Inget Sydkorea, inget Japan…


I alla fall inte just nu._79A7384

Men en annan resa, en 70 år gammal resa som vi fick följa med på, som vi fick ta del av, eller i alla fall fick en liten inblick i. En LIVSRESA…som gör en ödmjuk.

Vi åkte ner till svärföräldrarna för en liten visit, en varannanmånadsvisit innan vår resa, ett möte med de gamla som man aldrig vet hur det blir, hur det tas emot och hur det utvecklar sig.

Att ha levt ihop i 70 år, varit gifta i 65 år…ta in det, försök i alla fall! Jag förmår det inte fullt ut, trots att de funnits med i mitt liv i snart 30 år. 70 år tillsammans

Och i söndags tog det slut. Inte brutalt, inte oväntat, men ändå…det går inte att förbereda sig. Man tror att man är stark, att man kan ta allt, när man redan har mist alla i sin släkt inklusive alla älskade katter…men, när svärfar, 90 år, somnade in i söndags morse…då grät även jag.

Sug på det, tänk på vad jag skrivit, ta in, ta till och min fråga är förstås självklar!

Hur många känner några som har levt ihop så länge? Har du egen erfarenhet? Hur länge levde de ihop? Det vore så roligt med en dialog runt detta fenomen…snälla, svara!Smögen22

När kära svärföräldrarna firade 60 årig bröllopsdag tog vi med dem på en ”hemlig” resa till Smögen. Då var de lite halvdöva och halvblinda, men allt kompenserades av en nästan tonårig glädje och upptäckarlusta…och deras kärlek och tillit till varandra.

Kanske något att ta till sig av, att lära, att reflektera över…inte minst för er som är 30+ idag och precis har börjat ert gemensamma liv.

Det blev ingen resa för oss denna gång. I morgon skulle vi ha flugit till Seoul för vidare äventyr i Korea och Japan och vi hoppas på välvilja från försäkringsbolaget då avbokningen kom i sista minuten. Resor, länder och upplevelser finns förhoppningsvis kvar, precis som minnen…de varma, ljusa och självklart även de omtumlande.

Kategorier:Okategoriserade

11 kommentarer

  1. Rätta perspektiv!

    Gillad av 1 person

  2. Åh min älskade Gertievän❤️Vilken fin o stark text du har skrivit om dina svärföräldrar och deras livslånga relation. Precis så är det ju och ödmjukhet o respekt för detta fenomen som du säger att klara o leva ett helt liv sida vid sida.kramar till dig o Johan o även till svärmor (fast vi aldrig har träffats)❤️/Katarina

    Gilla

  3. Nej, om livets gång vet vi inget. Vi vet kanske vad vi har idag, just nu – men inget om morgondagen. Jag har mer och mer tänkt på det. Och när de högre åldrarna kommer med så kan det bli än mer osäkert. Att ha levt 70 år tillsammans är otroligt. Jag känner, har inte känt någon so gjort det. Mina föräldrar levde tillsammans i 55 år så mamma hastigt avled 2002, 85 år gammal, efter att ha blivit felbehandlad av en läkare. Och detta hastiga dödsfall blev svårt för min pappa, ja för oss alla, eftersom han hade en alzheimer som raskt tilltog därefter. Många fina minnen har jag kvar och det är minnen som jag bär med mig vidare.
    Din fint skrivna text fick mig att fundera än mer på livets gång.
    Många tankar till dig och maken.
    (Korea och Japan finns kvar men jag hoppas innerligt att försäkringar kan hjälpa er med den ekonomiska delen av resan)

    Gilla

    • Tack Ditte!
      Ja det är näst intill ofattbart att ha fått 70 år ihop, något helt annat än vad mina föräldrar fick uppleva. Min far blev bara 66 och sen levde mamma ensam i 19 år, hon blev 84.
      Vi hoppas på försäkringsbolagets välvilja, vi hade ju inget val…och tungt känns förstås även det, då vi skulle ha suttit på ett plan till Seoul just i denna stund.

      Gilla

  4. Kära Gertievännen! Så vackert skrivet och insiktsfullt om livslång kärlek tills döden skiljer oss åt! Oavsett hög ålder så är sorgen stor då man mister sin far och make! Mina tankar går till Johan och dig i sorgens stund! Ta hand om varann! Hjärtekramar till er båda!

