De finns där hela tiden, de stora, farliga, vackra och de små, de som man har i famnen och som kan ge tröst. De som jag har valt bort pga vårt resande, de som börjar göra sig påminda igen. De pockar på, de skriker ibland…kom och hämta mig…nu, nu när ni måste vara hemma! Och ja, jag börjar tveka, kanske skulle vi, eller nja, vi väntar lite…men just nu ser det hopplöst ut…sista uppdateringen…inga onödiga resor utanför ditt län!?! 

Vi väntar i alla fall och vi minns, vi minns med en glädje så stor, så stark och så levande, alla våra resor i Afrika, inte minst i Namibia.

Elefanterna kommer först, de stolta Matriarkerna som styr sina hjordar, de små och mittemellanstora som är lite busiga och ostyriga. Det är en fröjd att få möta dem, det är med vördnad jag tänker tillbaka på alla våra möten och med sorg i hjärtat inser, att det kommer att dröja innan vi ses igen. Jahaja och nu skall jag försöka koncentrera mig på Namibia, Etosha och katterna, mina absoluta favoriter. Känslan när jag fick se ”mina första” Geparder…den går utanpå allt annat, jag lovar! Varsågoda, här kommer bröderna ”Brothers”, de smidiga kraftpaketen som trots allt är extremt hotade. Springa i 130 kmh, javisst, men sen har vi lejon, leoparder och inte minst tjuvjagande Homo Sapiens. Att vara Cheetah är inte lätt!

I Namibia bodde vi både inne i Etosha och på en Lodge utanför. Ni får ursäkta, men jag blandar ihop dem sinsemellan. De flesta var helt fantastiska vad beträffar standard, dock inte den som låg i anslutning till ”Vattenhålet”. Men, vad är viktigt och vad är viktigast? Bubbelbad eller ett fantastiskt vattenhål med savannens alla djur på ”armlängds” avstånd? Inte så svårt att svara på och vattenhålet blev mitt starkaste minne från Namibiaresan…och det är STARKT! Två kvällar häckade jag där, tillsammans med kära vännen Catrin. Våra äkta hälfter föredrog middag med tillbehör, i alla fall dag 2. Första natten var Noshörningarnas och de har blivit redigerade till Svv på grund av det höga isot. Men hörni…vilken show, vilken uppvisning från och av naturens giganter…salig är ordet!

Nu är det dag och en dag som kom att bli en av de mest minnesvärda i mitt ”djurliv”. Safari på morgonen, på eftermiddagen och minneskorten blev snabbt fulla. Lejonhannen, Kungen som solade sig i morgonens bleka strålar…och talade om vem som bestämmer.

Och Antiloperna, de som oftast inte kommer med när det berättas om Afrika. De är middagen för katterna och de glöms tyvärr lätt bort, av de som bara fokuserar på ”Big Five”. Så urbota dumt och så gammalmodigt! Nu talar man om ”Big Beauties”, Big Uglys”…och så vidare. Att människan är korkad och lättledd är väl förvisso ingen nyhet, men som ett exempel, från ännu längre sedan: Vi har stannat, vi kör själva i Kruger, vi tittar på några vackra Giraffer. Oh dear, What do You have here? Lions? No, Antilops and Girafes!…rivstart iväg…och man tar sig för pannan! 

Nåja, nu återvänder vi till Vattenhålet och dag 2. Det börjar lite soft med Girafferna som dansar, två unghannar som mäter sin styrka i den allt blekare solen, i dammet, torkan och på första parkett.

Let´s Dance och sen kom giganterna. I takt med att solen kröp ner kom Elefanten med stort E, Noshörningarna, Lejonbröderna, Sjakalerna…och alla andra, ingen nämnd och ingen glömd, förhoppningsvis? Det var magiskt och än mer overkligt skulle det bli, när solen blev röd och fin, när giganten parkerade sig på parkettplats och alla de andra avvaktade. Ja, gissa om jag var salig? 

En tanke bara, har ni nu tröttnat på alla mina Djur, ja, då är det bara att stänga av, för det kommer mer, mycket mer!

Kungen regerade, kungen ville inte lämna över, men till slut fick de andra komma fram. Alla är beroende av vatten, men rangordningen styr.

