Att resa eller inte resa, det är en fråga och den andra frågan är: Kommer vi någonsin mer att kunna resa som vi vill, som fria och spontana individer, som upptäckresanden, som utforskare och världsmedborgare, eller ens på en liten chartertripp till Mallis? Jag har hoppats och hoppats, jag har tvivlat och åkt djupt ner i mörkret, men alltid, trots allt sett ett ljus i tunneln. Men nu idag, nu när vaccinerna kommer, när allt som alla hoppats på är här, men…det blev visst inte riktigt som vi tänkt oss, eller?

Har inte orkat med nyheterna annat än i små doser det senaste halvåret, har börjar glutta lite mer nu när jag har känt hoppet, men herregud, nu är det värre än någonsin, i alla fall värre än  i mars 2020. Oslo stänger, Finland stänger, Portugal stänger, för att inte tala om Tyskland, vilket är det land som ger mest respekt, i alla fall vad gäller vederhäftigheten…och så alla tvivel och osäkerheter vad gäller vaccinet. Det är bara to much och jag är rädd för att mina farhågor och tankar om och runt jordens överlevnad börjar slå in.

Nåja, något måste göras och jag började tänka bakåt, tänka på min näring och mina gamla utställningar. De första med bilder gick i isens tecken, trots att de hette ”Vattenliv”…och javisst, is är fruset vatten. Jag börjar med tre bilder från Björnö, öppet hav och isen talar.

Blå är isen och blå timmen förstärker figurernas karaktär.

Bubblor i isen har alltid fascinerat mig.

Vid Farstaviken i Gustavsberg finns en fascinerande bäck. Att komma åt glittret var inte lätt, men vad gör man inte för konsten?

Drömmar kommer och går, ibland vackra, men idag mest svartsvarta.

Vad är en figur? Är det en varelse, ett tecken, något ritat eller en dröm?

Ja, så kommer vi då till det här med FÄRG. Vad är färg, är det en illusion eller är det ett vedertaget begrepp? Kan det diskuteras, eller är det bara som det är, rött är rött, blått är blått och så vidare…

Hursomhelst, så var hällkaren ute i Björkvik en guldgruva, en ständig och alltid lika upplyftande utflykt och kanske även flykt från vardagen.

Att hitta grafik i isen är inte svårt…om du hittar is. Det kan vara så simpelt som i en frusen dypöl, i ett gammalt bilspår eller i ett näst intill övervuxet dike, det gäller bara att öppna ögonen, att se och fantisera.

Allt handlar i och för sig om att se, allt som handlar om foto och även annan konst, att måla, skulptera, att skapa design, att våga vara sig själv. Ibland är det infryst, svårt att ta till sig, men ändå så spännande och det talar till mig, det höjer sin röst…se mig, fota mig, bevara mig, för snart är jag borta, smält, tillintetgjord och all.

Är det något som personifierar och ger karaktär åt isen, så är det lystern. Den visar sig inte varje dag, men när den gör det, ja, vem blir då inte salig och upprymd? Solen är tillbaka och hoppet om vår och ljus kommer nära.

Transparent är ordet när vi talar om is och det får avsluta min lilla visning av före detta och tilltänkta utställningsbilder. Hoppas att de kunde ge er en liten verklighetsflykt, få in tankarna på annat än eländes elände och ja, det ljusnar i horisonten, kanske, förhoppningsvis?

Ett stort hjärta från hjärtat!