    Gilla

  5. Hoppas innerligt att det fungerar med försäkringsbolaget, ibland kan de vara snabba att avslå men ge inte upp då. Har varit med om att man fått förklara för dem vilka regler som verkligen gäller och då har det inte varit några problem. De försöker ofta.
    Fast viktigast nu är ju att ni finns där ni är och kan vara till stöd för svärmor. Tufft för er två också nu.
    Men samtidigt verkar det som om Japan inte är något bra resmål just nu, ett rejält oväder väntas där.
    70 år tillsammans är det inte många som får. På vår nordpolenexp. var det ett japanskt/amerikanskt par med. De var 90 och 91 år en av dem fyllde år på resan. De skulle fira sin 65,e bröllopsdag samma år och bjöd alla på fartyget på festen. Du kan läsa om dem här https://www.fotosidan.se/blogs/magganfs/vi-kom-fram.htm. men 70 slår det med marginal. Mina föräldrar hann med 50 år, men då var min mor dålig så det blev ett minifirande då.
    Sänder många varma tankar till er.

    Gilla

    • Tack för omtanken Margareta…och vet du vad?…vi kollade precis mailen och vi får tillbaka drygt 80% från försäkringsbolaget. Tack IF, ni sköter er och det var ungefär vad jag hade förväntat mig… maken hade hoppats på 100%, men han är en obotlig optimist…
      Vi hörde och läste tidigare idag om ovädret som är på väg in mot Japan och man blir nästan lite kall och rädd. Hade vi tur i oturen igen, eller blir det inte så farligt…vi får hålla koll och se tiden an.
      Häftigt med ”ert” par och med deras bröllopsfest, det är så livet skall levas, eller hur!?

      Gilla

  6. Jag beklagar verkligen er sorg ❤ Så fina ord, så fina bilder.
    Livet är en berg-och-dalbana. Man blir allt oftare medveten om att leva här och nu, ta vara på varje dag och varandra. Glädjas åt det vi har ❤
    Vill berätta om min morfar och mormor… Den 5 oktober var vi på min underbara mormors 90-årskalas. Min morfar skulle också fylla 90 det året (2015) han tyvärr somnade in. Han var diagnostiserad med cancer men ändå fylld av livsglädje. Tyvärr försvann hans livsglädje när min mamma hastigt och väldigt tragiskt gick bort september 2014, 67 år "ung", på min äldsta sons födelsedag. Min mamma var äldst i en syskonskara av 5 systrar och en bror. När min mormor var 25 år hade hon 6 barn och ett fosterbarn och morfar jobbade för det mesta borta så hon var till största delen ensam med alla barnen. 1998 firade min mormor och morfar guldbröllop. När min morfar somnade in, februari 2015 hade dom varit gifta i nästan 67 år!! Morfar kom aldrig över sorgen att ha mist sin äldsta dotter så 5 månader efter mammas bortgång lämnade även morfar oss.
    Om mammas bortgång varit väntat och utan frågetecken hade nog även mormor kommit en bit på vägen i sitt sorgearbete… Hon har alltid varit en riktig krutgumma och väldigt ungdomlig men sorgen tär på krafterna och för ett år sen fick hon även bältros så nu märks det att åldern tar ut sin rätt. Jag har svårt att tro att det i framtiden finns många par som firar så många år tillsammans. Tänk 70 år som gifta!! ❤ Jag blir alldeles rörd och varm i hjärtat.
    Kära Gertie, ta hand om varandra. Ingen vet vad morgondagen bär med sig. Varm kram från mig ❤

    Gillad av 1 person

    • Tusen, tusen tack Susanne för fina ord och din berättelse om dina anhörigas sorger och även glädjeämnen. Som alla säger och skriver så är livets gång att vi föds och dör, så sant och vi har alla våra både goda och mindre roliga minnen…men…det värsta måste, om man nu skall jämföra, vara när barn dör före föräldrarna.
      Vi har ju inga barn och vi är dessutom enda barn både jag och maken, så nu är det bara vi och svärmor, 92 år kvar. Jag miste min far, liksom du din mor när han bara var 66 och min mamma blev 84.
      Ta hand om dig och livet och återigen tusen tack för att du berättar.
      Många varma kramar från din vän i norr!!

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: