornas underbara melodi…men här försvann mobiler mm, både hos oss och ”grannarna”. Som tur var hade jag låst in mina kameror i ”safen” och dagen därpå börjades arbetet med att säkra hotellet med taggtråd och belysning…trots att hotelledningen bedyrade ”att det aldrig hade hänt förut”. Nåja, shit happends, det var trots allt ett underbart litet ställe där vi vilade ut mellan golfrundor och bilturer, och en bra plats för fantastiskt nattfoto.

Inte så långt från Sao Roque låg en av de mest spektakulär platserna på ön…Lagoa do Fogo, en rest och lämning från ett vulkanutbrott 1563. Vi var där flera gånger 2003 och nu beslutade vi oss för att ”stiga ner” de 900 meter som vi hade ner till botten på den gamla kratern. Det var brant, snårigt, varmt och ibland nästan ogenomtränglig vegetation, men ner kom vi och till slut även upp. Något som ter sig helt omöjligt idag tio år senare pga knän och andra skavanker. Det var i alla fall en upplevelse av rang att stå och vandra nere vid den gudomliga kratersjön, det var andäktigt, det var stort…och i fjärran hördes Ravemusik…något malplacerad, eller kanske inte?

När vi åkte till Furnas GK passerade vi Furnas med över tjugo aktiva varma, svavelosande källor där vi stannade till för att beskåda när de lagade mat genom att sänka ner kärl i underjorden. Hur det smakade vet vi inte, men, det såg inte gott ut. Mer intressant var Thermerna inne i stan, de bubblade och förändrades hela tiden, precis som vulkanisk aktivitet alltid gör, men här var det lite annorlunda, riktigt fotogenique.

Det finns hur mycket vackert som helst på Azorerna, speciellt på huvudön Sao Miguel som bara är 759 kvadratkilometer stor, så det går lätt att köra runt på en vecka. Men, naturen förändras hela tiden, här precis som överallt annars och trots att vi kört runt i princip hela ön i två omgångar så har vi säkert missat mycket. Ett ställe och ett område som omskrivs i alla broschyrer och medier är Sete Sidades och Tvillingsjöarna.

Det ligger uppe i nordost och javisst, det är så vackert så det gör ont, i alla fall nästan. Färgerna är snudd på osannolika och det spekuleras om hur det kommer sig att den ena sjön är blå och den andra grön…spegling av himmel och av träd/vegetation? tja, kanske? Hursomhelst så finns det en granne, en ful, skräckinjagande och då 2009 vaktad av blodtörstiga bestar. Vad talar jag om nu då? Jo, om det stora övergivna lyxhotellet som byggdes 1989 och endast var i bruk ett år. Det hade/har en bedårande och spektakulär utsikt…men på den tiden ville alla bo nere vid havet så det kom inga gäster, frisk luft och hisnande vyer var inte ”inne” då…och nu är det för sent…

När jag hittade min mapp med Azorerna var jag förstås tvungen att kolla upp detta hotell och det jag fann var att det ”öppnades” för allmän beskådan 2011, då hoppet om en återöppning var släckt. Jag har sett bilder från interiören och jag hade så gärna varit där och förevigat det sköna förfallet. Försökte komma in redan 2009, men så fort du närmade dig morrade bestarna…och här gällde inte djurvänsreglerna. Jaja, det här skulle bli en liten nostalgitripp och nu har jag redan svävat ut så mycket att hälften vore nog…men jag måste bara visa några bilder från Capelas i nordost. En lite fiskehamn som vi besökte redan 2003 och då körde vi ner…nu visste vi bättre och tog en liten promenad, en uppiggande, trång och brant sådan…och vi smålog åt de tappra bilisterna.

Det var här, I Capelas, som vi bodde 2003 och kusten är karg, brant och livsfarlig för fiskare och andra sjöfarare. Vi körde på, vi fortsatte runt den ännu kargare nordkusten där vi mötte fiskare, katter på jakt, höns som jagade maken, boskapstransporter och inte minst skönhetens magi. Minns inte vad den lilla byn heter, men färden fortsatte längs vindlande hårnålsvägar tillbaka mot Ponta Delgada och Sao Roque.

Om ni inte redan har somnat, om ni inte har fått nog av Azorerna, om ni vill se lite annat så kommer här några avslutningsbilder från Ribeira Grande på östkusten…Surftävling, massmedier på plats…och det slutade med en katastrof…no more words…men Azorerna finns alltid i mitt hjärta och vi kan säkert ses igen någon gång.

Öar i atlanten, så olika, så intressanta…Kanarias, Madeira och Azorerna, gissa vilka som är mina favoriter?