Hemma i tio dagar.


Tio dagar av vånda och coronauppdateringar som står mig upp i halsen. Jag blir galen, jag står snart inte ut! Visst, det är förskräckligt, människor dör och många blir svårt sjuka, men, de flesta känner bara av en liten västanfläkt. Än fler får trauman och svåra psykoser av att vara isolerade, ja, jag undrar som vanligt vad som är hönan och ägget. Otydliga svar och ännu otydligare förhållningsregler vad beträffar samkväm, närhet och inte minst ”tet a tet”, där den stora spridningen är, vilken ingen talar om!?!

Tja, jag är inget världssamvete, har aldrig varit och har ingen större ambition att bli det nu heller…men jag tycker, jag tänker och jag reflekterar utifrån en viss erfarenhet. Jag är född obstinat och det accelererar med åren och livets tillkortakommanden.

Sitter här hemma och minns, tänker tillbaka på alla mina resor och så poppar de upp, en efter en…och först kommer Namibia.

Det glest befolkade ökenlandet, med kanske världens häftigaste natur och djurliv. Jag har skrivit om Namibia förut, i den här bloggens begynnelse, men nu känner jag för en repris. Fokus för mig var då, som alltid, djuren och jag glömde nästan bort den sagolika öknen, färgerna, formerna och inte minst den pressande värmen. Sossusvlei har väl alla hört talas om, de röda gigantiska sanddynerna, de döda träden och den förskräckliga hettan som knockar en direkt, som tar musten ur en…i alla fall av mig. Ändå och trots allt tappade jag andan, det var helt outstanding!

Nästan ljudlöst, klart, kallt, skönt och uthärdligt i den tidiga morgonen…och färgerna började visa sig…även Oryxen. Vi skumpade vidare, längre och längre in i det rosaröda. Solen började klättra och värmen tilltog, sakta, sakta. Sista biten in till ”det heliga” åkte vi på ett traktorsläp…puh, men skinkorna klarade provet, så även vi.

Mer och mer overkligt, vackert på ett speciellt sätt och vi förundrades förstås, trots att vi sett så många bilder härifrån. Men, that´s life…en bild, hur bra den än är, kan aldrig göra naturen rättvisa. Visst, klättra upp på de gigantiska dynerna är/var en utmaning. En utmaning som de flesta inte kunde motstå. Vi , jag, CJ och C tog vårt förnuft tillfånga, vi stannade kvar därnere, vi fick bilder som de andra inte kom i närheten av och dessutom klarade vi värmechocken.

Hur kommer man vidare efter den här upplevelsen? Så kände och tänkte vi förstås, när vi åkte vidare genom Namiböknen. En roadtrip som lämnar spår efter sig, upplevelser och känslor som går att ta på, odefinierbara, men starka, total koncentration. Att vara helt ensam i det stora, att känna sig liten, väldigt liten, det är sammanfattningen. Vördnad är ordet!

Kräftans vändkrets, Kogertäd, sand, sand och så lite mer sand. Berg som stack upp ifrån ingenstans och så den förlamande hettan igen. Inte lätt för en ”halvsame”, men vyerna, upplevelserna, ja, de vill jag inte vara utan. Hittade en lite pippi i ett Kogerträd, jag fastnade, alla skrek, jag hörde inget…tyst, tagning och jag fick mina bilder till slut.

Färden gick vidare, skumpandet vill säga och snart kom vi fram till den kalla Atlantkusten. Från närmare 40 till 15 i Walvis Bay och Swakopmund. Kroppen hängde inte riktigt med och inte det mentala heller. Skönt tänker och känner vi, men är samtidigt inställda på värme, så ja, det blev en chock för lilla kroppen. Flamingos i Walvis Bay, mysig ”Tysk” stad, Swakopmund och funderingar över hur det går att leva här. Öken, öken, öken som går hela vägen ner till det kalla, vresiga havet, det som är ett semesterparadis? En speciell plats på vår jord, eller rättare sagt, en gudsförgäten liten stad, med stolthet och självkänsla, med GO!