Några dagar i Etosha och sen åkte vi vidare mot Botswana. Ett av stoppen blev förstås vid Etosha Pan, världens näst största uttorkade saltsjö. Den största är Salar de Uyuni i Bolivia. Den skulle vi har besökt på vår Sydamerikatour, men jag fick inte ihop planeringen. Nåja, inte helt fel att ha besökt nummer 2 och nu är vi här! Inte en droppe regn och det hägrade i horisonten…och värmen var näst intill outhärdlig. On the Edge träffade vi på Gnuhjordar och en ensam, gammal Elefanthanne, nästan en hägring.

Allt gick ihop, allt flimrade förbi och det är extra svårt att så här i efterhand reda ut begreppen. För att ta en liten paus från djuren, så fick vi en helt underbar upplevelse på Zambesifloden. Det hade blivit en dubbelbokning…och vi hamnade på en riktig ”Stjärnlodge”. Enda sättet att ta sig dit var via floden. Floden som vi senare gjorde en riktig ”Sundownertur” på och påpekas måste förstås…jag är ingen fan av solnedgångar!

Läckert blev det dock och intressant med lokalbefolkningen som vi passerade. Se, ta in och inse att där boskapen vandrade, där floden hela tiden var närvarande, om än med avskuren strandlinje…där vaktade krokodilerna på nötmiddag.

Att leva sitt liv vid en flod, en krokodiltät flod, att sköta allt, att fiska från de rangliga kanoterna, urgröpta och bearbetade från en trädstam, att vara lycklig, kanske. Att i alla fall, leva ett liv långt ifrån vårt och att inte ens nu, när världen utanför har stängts, behöva bry sig om omvärlden. Kan det vara en tanke, kan det vara en möjlighet?

Djur och fåglar, fåglar som får en alltför liten del av mitt fotande…men försök själva! Tålamod är ordet och uthållighet,,,samt genuint intresse! Jag har några favoriter förstås, den blå Staren och den gula Vävaren som jobbar och sliter med sitt bo. Sen kommer frun och godkänner eller dissar, visst är det fantastiskt?

Jaja, nu börjar det bli långt, men take it or leave it…de stora fåglarna måste få en liten plats. Sekreteraren, Korin, Korhanen och inte minst den färgglada Gycklarörnen.

Yes och nu är vi i Botswana, i Chobe NP. Vi åker ut i öppna Jeepar, vi åker på flodtur och djuren, ja de bara finns och dessutom syns de…de visar sig för oss och vi blir åter saliga. Det är nästan överväldigande, jag har tusentals bilder och jag kunde skriva spaltmeter om alla upplevelser…men, jag försöker mig på en sammanfattning. Lejon har vi sett i gross och parti, men, visst är det väl så, man kan aldrig se sig mätt på dessa små gosingar?

En morgon fick chauffören krupp, vi/han letade efter Noshörning, men så helt plötsligt började han köra som en galning, ingen förklaring, inte ett ord, bara att gilla läget. Och läget var detta…en hel flock med Vildhundar! En näst intill unik upplevelse, som vi sent skall glömma. De spanar ut mot sjön, och förklaringen är att …jo förstås, där gömmer sig en krokodil!

Allt kom slag i slag och vad som kom först eller sist, det kommer jag inte ihåg, men Leoparden, ja den minns jag med extra klarhet. Första gången den behagade visa sig dessutom, katternas katt och även myternas. Förutom att jag har varit en del i Afrika, har jag förstås sett Naturprogram på TV…och jag vet hur många timmar, månader och ibland år, som ligger bakom ett par bra bilder/filmsekvenser. DE är inte lättfångade, men desto större blir glädjen när vi ses…obeskrivbar!

Jag måste avrunda nu, om inte ni läsare har somnat, så är jag själv på god väg. Några små tankar, några upplevelser, som tex mötet med den Afrikanska Ormhalsfågeln, måste dock få komma med. Visst är den osannolik, i alla fall näst intill och glupsk! Att inte inse sin begränsning, att inte känna att fisken är på tok för stor, tja, en läxa blev det nog? Först torkades fjädrarna och vet ni varför den heter Ormhalsfågel? Jo, när den simmar syns bara övre delen av den smala halsen och många små djur tar den för just det…en orm.

Tusen tack, du som fortfarande är kvar och så säger jag nattinatti och gäsp…med hälsning från de ständigt gruffande Hipposarna!

Zzzzzz…

Ojojoj, sen glömde jag ju förstås en av de mer minnesvärda händelserna…Antiloperna som ystert hoppade och skuttade inför kommande födslar. Ett minne nära hjärtat!