Djuren i mitt hjärta


De finns där hela tiden, de stora, farliga, vackra och de små, de som man har i famnen och som kan ge tröst. De som jag har valt bort pga vårt resande, de som börjar göra sig påminda igen. De pockar på, de skriker ibland…kom och hämta mig…nu, nu när ni måste vara hemma! Och ja, jag börjar tveka, kanske skulle vi, eller nja, vi väntar lite…men just nu ser det hopplöst ut…sista uppdateringen…inga onödiga resor utanför ditt län!?! 

Vi väntar i alla fall och vi minns, vi minns med en glädje så stor, så stark och så levande, alla våra resor i Afrika, inte minst i Namibia.

Elefanterna kommer först, de stolta Matriarkerna som styr sina hjordar, de små och mittemellanstora som är lite busiga och ostyriga. Det är en fröjd att få möta dem, det är med vördnad jag tänker tillbaka på alla våra möten och med sorg i hjärtat inser, att det kommer att dröja innan vi ses igen. Jahaja och nu skall jag försöka koncentrera mig på Namibia, Etosha och katterna, mina absoluta favoriter. Känslan när jag fick se ”mina första” Geparder…den går utanpå allt annat, jag lovar! Varsågoda, här kommer bröderna ”Brothers”, de smidiga kraftpaketen som trots allt är extremt hotade. Springa i 130 kmh, javisst, men sen har vi lejon, leoparder och inte minst tjuvjagande Homo Sapiens. Att vara Cheetah är inte lätt!

I Namibia bodde vi både inne i Etosha och på en Lodge utanför. Ni får ursäkta, men jag blandar ihop dem sinsemellan. De flesta var helt fantastiska vad beträffar standard, dock inte den som låg i anslutning till ”Vattenhålet”. Men, vad är viktigt och vad är viktigast? Bubbelbad eller ett fantastiskt vattenhål med savannens alla djur på ”armlängds” avstånd? Inte så svårt att svara på och vattenhålet blev mitt starkaste minne från Namibiaresan…och det är STARKT! Två kvällar häckade jag där, tillsammans med kära vännen Catrin. Våra äkta hälfter föredrog middag med tillbehör, i alla fall dag 2. Första natten var Noshörningarnas och de har blivit redigerade till Svv på grund av det höga isot. Men hörni…vilken show, vilken uppvisning från och av naturens giganter…salig är ordet!

Nu är det dag och en dag som kom att bli en av de mest minnesvärda i mitt ”djurliv”. Safari på morgonen, på eftermiddagen och minneskorten blev snabbt fulla. Lejonhannen, Kungen som solade sig i morgonens bleka strålar…och talade om vem som bestämmer.

Och Antiloperna, de som oftast inte kommer med när det berättas om Afrika. De är middagen för katterna och de glöms tyvärr lätt bort, av de som bara fokuserar på ”Big Five”. Så urbota dumt och så gammalmodigt! Nu talar man om ”Big Beauties”, Big Uglys”…och så vidare. Att människan är korkad och lättledd är väl förvisso ingen nyhet, men som ett exempel, från ännu längre sedan: Vi har stannat, vi kör själva i Kruger, vi tittar på några vackra Giraffer. Oh dear, What do You have here? Lions? No, Antilops and Girafes!…rivstart iväg…och man tar sig för pannan! 

Nåja, nu återvänder vi till Vattenhålet och dag 2. Det börjar lite soft med Girafferna som dansar, två unghannar som mäter sin styrka i den allt blekare solen, i dammet, torkan och på första parkett.

Let´s Dance och sen kom giganterna. I takt med att solen kröp ner kom Elefanten med stort E, Noshörningarna, Lejonbröderna, Sjakalerna…och alla andra, ingen nämnd och ingen glömd, förhoppningsvis? Det var magiskt och än mer overkligt skulle det bli, när solen blev röd och fin, när giganten parkerade sig på parkettplats och alla de andra avvaktade. Ja, gissa om jag var salig? 

En tanke bara, har ni nu tröttnat på alla mina Djur, ja, då är det bara att stänga av, för det kommer mer, mycket mer!