”Schweinkallt” är bara förnamnet! Stan är dock väldigt speciell, har nog aldrig upplevt något liknande. Kan inte riktigt sätta tummen på känslan, men den är påtaglig, den känns och är synnerligen närvarande. Kolla bara skulpturerna, gjorda av drivved!

Stan har lite samma känsla som Anchorage, det slår mig bara helt plötsligt! Out in the middle of nowhere, nybyggaranda, vildavästern och så motsatserna, klasskillnaderna och ursprungsbefolkningens tillkortakommanden. Intressant och sorgligt. Same, same, varthän du i världen kommer…och inte verkar det som att vi/någon kan göra något?

Tror trots allt, eller är det en förhoppning, att invånarna i Swakopmund lever ett ganska bra liv, på randen av den svinkalla Sydatlanten. Vi hann uppleva en hel del på vår korta tid, vi fick se, såg och upplevde och morgonen därpå åkte vi vidare längs Skelettkusten. Ett fartyg fick vi se, ett som hade blivit hem för många, många flygande vänner, för många kanske?

Nåja, nu vände vi inåt land igen, mot värmen, Damaraland och Hererofolket, med sina fantastiska, färgrika dräkter. Ett arv från kolonialtiden, då de uppmanades att ”klä på sig” för att inte störa de tyska damernas moral. De fick lära sig att sy och att kreéra sina egna dräkter och de är faktiskt ganska häftiga, för att inte säga ”enorma”.

När jag tänkte Namibia, då tänkte jag djur, vackra djur, kattdjur och elefanter, jag drömde om dem på nätterna, jag mindes Sydafrika och jag längtade så det gjorde ont. Nu har vi gjort Namibia, i alla fall en del, öknen, men vi har missat Kolmanskop, den gamla guldstaden som naturen har återtagit. Shit, det får bli nästa gång och i nästa inlägg kommer vi till DJUREN, de alltid närvarande och där mitt hjärta finns.

Kategorier:Okategoriserade

19 kommentarer

  1. Tappad haka, ååååååå oj oj oj aha för att nämna några då jag nu tar för mig detta inlägget. Dessa bilderna, Kogerträdet, vrakvedsskulpturerna, ökenbilderna. Och resterande!!! Tack vare någon som i nu tiden klättrar på väggarna så får jag ta del av det fantastiska du förmedlar. Det blir som det blir ibland jag måste återkomma för att se igen. I need time for smältingen 🙂
    Nu är ju inte jag någon Gud, men låtsas i bland vara präst 🙂 och präster får säga; Hav förtröstan! Tills något annat är motbevisat – om det går – kommer jag hävda att det kommer en post-corona tid.
    Dock begriper jag att resenären fnyser åt det uttalade! Skulle bli förvånad om inte:-)
    Du är – som du skriver i sista meningen med hjärtat hos djuren: nu då fången i buren som jag tänker det….
    Så kan jag inte låt bli att tänka hur det skulle sett ut om vi och alla andra länder hade haft sjukvård nog att ta hand om de som drabbas av C? Så livet skulle kunna levas som vi är vana vid. För det är väl det mycket handlar om också. Vad har vi forskning till? Inget att bry sig om? Något som några ägnar sig åt som andra reser eller sitter hemma. … ja du tar spånet ….
    Det er ikke helt enkelt når det er komplisert. Vem skapar det komplexa?
    Nej nu får det räcka Gertie, hur som så är det en ynnest att få lära känna dig genom bloggen och bilderna som utan tvekan berikar mig. Här om dagen blev jag påmind om att jag sagt för så där 15 år sedan att jag behövde få reviderat min utgåva och vidga min vidvinkelsyn!
    Minsann minsann. Inga svar, men ännu fler frågor attraherar en smula.
    Tack Gertie ❤

