genom ett vad vädret beträffar, minst sagt surt Europa. Vi välkomnades dock hem, med kall, klar luft, vitt och vackert på marken, översnöade blommor och isgata sista biten…toppen med sommardäck…

Nåja, nu har det vita regnat bort, dimman ligger tät och luftfuktigheten känner vi igen från de senaste veckorna…alles in ordnung. Försöker summera alla intryck och en märklig känsla har stannat kvar. Det finns säkert många som tycker att vi är ansvarslösa, som åker iväg så här under pågående pandemi. Vi gjorde vår bedömning, vi höll oss hela tiden uppdaterade…och framförallt, vi följde de lokala reglerna, vilka inte alltid var helt konsekventa. När vi kom till Polen var det bara varannan som använde munskydd, men det blev obligatoriskt och det följde så gott som alla. Som jag tidigare har berättat, så ändrades restriktionerna hela tiden. Inte minst när Slovakien tog beslutet att stänga restauranger mm, två dagar efter att vi rest in. Vi avbokade och bokade om, ändrade resrutt och påbuden blev fler och fler, tänkta 7 nätter i Slovakien reducerades till 4. Efter ”sista” restaurangmiddagen i Bratislava styrde vi mot Zvolen för en natt. En liten promenad när regnet höll upp en kort stund och de vackra vita visade sig i fjärran. Fick middag i Hotellets Atrium, men på nåder. Frukosten levererades upp till rummet…

Det regnade, regnade och så regnade det lite till och nu kunde vi inte annat än skratta åt eländet. Vägen mellan Zvolen och Poprad räknas som en av de vackraste…och visst, det var vackert och samtidigt lite skrämmande med de översvämmade floderna. I Poprad hade vi tänkt stanna två nätter, åka upp i Tatrabergen, spana in alla små pittoreska och mysiga byar och inte minst fota de snöklädda topparna. Haha, näsan blev längre och längre och sikten kortare och kortare, ödets ironi igen. Upp genom passet kom vi i alla fall, snön låg tidvis tjock och skidliftarna väntade på öppning.

Poprad kallas för den vita staden, på grund av de vita husen och de likaså vita topparna i High Tatry. Det blev bara en natt, en orolig sådan efter hämtpizza och frukosten bestod av påse till rummet. Att hotellet andades gamla Sovjettider gjorde naturligtvis inte saken bättre, men vi bodde högst upp med en ”bedårande” utsikt mot Tatrabergen, som förstås gömde sig i dimman.

En liten sväng i en näst intill folktom stad blev det och tvärt emot vad vi brukar, så gick vi in i ett köpcenter, näst intill tomt även där…och alla som gick in ”tempades”. Centrum hade nog varit riktigt trevligt under normala förhållanden, många mysiga restauranger ( igenbommade) och fina små butiker. Närheten till bergen syntes i form av utbudet, sport, sport, sport!

Efter ”påsfrukosten” åkte vi mot Polen, på smala, slingrande vägar i utkanten av de mäktiga bergen. GPS-en ville ta oss kortaste vägen, över ett pass på drygt tusen meter, vilket säkert hade varit fantastiskt, men inte med snö, minus 3 och sommardäck. Vi fick i alla fall en liten, liten flukt av de mäktiga, i en tillfällig lucka mellan regn och snömolnen och små byar susade vi förbi, eller rättare sagt, smög förbi.

Målet denna dag var saltstan, Wieliczka. Jo, vi har vart där förut, men när allt mer stängdes och vi fick avboka ställen i Slovakien, ja, då hamnade vi här igen. Vi såg fram emot att få se den fantastiska tredimensionella målningen på torget…men, tala om besvikelse! Vet inte vad vi hade förväntat oss, men nog trodde vi att den hade blivit underhållen och uppdaterad. Nej, det var bara en spillra kvar och ledsna blev vi.

Igår och idag…och så en liten ”intellektuell” musskulptur. Konstaterar att det regnade även ”igår”. Vi åt en formidabel middag på Spa-hotellet, vilket var det enda vi utnyttjade, eller fel, det vi betalade extra för, trots att vi betalat för allt vi inte utnyttjade? Tja, nog med vindlingar…gott var det! Morgonen började med halvklar himmel och vi programmerade in Radisson i Warszawa. Ett som det återigen skulle visa sig vara, gammalt finhotell som de köpt upp. Vi slog till på juniorsviten, till ett ytterst humant covid-pris och där mådde vi bra i tre dygn. Vår första kväll kom vi inte långt i regnet, bara ner till hotellrestaurangen, sen somnade vi ovaggade.

Ett stenkast från centrum och gamla ghettot. Vår första trevande promenad höll sig i närmiljön och en liten titt och fotosejour vid det enorma kulturcentret. Vågade oss tom in på Mammons Tempel, köpte skjortor och sen lika fort ut…hua! Vandrade så länge benen höll, fascinerades av det gamla och nya i samklang och avslutade dagen på en Italienare. Ja, jag vet, vi brukar satsa på inhemskt, men ingen fanns i närheten och våra små ben vägrade att förflytta sig någon längre sträcka…Gott var det, trevligt och folktomt som det är överallt i dessa tider, men vilken service!

Dag två skulle vi ”göra” Warszawa. Ja och det gjorde vi förstås, men på vårt sätt. Vi som har vandrat runt världens alla (många) städer, aldrig tänkt en tanke på varken taxi eller spårvagn…vi inser helt plötsligt och brutalt att…vi är inte 25 längre!? Orkar vi gå i 7 timmar? Nej! Ja, dåså, vi tar en taxi till gamla stan, vandrar så mycket vi orkar…och sen får vi se.

Och vi orkade mycket mer än vi trott. Vi strosade varv på varv i den fina och återuppbyggda gamla stan. Vi pausade med glass på ett speciellt litet glass/bokcafé, vi beundrade de enormt vackra fasaderna och inte minst färgsättningen av husen…och ja, så klart, regnet lös med sin frånvaro.

Historiens vingslag är med hela tiden, man reflekterar, tänker till och man förfasas, samtidigt som framtidstron känns väldigt stark. Att sen träffa på ett japanskt brudpar med följe, som förde tankarna till NZ och Mount Cook…ja, det var lite häftigt. Tänk att det är så viktigt för dem, de som kan och har möjlighet, att åka världen runt bara för att bli förevigade inför vigseln? Spektakel för mig, ursäkta, men viktigt för dem och förhoppningsvis består lyckan även efteråt.

Det blev en lång dag, en innehållsrik och sevärd dag. Vi orkade mer än vi trott, vi vandrade i sakta mak hemåt via centrum och de gamla ghettoområdena. Jag fotade och jag mådde illa, men det måste visas. Hur ser det ut? Hur tänker byggherrar och arkitekter? Bevaras? Byggas nytt? Gammalt historiskt, om än något vi helst vill glömma, men samtidigt inte får glömma. det byggs bort och ersätts av glasbetong, av futuristiska lyxhus som skall befolkas av ekonominissar som antagligen inte kommer att skänka en tanke mot det förflutna. Ursäkta, jag vet, allt måste utvecklas och det är iofs bra…men det gamla får inte glömmas bort!

Vi tar med oss allt, vi reflekterar och vi minns, vi sätter det gamla mot det nya och hoppas att vi och andra har lärt sig något, läst sin historia och tagit till sig av verkligheten. Vi fortsätter, vi åker mot Gdynia och mot Stena som skall ta oss hem till ”trygga” svedala. Vi knosar ner oss och drömmer vackert till 02.00, sen blir det en kamp för livet, i tankarna och drömmarna och med Estonia i återuppväckt minne.

Utan tvekan det värsta jag varit med om, trots sjöben och stormvana. Men hem kom vi och sista 60 milen genom vårt avlånga land bjöd på strålande sol, krispig snö, ishalka och mängder av olyckor. Cést la Vie och jag slutar aldrig att resa, hjärtat i halsgropen är farligt skönt!