Och året då jag blev Digital. Har som ni säkert kommer ihåg, fotat sen jag kunde gå. Först med en lådkamera, sen med mors Zeiss Ikonta…och 1979 köpte jag min första, egna Systemkamera, en Yashica med tre Zeissobjektiv, vidvinkel, normal och tele.

En helt ny värld öppnade sig, jag såg möjligheter överallt, inget var omöjligt, nästan inget i alla fall. Så kändes det då, på filmrullens begränsande tid, då när man hade hela 24 och i bästa fall 36 bilder att röra sig med, en hel ocean att ösa ur…och olika isotal fanns att tillgå, när man började fota DIA. Ljuva och idag näst intill osannolika minnen och så är även de vad Golf beträffar och vilket förde oss till Skottland, än en gång. Vi hade varit på golfturné i Skottland några år tidigare, men nu skulle vi göra det på riktigt! Vi spelade då på Hcp 10 båda två, vi hade kondis och vi älskade att upptäcka nya banor. Nya, inte gamla, kända och ärevördiga, ”dyrbanor” och de som alla talade om. Nej, vi ville vara och blev våra egna stigfinnare, vi hittade pärlor, vi hittade BRORA. Brora, där får, tjurar och allt annat vandrar omkring, på och utanför fairways. Maken, som av födsel och ohejdad vana, har respekt för allt vad tjurar heter…ja, även han bligade snett bakåt och sen gick det som det gick…

Men jag tror allt att jag tar några steg bakåt först. Vi åkte från Göteborg till Newcastle, ett helt fantastiskt sätt att börja semestern på. Minns inte riktigt, men det var ett av de sista åren som DFDS körde den traden. Så utomordentligt sorgligt! Att åka med egen bil, att slippa alla omlastningar som det för med sig, med bil, flyg, buss…och hyrbil…guld värt! Att stå på däck och njuta av infarten till Newcastle är en lisa för själen. Att sen komma iland med en vänsterstyrd bil, i vänstertrafik, jaja, det gick även det, med några varv i första rondellen.

Edinburgh nästa och så styrde vi västerut mot Kingussie, i högländerna. Här finns en fantastisk golfbana, vilket vi visste sen några år tillbaka. Då regnade den bort, men nu skulle den besegras…hahahah, den tog oss med storm och vi föll, både bokstavligt och bildligt. Hur vackert får det lov att bli? Antagligen, ungefär så här?

Det här var i september, när ljungen prunkade och nästan exploderade i färgprakt, en syn som tog musten ur oss och vi glömde nästan ”att vika över tummen”(haha). Vi bodde på extraordinära B&B, vilka vi hittade på nätet, redan då. I alla fall de tre första, sen tog vi dagen som den kom. Vad sägs om detta rum, i Kingussie? ”Puddingrum” på min ära?

Vädret var helt outstanding till att vara i Skottland och vi åkte till de allra nordligaste delarna. Vi bodde på Sinclair Bay Hotel, in the ”middle of nowhere”. Vi förundrades av naturen och alla ödeborgar som poppade upp överallt, likt ödesmättade reliker. Och just öde är ordet!…övergiven och ensam, likt fåren och katterna, men samtidigt en befrielse!

Känslan att bara vara, känslan att du sköter dig själv, känslan av att de skottar du träffar har samma grundsyn, den känslan är obetalbar. Det här var en ren Golfturnè, det var i den andan vi åkte hit igen och önskan om att hitta något nytt i golfväg. Vi hittade Rey och Thurso, två linksbanor längst uppe i norr, vi träffade enstöringar likt oss själva, vi hade trevligt, vi spelade en strålande golf, på vårt HCP, vi mådde så bra man kan må!

Vi besökte Whiskeydestillerier, vi provsmakade och en och annan flaska kom med oss hem. Vi hade det bra i Skottland, men så närmade vi oss England och alla ”finbanor”. Inget bokat, allt fullt, ringa, ringa, ringa och sista utvägen var att komma med en tidigare färja hem till Svedala. Haha, jodå, det kunde nog ha gått, men, den åkte för en timme sedan. Då såg undertecknad ut så här…totalt uppgiven, men inte helt sänkt. Vi satte tummen på Berwick  Up on Tweed.

Jodå, här hittade vi ett av de mer osannolika boenden vi haft, i en medeltidsstad med broar kors och tvärs, en liten glömd pärla. Boendet var som vanligt en historia för sig, hur vi hittade dit minns ja inte, men oförglömligt är ordet. Andra våningen, knarrande golv, sjuk svärfar i rummet intill, minimala utrymmen förutom vårt jätterum, med tillhörande färgglad toa…ja, heereminje, men roligt var det!

Staden var helt bedårande, precis som en engelsk småstad skall vara. Floden Tweed var alltid närvarande, spegelblank på kvällen och grådaskig på morgonen…välj det som är bäst, eller låt bli. Här blev vi kvar tills vår ordinarie båt skulle ta oss hem. Vi utforskade omgivningarna och alla ”finbanor” i närheten, de vi ”never ever” skulle betala skjortan för att spela, trots vårt rätt hyfsade HCP. Tänka om, göra något annat…det var vi bra på även då och stan levererade.

Levererade gjorde även linksbanan Bamburgh Castle, som vi spelat några år tidigare. Nu var det bara skönt att vara här, se, vandra, kontemplera och minnas.

Jag minns mycket, jag är gammal nu och att plocka fram gamla minnen berikar. Jag fick min första Digitala systemkamera, då, 2005, en Canon 350. Jag var sprudlande glad, jag kände nästan hur vingarna växte ut, jag kände hur oket släppte, oket att bara kunna ta ett begränsat antal bilder. Nu blev det fritt fram, experimentlustan slog nästan knut på sig själv, jag var i sjunde himlen…trodde jag.

Newcastle bye, bye och vädret höll i sig. Har aldrig tidigare eller senare haft sån tur. En kredit för att jag aldrig klagar kanske? Väder är alltid väder, bra eller dåligt och det gäller att gilla läget. Ett drygt dygn senare nådde vi Göteborgs hamn och så tråkigt det är att denna linje inte längre existerar.