    Gilla

    • Tack igen Tove, tack för dina alltid lika roliga och insiktsfulla kommentarer! Att du har läst och sett är helt uppenbart, inget slarv där inte och tack för det.
      Haha, förtröstan…vad är det i vår alltigenom sjuka värld…sjuk både medicinskt och mentalt och inte blir det bättre av att lyssna på valgalenskapen i US. Man tar sig för pannan, återigen och trycket över bröstet skruvas åt än mer.
      Visst, jag vill tro, jag vill ha förtröstan…men…
      Jodå, jag tar spånet…inte så långt från mitt eget tänk. Och jo, nu är det jag som är i buren och djuren tittar på, eller nej, de kan inte för de fruktar för sina liv. Deras liv som hade börjat se lite ljusare ut, när de som sköt med kameran tog mer och mer mark från de andra skyttarna. Nu återerövrar tjuvskyttarna ”sina” marker och gråten fastnar i halsen, det gör så ont, så ont…
      Du, det där med vidgad vidvinkelsyn, det kanske trots allt kan vara något för dig, du som om jag har förstått rätt, har en viss förtröstan😉
      Tack själv du…och snart kommer djuren…

      Gilla

  2. Åh nej, tog din berättelse redan slut, vill läsa mer och se flera bilder. Letar efter platserna på Google maps och föjer. Då börjar jag om och läser allt, en gång till och förstorar upp bilderna, nu med hjälp av förstoringsglaset hahaha. Har sagt det tidigare och säger det igen, fantastiska bilder. Sanddynorna, suck, vilka magiska foton, det mörka mot det ljusa osv osv
    Nu tar allt om här i stan och bara inse att vi får hålla oss hemma. Surfar runt på datorn med att leta grejer som behöver införskaffas. Tråkigt är det men vi hoppas att vi klarar av detta, också.
    Stor Tack Kram till dig

    Gilla

    • Haha, det där med förstoringsglaset var rätt roligt😉. Var tittar du, inte i mobilen väl, för i så fall måste det ju bli problem?
      Jadu, hemma blir hemma även för oss, men ett litet, litet hopp har jag trots allt kvar, men mest är det mörkt, inte bara ute.
      Kramen tillbaka och tusen tack för dina rader!
      Och du, snart kommer djuren…

      Gilla

      • Jo jag brukar titta på mobilen, först, men när det kommer till dina bilder så måste jag slå på datorn. Dom gör sig inte i mobilen. Ändå kom förstoringsglaset fram till datorn hihihi Fast jag önskade att dom var ännu större typ tv storlek hahaha
        Ha det bra

        Gilla

      • Jag förstår! Men du Yvonné, mina bilder på nätet är starkt förminskade, de är inte ens en tiondel av originalstorleken. Det är så och det är så jag vill ha det, jag delar med mig, men de går inte att stjäla och använda till annat. Du kan förstås förstora i datorn, men då blir det oskarpt och grusigt.
        Ha det gott min vän, nu vet du hur det ligger till.
        Jag uppskattar och välkomnar dig och dina kommentarer…skit i skärpan på uppförstoringarna😉…du har ändå känslan klar för dig!
        Ha de…som norskarna säger…

        Gilla

  3. Tack, bästa Gertie, för en del av denna resa. Helt fantastisk! Och den var verkligen ett stort ljus, en flamma, i det mörker som nu råder. Vilken resa, vilka upplevelser och helt fantastiska bilder. Känner att jag upprepar mig men jag är så själaglad över att få hänga med på ett litet hörn. Njuter till fullo av precis allt. Kände som Joy,; Är resan redanredan slut. Och så läste jag och tittade ett par gånger till. Vid olika tillfällen.
    Bilderna är verkligen magiska. Men som du skriver så överträffar ju verkligheten allt. Är väldigt dåligt bevandrad i Afrika och blir därför så glad att få ta del av en del av era upplevelser och erfarenheter. Än en gång stort tack! Du berikar mig.

    Gilla

    • Tusen tack själv Ditte! Det gör inget att du upprepar dig, jag vet och förstår att du känner precis som jag.
      Du vill också ut, vi längtar kanske till olika ställen och jag minns så väl, att du hade Afrika och speciellt Sydafrika, som ett av dina kommande önskeresmål. Jag önskar och hoppas, att vi kan få komma ut ur mörkret snart, men hoppet blir mindre och mindre…tyvärr.
      Det onda har trots allt det goda med sig att tiden kommer till mig, att jag hinner se tillbaka och hitta gamla bilder…och inte minst få tid att redigera dem.
      Fortsättning följer och återigen, tack för att du läser och tar till dig!

