Vad är ensamhet? Hur definierar du ordet, hur definierar du känslan? Visst är vi alla ensamma av och till, någon gång i livet, eller ofta och brutalt.

Varför tar jag upp detta just nu? Jo förstås, på grund av all information och desinformation av och runt det kära eller rättare sagt fruktansvärda ämnet corona, covid. Det är ett stigma, det är ett uppvaknande och ett trauma för oss alla, både fattiga och rika och det värsta är nog trots allt…att ingen vet! Ingen tar ansvar och ingen tar ställning, alla tror, alla anser, alla är rädda och det är nog det värsta…vi har drivits dit, vi har mer eller mindre blivit hjärntvättade och förminskade till små, små individer och jasägare.

Jag är född arg, jag har alltid varit arg och nu är jag argare än någonsin! Har skrivit om ämnet förut, men det tål att upprepas…vem är det mest synd om? En obesvarbar fråga som egentligen inte har något berättigande eller svar…men, som jag hörde på radion idag och då gick jag i taket!

Någon landstingspolitiker tackade de unga för att de står ut!???!! Helvete och helvetes moster! Vad då står ut? De unga får en liten paus i livet, de får lära sig att allt inte går som på räls, de blir inte övercurlade och måste dessutom ta ett eget beslut…hemska öde? Ja och så kommer vi då till pudelns kärna…vem är det mest synd om?

De gamla på boenden som har testats positiva, men bara fått en lätt förkylning, de unga som inte får festa och ”idrotta” som de alltid har gjort, eller de som hamnar mitt emellan, de som precis har blivit pensionärer och skall börja leva sitt liv, sitt fria och obundna liv.  Livet efter barn och barnbarn…om man nu har några? Att vara +65, att vara frisk och vilja resa, se världen och att även lära sig något på ”ålderns höst”…är det värt något idag tro? Näe, antagligen inte?

Men, mina vänner…tänk ett steg till, känn efter hur du har det, hur du känner och vilket liv du har…och vill ha. Vi som inte är purunga, vi som har något med oss i bagaget och som har en förhoppning om att upptäcka mer, att få fler erfarenheter, att aldrig stanna upp och bli tråkiga, vad har vi att se fram emot? När blir världen normal igen?, blir den någonsin som den varit?…näe, fan trot! Det enda som återstår är att sitta på hemmet och tänka tillbaka, att drömma om safari och djuphavsdykning, klättring i alperna och inte minst lössnöåkning all over.

Skit också, kan inte hålla mig neutral, måste spetsa till det och fråga…vad vet du om ensamhet? Jag får krupp, jag blir rosenrasande när ”alla” i media talar om ”nära och kära”. Har alla nära och kära? Vad menas med nära och kära? Vi har inga syskon, vi har inga barn och självklart inte heller några barnbarn…men vi har varandra! Ponera dock, att om en av oss dör…då är den som bli kvar helt ensam! HELT ENSAM! Du behöver inte tycka synd om oss, men snälla, tänk efter, ta ett steg till utanför din komfortzon och du…jag uppskattar åsikter och mothugg, bara de är relevanta!

Tänk efter två eller tre gånger och svälj framförallt inte allt som sägs och proklameras i media…sålla i flödet!