Kungen regerade, kungen ville inte lämna över, men till slut fick de andra komma fram. Alla är beroende av vatten, men rangordningen styr.

Några dagar i Etosha och sen åkte vi vidare mot Botswana. Ett av stoppen blev förstås vid Etosha Pan, världens näst största uttorkade saltsjö. Den största är Salar de Uyuni i Bolivia. Den skulle vi har besökt på vår Sydamerikatour, men jag fick inte ihop planeringen. Nåja, inte helt fel att ha besökt nummer 2 och nu är vi här! Inte en droppe regn och det hägrade i horisonten…och värmen var näst intill outhärdlig. On the Edge träffade vi på Gnuhjordar och en ensam, gammal Elefanthanne, nästan en hägring.

Allt gick ihop, allt flimrade förbi och det är extra svårt att så här i efterhand reda ut begreppen. För att ta en liten paus från djuren, så fick vi en helt underbar upplevelse på Zambesifloden. Det hade blivit en dubbelbokning…och vi hamnade på en riktig ”Stjärnlodge”. Enda sättet att ta sig dit var via floden. Floden som vi senare gjorde en riktig ”Sundownertur” på och påpekas måste förstås…jag är ingen fan av solnedgångar!

Läckert blev det dock och intressant med lokalbefolkningen som vi passerade. Se, ta in och inse att där boskapen vandrade, där floden hela tiden var närvarande, om än med avskuren strandlinje…där vaktade krokodilerna på nötmiddag.

Att leva sitt liv vid en flod, en krokodiltät flod, att sköta allt, att fiska från de rangliga kanoterna, urgröpta och bearbetade från en trädstam, att vara lycklig, kanske. Att i alla fall, leva ett liv långt ifrån vårt och att inte ens nu, när världen utanför har stängts, behöva bry sig om omvärlden. Kan det vara en tanke, kan det vara en möjlighet?

Djur och fåglar, fåglar som får en alltför liten del av mitt fotande…men försök själva! Tålamod är ordet och uthållighet,,,samt genuint intresse! Jag har några favoriter förstås, den blå Staren och den gula Vävaren som jobbar och sliter med sitt bo. Sen kommer frun och godkänner eller dissar, visst är det fantastiskt?

Jaja, nu börjar det bli långt, men take it or leave it…de stora fåglarna måste få en liten plats. Sekreteraren, Korin, Korhanen och inte minst den färgglada Gycklarörnen.

Yes och nu är vi i Botswana, i Chobe NP. Vi åker ut i öppna Jeepar, vi åker på flodtur och djuren, ja de bara finns och dessutom syns de…de visar sig för oss och vi blir åter saliga. Det är nästan överväldigande, jag har tusentals bilder och jag kunde skriva spaltmeter om alla upplevelser…men, jag försöker mig på en sammanfattning. Lejon har vi sett i gross och parti, men, visst är det väl så, man kan aldrig se sig mätt på dessa små gosingar?

En morgon fick chauffören krupp, vi/han letade efter Noshörning, men så helt plötsligt började han köra som en galning, ingen förklaring, inte ett ord, bara att gilla läget. Och läget var detta…en hel flock med Vildhundar! En näst intill unik upplevelse, som vi sent skall glömma. De spanar ut mot sjön, och förklaringen är att …jo förstås, där gömmer sig en krokodil!

Allt kom slag i slag och vad som kom först eller sist, det kommer jag inte ihåg, men Leoparden, ja den minns jag med extra klarhet. Första gången den behagade visa sig dessutom, katternas katt och även myternas. Förutom att jag har varit en del i Afrika, har jag förstås sett Naturprogram på TV…och jag vet hur många timmar, månader och ibland år, som ligger bakom ett par bra bilder/filmsekvenser. DE är inte lättfångade, men desto större blir glädjen när vi ses…obeskrivbar!