      Gilla

  4. Underbart att få gå i dina minnes allé. Bilderna är makalöst bra (som vanligt) Det sög till rejält i min restarm, som ligger i vila nu. Din Namibiaresa påminner om när vi åkte overlandstruck från Kapstaden, hela vägen upp på västkusten till Kalahariöknen! Tyvärr gick jag upp på en sanddyna för att bättre se solnedgången. La mig pladask i sanden och kameran var ett minne blott! Måtte den där coronan snart vara borta så vi kan ge oss ut på vift igen. Just nu ser det mörkt ut tyvärr!

    Gilla

    • Roligt att du är med mig även på denna resa! Javisst är det häftigt att åka overlandtruck…bra utsikt och stjärtmassage få man på köpet.
      Vi åkte 315 mil, från Windhoek, genom öknen, Botswana och avslutade vid Viktoriafallen i Zimbabve, en helt igenom underbar resa. Fortsättning följer med djur i alla former.
      Jag struntade i klättringen och det var nog tur…slapp samma öde som du och din kamera mötte.

      Gilla

  5. Tack den fantastiska resan Gertievännen! Både när det begav sig och att jag får chansen att återuppleva allt det underbara en gång till via dina formidabla bilder och berättarkonst är en ynnest . En resa som bjöd på allt det bästa enligt mig, starka upplevelser och de efterlängtade vilda! Mycket fick vi se och uppleva på skumpiga vägar under späckade dagar med en vår fantastiska guide och chaufför! Kvällarna med bästa vännerna var också ett mycket uppskattat inslag på resan! Blundar och drömmer mig tillbaka till värmen och djuren! Bamsekramar!

    Gilla

  6. Namibia finns i minaminnesresor också, så fascinerande och omväxlande var det med.
    Var något justerad på vår resa, fick uppskov med en axeloperation för att kunna resa. Hela muskel i högeraxeln hade brustit och skulle lappas ihop. Lite svårt i vissa lägen, men vill man så går även det.
    Lite lika vår tripp är er, men ändå annorlunda och åker man igen så blir det säker även då på ett annat sätt.
    I öknen fick vi årsnedebörden på en timme, vilken grönska det blev efter det.
    Inte jag heller gick ända upp på sanddyner, gick en bit och insåg att det var inte för mig. Fanns så mycket annat att fota där nere.
    I Swakopmund hade vi bara en övernattning och hann inte runt så mycket, men varmt hade vi även där. Skelettkusten med känns igen och jag gissar att ni även var ut till pälssälarna.
    Hoppas ni stannade i Solitiaire och festade på deras fantastiska äppelkaka.
    Damerna med sina vackra klänningar och fantastiska hattar minns jag också.
    Så många minnen du väcker. Det var min 50 års resa. Åkte bort från firande och har nog aldrig blivit så firad som där. Snopet!
    Kollar på bilderna en gång till. Fortsatte ni till Botswana sedan, det gjorde vi. Favoritlandet för att se djur.

    Gilla

    • Roligt att ni har gjort en liknande resa och lite tråkigt förstås med din axel, men det gick ju ändå!
      Lite tur hade ni som fick se ökenblomningen, det är jag lite avis för. Och ja, visst stannade vi i Solitaire, två gånger dessutom…men äppelkakan missade vi.
      Förstår att du uppskattar att komma in i minnenas arkiv, extra mycket nu, när det bara blir värre och värre instängt. Nu ”får” inte vi heller förflytta oss utanför länet, så vi sitter där vi sitter.
      Jodå, vi fortsatte till Botswana och även till Viktoriafallen. Håller som bäst på att redigera djurbilderna och förhoppningsvis kommer en fortsättning ikväll!?

      Gilla

  7. Åhhh, vad ska man säga… Så makalöst vackra bilder! Vilka färger ❤ Vilka former ❤ Vilken underbar återberättelse. Och Åhh vad ressugen jag blir… Kan det inte komma någon trollkarl och vifta lite med sitt trollspö och låta skiten försvinna…

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: