Tio dagar av vånda och coronauppdateringar som står mig upp i halsen. Jag blir galen, jag står snart inte ut! Visst, det är förskräckligt, människor dör och många blir svårt sjuka, men, de flesta känner bara av en liten västanfläkt. Än fler får trauman och svåra psykoser av att vara isolerade, ja, jag undrar som vanligt vad som är hönan och ägget. Otydliga svar och ännu otydligare förhållningsregler vad beträffar samkväm, närhet och inte minst ”tet a tet”, där den stora spridningen är, vilken ingen talar om!?!

Tja, jag är inget världssamvete, har aldrig varit och har ingen större ambition att bli det nu heller…men jag tycker, jag tänker och jag reflekterar utifrån en viss erfarenhet. Jag är född obstinat och det accelererar med åren och livets tillkortakommanden.

Sitter här hemma och minns, tänker tillbaka på alla mina resor och så poppar de upp, en efter en…och först kommer Namibia.

Det glest befolkade ökenlandet, med kanske världens häftigaste natur och djurliv. Jag har skrivit om Namibia förut, i den här bloggens begynnelse, men nu känner jag för en repris. Fokus för mig var då, som alltid, djuren och jag glömde nästan bort den sagolika öknen, färgerna, formerna och inte minst den pressande värmen. Sossusvlei har väl alla hört talas om, de röda gigantiska sanddynerna, de döda träden och den förskräckliga hettan som knockar en direkt, som tar musten ur en…i alla fall av mig. Ändå och trots allt tappade jag andan, det var helt outstanding!

Nästan ljudlöst, klart, kallt, skönt och uthärdligt i den tidiga morgonen…och färgerna började visa sig…även Oryxen. Vi skumpade vidare, längre och längre in i det rosaröda. Solen började klättra och värmen tilltog, sakta, sakta. Sista biten in till ”det heliga” åkte vi på ett traktorsläp…puh, men skinkorna klarade provet, så även vi.

Mer och mer overkligt, vackert på ett speciellt sätt och vi förundrades förstås, trots att vi sett så många bilder härifrån. Men, that´s life…en bild, hur bra den än är, kan aldrig göra naturen rättvisa. Visst, klättra upp på de gigantiska dynerna är/var en utmaning. En utmaning som de flesta inte kunde motstå. Vi , jag, CJ och C tog vårt förnuft tillfånga, vi stannade kvar därnere, vi fick bilder som de andra inte kom i närheten av och dessutom klarade vi värmechocken.

Hur kommer man vidare efter den här upplevelsen? Så kände och tänkte vi förstås, när vi åkte vidare genom Namiböknen. En roadtrip som lämnar spår efter sig, upplevelser och känslor som går att ta på, odefinierbara, men starka, total koncentration. Att vara helt ensam i det stora, att känna sig liten, väldigt liten, det är sammanfattningen. Vördnad är ordet!

Kräftans vändkrets, Kogertäd, sand, sand och så lite mer sand. Berg som stack upp ifrån ingenstans och så den förlamande hettan igen. Inte lätt för en ”halvsame”, men vyerna, upplevelserna, ja, de vill jag inte vara utan. Hittade en lite pippi i ett Kogerträd, jag fastnade, alla skrek, jag hörde inget…tyst, tagning och jag fick mina bilder till slut.

Färden gick vidare, skumpandet vill säga och snart kom vi fram till den kalla Atlantkusten. Från närmare 40 till 15 i Walvis Bay och Swakopmund. Kroppen hängde inte riktigt med och inte det mentala heller. Skönt tänker och känner vi, men är samtidigt inställda på värme, så ja, det blev en chock för lilla kroppen. Flamingos i Walvis Bay, mysig ”Tysk” stad, Swakopmund och funderingar över hur det går att leva här. Öken, öken, öken som går hela vägen ner till det kalla, vresiga havet, det som är ett semesterparadis? En speciell plats på vår jord, eller rättare sagt, en gudsförgäten liten stad, med stolthet och självkänsla, med GO!

”Schweinkallt” är bara förnamnet! Stan är dock väldigt speciell, har nog aldrig upplevt något liknande. Kan inte riktigt sätta tummen på känslan, men den är påtaglig, den känns och är synnerligen närvarande. Kolla bara skulpturerna, gjorda av drivved!

Stan har lite samma känsla som Anchorage, det slår mig bara helt plötsligt! Out in the middle of nowhere, nybyggaranda, vildavästern och så motsatserna, klasskillnaderna och ursprungsbefolkningens tillkortakommanden. Intressant och sorgligt. Same, same, varthän du i världen kommer…och inte verkar det som att vi/någon kan göra något?

Tror trots allt, eller är det en förhoppning, att invånarna i Swakopmund lever ett ganska bra liv, på randen av den svinkalla Sydatlanten. Vi hann uppleva en hel del på vår korta tid, vi fick se, såg och upplevde och morgonen därpå åkte vi vidare längs Skelettkusten. Ett fartyg fick vi se, ett som hade blivit hem för många, många flygande vänner, för många kanske?

Nåja, nu vände vi inåt land igen, mot värmen, Damaraland och Hererofolket, med sina fantastiska, färgrika dräkter. Ett arv från kolonialtiden, då de uppmanades att ”klä på sig” för att inte störa de tyska damernas moral. De fick lära sig att sy och att kreéra sina egna dräkter och de är faktiskt ganska häftiga, för att inte säga ”enorma”.

När jag tänkte Namibia, då tänkte jag djur, vackra djur, kattdjur och elefanter, jag drömde om dem på nätterna, jag mindes Sydafrika och jag längtade så det gjorde ont. Nu har vi gjort Namibia, i alla fall en del, öknen, men vi har missat Kolmanskop, den gamla guldstaden som naturen har återtagit. Shit, det får bli nästa gång och i nästa inlägg kommer vi till DJUREN, de alltid närvarande och där mitt hjärta finns.