Jag måste avrunda nu, om inte ni läsare har somnat, så är jag själv på god väg. Några små tankar, några upplevelser, som tex mötet med den Afrikanska Ormhalsfågeln, måste dock få komma med. Visst är den osannolik, i alla fall näst intill och glupsk! Att inte inse sin begränsning, att inte känna att fisken är på tok för stor, tja, en läxa blev det nog? Först torkades fjädrarna och vet ni varför den heter Ormhalsfågel? Jo, när den simmar syns bara övre delen av den smala halsen och många små djur tar den för just det…en orm.

Tusen tack, du som fortfarande är kvar och så säger jag nattinatti och gäsp…med hälsning från de ständigt gruffande Hipposarna!

Zzzzzz…

Ojojoj, sen glömde jag ju förstås en av de mer minnesvärda händelserna…Antiloperna som ystert hoppade och skuttade inför kommande födslar. Ett minne nära hjärtat!

Kategorier:Okategoriserade

13 kommentarer

  1. Det blir inte mycket gjort här hemma när jag hamnade mitt bland alla djuren. Alltså, vilka bilder och så många minnen jag själv får som poppar upp. Den gamla skinntorra elefanten, tycker synd om den där i hettan. Bilden på Giraffen, som dricker med speglingen i vattnet, de hoppglada Antiloperna med de smala pinniga benen. Sekreteraren, var en snygging, ser ut som om den har äppelknyckarbyxor på sig. Vävarfågeln som är en skicklig byggare, Elefanterna som är så majestätiska precis som du skriver, osv osv Kan inte få nog av att titta på bilderna av djuren. Har själv gjort en båttur på Zambezifloden, kvällstid och sett djuren komma ner, speciellt elefanterna. Afrika och elefanter hänger ihop. Något jag absolut kan vara utan, är en båttur i en av deras båtar, urholkad trädstam. En gång, aldrig mer, det var ingen höjdare kan jag säga. Efter den turen var jag helt kritvit i ansiktet, chockad. Ändå hände inget speciellt, vad jag minns.
    Om du frågar mig, kan du fortsätta med dina djurbilder och berättelser. Tack Gertie

    Gilla

    • Tusen tack Yvonné och så roligt att du känner igen dig!
      Ojojoj, du åkte alltså i en av de där urgröpta stammarna, förstår om du var kritvit i ansiktet när du kom i land. Blotta tanken på vad som kunde ha hänt…hua. Inte åkte vi heller i någon lyxfarkost, men allt är ju relativt och jag föredrar den framför kanoterna.
      Tack för uppmuntran vad beträffar djuren och bilderna! Jag tror tyvärr inte att de flesta förstår, hur mycket tid som ligger bakom varje enskild bild, det gläder mig att du gör så❤

      Gilla

  2. Vilken lycka och glädje att få ta del av denna helt fantastiska resa och med lika fantastiska bilder och dina erfarenheter. Så intressant och spännande! Jag läste inlägget igår och har läst om det idag och njutit av alla bilder. Du har verkligen tagit enastående bilder. Har svårt att hitta ord för detta som du delar med dig av.
    Jag kan inte välja några favoritbilder utan de utgör alla ett sammanhang och en helhet. Att sitta där alldeles tyst vid vattenhålet och se djuren samlas måtte ha varit helt magiskt. Att du lagt ner ett otroligt arbete med alla bilder kan jag förstå och det är en ynnest att få ta del av dem.
    Afrika har jag inte alls besökt, annat än en del länder i Nordafrika, men det fanns på vår reselista och du hade gett oss bra tips. Men så kom alla begränsningar.
    Stort tack, Gertie för all tid och omsorg du lagt ner och din generositet att dela med dig.
    Hoppas du orkar dela med dig av fler av dina fantastiska reseminnen.
    Nu sitter jag här hemma och försöker hålla humöret uppe men det kräver mycket energi.
    Många tankar till dig.

    Gilla

    • Ja Ditte, jag vet att du är med mig, jag vet att du ser, läser och uppskattar och det hoppas jag att du förstår! Jag förstår at du inte kan/hinner kommentera på en gång och det uppskattar jag, läs, ta in, tänk efter och sen kommer kommentaren…och tusen tack som alltid!
      Ja, jag vet och jag minns att vi har berört det många gånger…era tänkta resor till Afrika. Det är så tråkigt, det gör mig så ont, både era planerade och våra, de som inte blivit av och som i värsta fall aldrig kommer att bli av. Negativa vinden sveper omkring just nu, hoppas att den vänder, men fan trot!?
      Du skriver att jag delar med mig av bilderna och visst, så är det på ett sätt. Jag redigerar dem och förminskar dem, de är bara en tiondel så stora här på nätet mot i verkligheten. De kan ses bra på sociala medier, men de kan inte förstoras upp till ”riktiga” bilder, såna som kan skrivas ut som exempelvis en A2-bild.
      Jag delar upplevelserna, intrycken och jag hoppas att det uppskattas…men den som vill ”stjäla” bilderna för eget bruk…ja, den får det inte lätt.
      Jo, jag hoppas att jag orkar ta tag i fler projekt, men just idag, när nya restriktioner för bla Norrbotten träder i kraft…mycket, men inte minst det, att ”inga icke nödvändiga resor utanför länet får göras”. Hur trött kan man bli, hur trött får man bli? Jag/vi tar inga risker, vi lever i vår lilla värld, vi har tagit chansen att resa då den gavs, med handsprit, munskydd…och social distans.
      Vi festar inte, vi gymmar inte, vi umgås bara med oss själva.
      Tala ur skägget, tala om var problemet ligger, vilka är spridarna, var sprids det och hur? Självklart hos de unga och egentligen förstår jag dem. Nån gång får man nog, vare sig man är ung eller gammal!
      Jag förstår Ditte, jag förstår att du kämpar, jag förstår att energin är på väg att ta slut…det är alldeles fördjävligt just nu. Det värsta är nog ändå, att det är vi i mellanåldern som är värst ute. De ”äldreäldre” har levt sitt liv, på bästa sätt, de unga får något eller några års karantän och stopp i karriären…men vi, vi som kanske inte har så många år kvar. Vad har vi att se fram emot?
      Är det någon som tänker och känner med oss? Tveksamt. Men du Ditte, jag känner med dig och jag känner att du känner med mig!
      Kramar och du, vi får kämpa på, vare sig vi vill eller orkar.

      Gilla

      • Tack, Gertie! Vi ger inte upp. Såg uppdrag Granskning i kväll och funderade redan innan på detta du skriver om smittspridningen. Hur kan man låta Ullared ha öppet? Hur kan man låta folk trängas i kollektivtrafiken.? Nu när man ska stänga krogarna kommer ju hemmatesterna att öka. Utan kontroll. Tja! Var ligger problemet och vem äger det. Kram och många tankar

        Gillad av 1 person

  3. Lustmäte! Höjdarhopp!
    Djurvärlden i Världen in i residenset mitt. Tack vare: Enträgen. Obändig. Skönhetsfångare. Vilt och vackert. Vild och vacker är hon fotografen själv också. Annars skulle hon inte ta dessa bilderna 🙂
    Längden attraherar för det ger ju mångfalden i ögonblicken. Och det går utmärkt att återgå till dina inlägg. Det landar ju pö om pö i hjärnan och så undrar den en dag vad såg du .. Kör på med fler och jag har ju vid något tillfälle faktisk då Ditte tipsade mig om din blogg för över ett år sedan varit på dni ”gamla blogg” också. Det fina med bilder är att en ständigt ser de på nytt, och har en sett de förr så blir det nya djupare.
    Kram

    Gilla

    • Jag bugar och bockar för dina fina ord, återigen!
      Du är alltid välkommen in till mina djur och förstås även till alla andra möjliga och omöjliga miljöer och konstellationer.
      Ja just det, gamla bloggen hade jag nästan glömt bort, men den lever tydligen sitt eget liv, med eller utan besökare😉.
      Kramen tillbaka och ta hand om dig i vintermörkret!

      Gilla

  4. Vackra fina smidiga Cheetah, på vår första safari i Afrika lyckades vi bara se en, trots vår guides envetna letade, men då den uppenbarade sig i solnedgången var lyckan stor. När vi nu i februari var i Sydafrika och vår bil stannade nära poolen vid en lodge och guiden säger att vi ska hoppa ur bilen och dessutom få klappa de två geparder som låg där och vilade då trodde jag han skämtade. Men så var det inte, de två var tama, inte i fångade för att bli sällskapdjur utan omhändertagna som små då mamman råkat ut för tjuvskyttar. Nu levde de vid lodgen som om de var vilda, drog ut på jakt då och då men återvände dit efter.
    Lite ambivalent till det var jag, men dessa två hade svultit ihjäl om ingen tagit hand om dem och känslan att få klappa något så vackert var lite speciell. Kändes också bättre att veta att de kunde bege sig iväg om de ville.
    Men vilda slår det med hästlängder och dina bilder är så fina.

    Underbart att hänga med på dina upplevelser bland djuren. Alla djur är så fantastiskt att få se ute i det vilda och förutom geparder var kanske leoparden en av favoriterna…eller elefatungarn…eller….ja du förstår, alla är så mäktiga och fina.
    Hjortar as hoppande fick vi lära oss att det kallas för PRONKING. De gör så för att visa att just de, inte är den svagaste länken i flocken. För att liksom visa att det är ingen mening att du försöker ta mig, se så snabb och vital jag är. Vet inte om det var så dina hjortdjur gjorde men tydligen ett beteende för att visa rovdjuren.
    Någon favorit bland dina bilder kan jag inte välja ut, de är bra alla och visar att man kan åka på safari massor med gånger och få nya upplevelser varje gång och dessutom drar de igång min önskan om att få resa.
    Nu ska jag i alla fall ta och gotta mig åt lite av mina minnen och skänka några tacksamma tankar till att det finn så kunniga it-tekniker som lyckades plocka ut alla, ja alla och inte bara nästan alla, bilder ur min trasiga hårddisk. Fick hem den i går, dyrt blev det men ändå billigare än att göra om alla resor som var dokumenterade i den och dessutom skulle jag nog inte klara av att ta mig upp till Bergsgorillorna en gång till.

    Gilla

    • Åh så glad jag blir att du fick tillbaka alla dina bilder, grattis!
      Det här med hjortarnas hoppande, finns det tydligen många olika teorier om. Troligtvis är det en kombination av din och min. Det verkar logiskt med att de hoppar för att göra sig större hos rovdjuren, men vår guide var väldigt säker på sin version med hoppandet inför förestående födslar.
      Så mysigt att få gosa med Cheetahs, det har alltid varit min dröm. Såg ett program för länge sedan om en familj som tog hand om en övergiven unge, det var hjärteknipande.
      Tack för att du läser och jag är glad om jag kan få dig att minnas och drömma tillbaka till dina resor, bland alla vackra och spännande djur.
      Ha det så gott det går och hoppas att du får en njutbar stund bland dina återfunna bilder. Skönt även att få veta att det är möjligt, för lite orolig är jag alltid, trots att de flesta finns på dubbel backup.

      Gilla

  5. Ojojoj! Klart jag hängde med ända in i slutet 🙂 Blir så oerhört fascinerad över alla möten. Så många minnen ni måste ha. Det är dom vi får plocka fram och påminnas om i tider som råder. Djuren… Så vackra och så fascinerande. Ståtliga, graciösa, vackra, fulsnygga, exotiska… Ljuvliga personligheter ❤
    Tusen tack för att du delar med dig och låter oss få annat att tänka på. Annat som är 100 gånger bättre än allt elände som massmedia bombar oss med 24/7.
    Tack!!

    Gilla

    • Alltid lika roligt att ha dig med på resan, tusen tack för att du uppskattar det du ser…och ja, djuren får man aldrig nog av.
      Apropå elände, så orkar jag inte lyssna på nyheterna längre och det torde jag inte vara ensam om…suck!
      Ha det gott du som kämpar, kram!

      Gillad av 1 person

  6. Jag får sluta komma in här. jag blir nästan sjuk på riktigt av att se dina fantastiska bilder. I ett huj är jag tillbaka i Afrika. Fast en del av min kropp skriker – mer, mer!
    Ha det bäst!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: