557 mil


genom ett vad vädret beträffar, minst sagt surt Europa. Vi välkomnades dock hem, med kall, klar luft, vitt och vackert på marken, översnöade blommor och isgata sista biten…toppen med sommardäck…

Nåja, nu har det vita regnat bort, dimman ligger tät och luftfuktigheten känner vi igen från de senaste veckorna…alles in ordnung. Försöker summera alla intryck och en märklig känsla har stannat kvar. Det finns säkert många som tycker att vi är ansvarslösa, som åker iväg så här under pågående pandemi. Vi gjorde vår bedömning, vi höll oss hela tiden uppdaterade…och framförallt, vi följde de lokala reglerna, vilka inte alltid var helt konsekventa. När vi kom till Polen var det bara varannan som använde munskydd, men det blev obligatoriskt och det följde så gott som alla. Som jag tidigare har berättat, så ändrades restriktionerna hela tiden. Inte minst när Slovakien tog beslutet att stänga restauranger mm, två dagar efter att vi rest in. Vi avbokade och bokade om, ändrade resrutt och påbuden blev fler och fler, tänkta 7 nätter i Slovakien reducerades till 4. Efter ”sista” restaurangmiddagen i Bratislava styrde vi mot Zvolen för en natt. En liten promenad när regnet höll upp en kort stund och de vackra vita visade sig i fjärran. Fick middag i Hotellets Atrium, men på nåder. Frukosten levererades upp till rummet…

Det regnade, regnade och så regnade det lite till och nu kunde vi inte annat än skratta åt eländet. Vägen mellan Zvolen och Poprad räknas som en av de vackraste…och visst, det var vackert och samtidigt lite skrämmande med de översvämmade floderna. I Poprad hade vi tänkt stanna två nätter, åka upp i Tatrabergen, spana in alla små pittoreska och mysiga byar och inte minst fota de snöklädda topparna. Haha, näsan blev längre och längre och sikten kortare och kortare, ödets ironi igen. Upp genom passet kom vi i alla fall, snön låg tidvis tjock och skidliftarna väntade på öppning.

Poprad kallas för den vita staden, på grund av de vita husen och de likaså vita topparna i High Tatry. Det blev bara en natt, en orolig sådan efter hämtpizza och frukosten bestod av påse till rummet. Att hotellet andades gamla Sovjettider gjorde naturligtvis inte saken bättre, men vi bodde högst upp med en ”bedårande” utsikt mot Tatrabergen, som förstås gömde sig i dimman.

En liten sväng i en näst intill folktom stad blev det och tvärt emot vad vi brukar, så gick vi in i ett köpcenter, näst intill tomt även där…och alla som gick in ”tempades”. Centrum hade nog varit riktigt trevligt under normala förhållanden, många mysiga restauranger ( igenbommade) och fina små butiker. Närheten till bergen syntes i form av utbudet, sport, sport, sport!

Efter ”påsfrukosten” åkte vi mot Polen, på smala, slingrande vägar i utkanten av de mäktiga bergen. GPS-en ville ta oss kortaste vägen, över ett pass på drygt tusen meter, vilket säkert hade varit fantastiskt, men inte med snö, minus 3 och sommardäck. Vi fick i alla fall en liten, liten flukt av de mäktiga, i en tillfällig lucka mellan regn och snömolnen och små byar susade vi förbi, eller rättare sagt, smög förbi.

Målet denna dag var saltstan, Wieliczka. Jo, vi har vart där förut, men när allt mer stängdes och vi fick avboka ställen i Slovakien, ja, då hamnade vi här igen. Vi såg fram emot att få se den fantastiska tredimensionella målningen på torget…men, tala om besvikelse! Vet inte vad vi hade förväntat oss, men nog trodde vi att den hade blivit underhållen och uppdaterad. Nej, det var bara en spillra kvar och ledsna blev vi.

Igår och idag…och så en liten ”intellektuell” musskulptur. Konstaterar att det regnade även ”igår”. Vi åt en formidabel middag på Spa-hotellet, vilket var det enda vi utnyttjade, eller fel, det vi betalade extra för, trots att vi betalat för allt vi inte utnyttjade? Tja, nog med vindlingar…gott var det! Morgonen började med halvklar himmel och vi programmerade in Radisson i Warszawa. Ett som det återigen skulle visa sig vara, gammalt finhotell som de köpt upp. Vi slog till på juniorsviten, till ett ytterst humant covid-pris och där mådde vi bra i tre dygn. Vår första kväll kom vi inte långt i regnet, bara ner till hotellrestaurangen, sen somnade vi ovaggade.

Ett stenkast från centrum och gamla ghettot. Vår första trevande promenad höll sig i närmiljön och en liten titt och fotosejour vid det enorma kulturcentret. Vågade oss tom in på Mammons Tempel, köpte skjortor och sen lika fort ut…hua! Vandrade så länge benen höll, fascinerades av det gamla och nya i samklang och avslutade dagen på en Italienare. Ja, jag vet, vi brukar satsa på inhemskt, men ingen fanns i närheten och våra små ben vägrade att förflytta sig någon längre sträcka…Gott var det, trevligt och folktomt som det är överallt i dessa tider, men vilken service!

Dag två skulle vi ”göra” Warszawa. Ja och det gjorde vi förstås, men på vårt sätt. Vi som har vandrat runt världens alla (många) städer, aldrig tänkt en tanke på varken taxi eller spårvagn…vi inser helt plötsligt och brutalt att…vi är inte 25 längre!? Orkar vi gå i 7 timmar? Nej! Ja, dåså, vi tar en taxi till gamla stan, vandrar så mycket vi orkar…och sen får vi se.

Och vi orkade mycket mer än vi trott. Vi strosade varv på varv i den fina och återuppbyggda gamla stan. Vi pausade med glass på ett speciellt litet glass/bokcafé, vi beundrade de enormt vackra fasaderna och inte minst färgsättningen av husen…och ja, så klart, regnet lös med sin frånvaro.

Historiens vingslag är med hela tiden, man reflekterar, tänker till och man förfasas, samtidigt som framtidstron känns väldigt stark. Att sen träffa på ett japanskt brudpar med följe, som förde tankarna till NZ och Mount Cook…ja, det var lite häftigt. Tänk att det är så viktigt för dem, de som kan och har möjlighet, att åka världen runt bara för att bli förevigade inför vigseln? Spektakel för mig, ursäkta, men viktigt för dem och förhoppningsvis består lyckan även efteråt.

Det blev en lång dag, en innehållsrik och sevärd dag. Vi orkade mer än vi trott, vi vandrade i sakta mak hemåt via centrum och de gamla ghettoområdena. Jag fotade och jag mådde illa, men det måste visas. Hur ser det ut? Hur tänker byggherrar och arkitekter? Bevaras? Byggas nytt? Gammalt historiskt, om än något vi helst vill glömma, men samtidigt inte får glömma. det byggs bort och ersätts av glasbetong, av futuristiska lyxhus som skall befolkas av ekonominissar som antagligen inte kommer att skänka en tanke mot det förflutna. Ursäkta, jag vet, allt måste utvecklas och det är iofs bra…men det gamla får inte glömmas bort!

Vi tar med oss allt, vi reflekterar och vi minns, vi sätter det gamla mot det nya och hoppas att vi och andra har lärt sig något, läst sin historia och tagit till sig av verkligheten. Vi fortsätter, vi åker mot Gdynia och mot Stena som skall ta oss hem till ”trygga” svedala. Vi knosar ner oss och drömmer vackert till 02.00, sen blir det en kamp för livet, i tankarna och drömmarna och med Estonia i återuppväckt minne.

Utan tvekan det värsta jag varit med om, trots sjöben och stormvana. Men hem kom vi och sista 60 milen genom vårt avlånga land bjöd på strålande sol, krispig snö, ishalka och mängder av olyckor. Cést la Vie och jag slutar aldrig att resa, hjärtat i halsgropen är farligt skönt!

Kategorier:Okategoriserade

14 kommentarer

  1. Tyvärr är historien ointressant för många, trots att det finns mycket att lära från den. Till exempel, människans förmåga till ondska. Nazismen och ghettot i Warszawa är ett exempel. Det finns många fler.

    Och nu finns det fler exempel på hur man ”lär av historien”. Jag tänker på spanska sjukan 1919-1921. Ingen pratar om den, miljoner människor dog, andra vågen var värst. Den som nu sägs drabba Europa.

    Länder stängs. Och jag inser (tror) jag att det kommer att pågå ett par år till. Vi sitter där vi sitter. Det finns en historia som är hundra år gammal, spanska sjukan. Är tron på vaccinet det enda som räddar oss från den pågående pandemin? Förutom att stänga länder i upplysningens tid?

    Gilla

    • Hej CJ!
      Får lust att reflektera lite;
      Historien är intressant, den är vår förväg om jag kan säga så. Vem gör eftervägen? VI.
      Ondskan gror om det finns grogrund, och det gör det ju. Kanske/troligen denna C-tiden blir en ny sådan.
      Det finns en viss slitenhet i frågan: Vad lärde vi oss av historien? Av historien lärde vi oss att vi inget lärde oss … annars skulle ju nazismen inte återuppstå. Spanskan kommer upp i jämförelsesammanhang. Jag tänker att det är ändå en annan tid nu .. ‘är vi mer globala … kul å spåna lite och läsa ditt!
      Vidare tänker jag att det finns så många infallsvinklar på det som skett och det som sker. Lagar, förordningar, samhällsbygget, sjukdoms- och virusläran mmm. Det ändras ju hela tiden. Hur kan vi lyckas göra det rätta? Det gör vi inte. Hur vi än gör har vi ju som bekant ändan bak i ryggen. Vare sig vi kan mycket eller lite om oss själva och vår omvärld. Enkelt är det i sig – men ack så komplext. Visst kommer vi ha coviden med oss, kanske för alltid och när vi kommer till vägs ände där så kommer något annat. Undertiden får vi leva och låta leva så gott det går. Och gott kan det gå.

      Gilla

      • Jag gillar att du fick lust att reflektera. Att jämföra har för mig alltid varit av ondo. Det betyder att man utgår från någonting man kanske anar, och tänker att man kanske vill dit. En bättre tanke är att fråga sig själv ”Var står jag idag, och var vill jag vara imorgon?” För att svara på den kan nog historien vara till hjälp. Men man måste söka svaret själv. Ingen annan gör det. Och det blir väldigt komplext. Man måste tro på sig själv: Jag vet vad jag gör.

        Covid-skiten kommer att gå över. Historien har lärt oss att pandemier alltid går över. Utan vaccin.

        Gilla

    • Du har så rätt och det är precis detta vi avhandlar, när vi har våra sejourer vid matbordet. Dina tankar igår om att vi får glädja oss över de resor vi har hunnit göra, ja, tyvärr är det nog slutrest för ett tag.
      Visst är det märkligt att inte fler jämför med spanska sjukan, liknelser finns och dessutom 100 år sedan😊🌹…

      Gilla

  2. Å herre minje eller vem jag nu ska kalla på – jo den som skrev förstås och hennes resefölje 🙂 Ute på sommardäck, samt situationen i dessa tider jaa, hur ansvarfullt är det i dessa tider. .. men var och en gör sitt val och vilken resa. Vilken resa! Följa reglerna och följa med på när de ändras under ruttens gång. Var vaken! Ooch det var ni ju. Mycket humor i texten! Bilderna avviker inte från absolut njutbara. Ser också färgsättning på hus i bildserien i början sedan återkommer det och du nämner det längre ner i texten. Musskupturen noteras så klart, intellektuell till och med 🙂 Det tredimensionella får mig att utropa – oj oj oj hur som. Paraplymannen iakttager ser jag. Blöt och snöig upplevelse dock. Dina två sista avsnitt läste jag två gånger om.
    Jag tänker om alla vore så försiktiga som jag – det passar mig – så skulle världen världen stå stilla .. .det där får vi spåna i … 🙂
    Tack för en ”härlig tripp” som avnjuts från soffan men några oj oj oj!
    Kommer du skriva om båtfärden tro?

    Gilla

    • Ja du, detta är nog ett praktexempel på att det aldrig blir som man har tänkt och planerat, eller rättare sagt, precis tvärt om.
      När vi planerade och åkte, var prognosen att det skulle vara varmt, fint höstväder nere i Europa, men, men, nu parkerade sig monsterlågtrycket över ett gigantiskt område. Sommardäck är det enda valet hur som helst, då dubbdäck är förbjudna i länder utanför norden. Alternativet är kedjor, men de hade vi förstås inga…därav ändrade planer vad beträffar de mest alpina områdena.
      Jodå, lite äventyrliga är vi, men vi har även lätt för att tänka och planera om, vilket vi gjorde.
      Nej, båtfärden kommer jag inte att skriva om…vill helst glömma, så fort det går…hua!…ojojoj😊

      Gilla

  3. Välkomna hem! Vilken resa ni gjort! Eller snarare vilka resor ni gjort! Varje moment och varje förflyttning blir en resa i sig. Länder som stänger ner, städer som stänger ner liv som nästan också stänger ner. Så helt annorlunda. Läste inlägget igår kväll och har läste ett par gånger idag. Och när jag läser din text och ser bilderna så är jag på ett sätt väldigt närvarande. Jag har aldrig varit i Slovakien sedan det blev ett ”eget land” 1993. Och nu lär det dröja. Polen har jag besökt några gånger med bara Gdynia, Gdansk, Krakow och ”saltstaden. ” . Warszawa besökte jag i min ungdom med min pappa men har fortfarande historiska minnen med härifrån. Polens ghstoria är grym på så många sätt.
    Och historia behöver vi för att inte bli rotlösa.
    Jag tycker ni gjorde så rätt som gav er iväg och er resa blev ju också historisk i mångt och mycket. Tänkte bara på allt regn och sedan på att begränsningarna i samband me Covid också jagade er.
    Stort tack för denna resa och jag har verkligen rest med er så gott jag kunnat.
    Men sjöresan hem.Förfärligt måtte det ha varit. (Jag reste med Estonia ett par veckor innan hon sjönk så jag är tveksam till om jag gett mig av från Gdynia med fartyget. Har en upplevelse från Nynäshamn till Gdansk för snart 10 år sedan just den här veckan. Det var storm och vi kunde inte ta oss in till Gdansk. Förfärligt. Läste sedan att ett oljefartyg förlist på Östersjön denna natt.)

    Gilla

    • Tack Ditte! Jo, det blev en resa att minnas, vilket i och för sig alla resor blir, men nu lite extra av allt. Tänk så fort allt covid-relaterat har gått nu, när vi åkte hade Slovakien nyss öppnat och Polen var liksom Sverige ganska förskonat.
      Nu inser vi att vi återigen hade tur som kom hem i sista minuten, läste nyss om att både Frankrike och Tyskland är på väg att stänga, som land efter land gör. Lätt är det att tänka tillbaka till 13 mars, då kom vi hem med sista flyget från Istanbul.
      Jag uppskattar verkligen att du reser med oss och roligt när vägarna möts, om än i det förflutna. Sjöresan vill jag helst glömma, förfärligt var bara förnamnet! Nu hade vi ju fin hytt längst upp och det är väl ödets ironi, att det känns mycket mer där än längre ner…hua! Nu blir det nog till att vara hemma ett tag, vare sig vi vill eller inte. Hade planerat en lite tripp till Berlin i samband med julen, men den har vi redan lagt till handlingarna.
      Ha det gott och jag följer med på dina vandringar i Sthlm, även om jag inte kommenterar alla😉…

      Gilla

  4. Allt blir inte som man tänkt sig även i resevärlden. Det gäller att vara flexibel och tänka om. Det är ni duktiga på. Ni fick se och göra mycket, även om det inte följde den ursprungliga planen. Detta blir en resa att minnas länge! Härliga bilder fick n i med er om resan skulle falla i glömska! 🙂
    Bra jobbat!

    Gilla

    • Så är det och en stor del av charmen med resandet. Om man inte fick improvisera då och då, vore det ju särdeles trist, men, kanske det blev lite väl mycket denna gång?
      Vi tog chansen och hann, innan alltfler länder åter stänger ner…tack ödet!

      Gilla

  5. Tänk, att nu när jag har hur mycket tid som helst, då hinner jag inte med allt jag vill göra.
    Vill ju läsa dina inlägg i lugn och ro och få studera alla bilder ordentligt. Inte bara bläddra igenom.
    Slog mig ner i soffan och fick en trevlig stund av att följa med på er resa.
    Läste och förundrades och tittade och förstorade.
    Ett äventyr fick ni även om det inte blev så som ni tänkt, men det är ju tjusningen med resor. Planera, planera om och uppleva det man inte tänkt sig.
    Lite synd på vädret, men trots det så ser jag att ni utnyttjat tiden väl och sett en hel del.
    Tack för att jag fick resa lite.
    Nu ska jag passa på att ta en promenad i den sällsynta solen.
    I övrigt går jag här i spänd förväntan och med hopet i halsgropen, min kraschade hårddisk med bilder från våra resor 2018 – 2020 är hos It-doktorn som tror att de kan få ut de flesta bilderna. Mina tummar kraschar snart de också.

    Gilla

    • Roligt att se dig här hos mig igen! Har tänkt på dig och undrat hur det går med allt, inte minst med ”fångenskapen”.
      Ja, det blev ett äventyr, kanske lite väl farligt ibland, men vi kom hem och nu lär vi sitta där vi sitter, suck! Även vi har haft sol idag och visst känns det genast lite lättare. Om man dessutom struntar i att lyssna på alla katastrofutsändningar i media, ja då kan man till och med våga sig på att drömma lite.
      Ajajaj, kraschad hårddisk är ingen dröm! Jag håller mina tummar hårt för att ”doktorn” kan rädda dina bilder!!!

      Gilla

  6. Läser om båtresan och förfasas. Fy tusan… Vågar inte ens närma mig känslan av att befinna sig där och då och dessutom med Estoniakatastrofen hängandes i minnet, oavsett man vill det eller ej. Nej nej… Dom där resorna på vatten är absolut inte min grej. Är så tacksam att ni ändå kom fram. Det räcker med katastrofer!!
    Hörde om vaccinet som är uppbokat till vårt avlånga land. Ett vaccin som främst ska räcka till våra äldre och sjukvårdspersonal… Över min döda kropp!!! Kommer aldrig ta det vaccinet. Då får dom hellre sparka mig. Kan säga att dom flesta kollegor tänker likadant så blir det tvång, då har dom ingen sjukvårdspersonal, PUNKT!
    Trots rådande omständigheter på resans väg så beundrar jag dina bilder och din text. Det griper liksom tag i en. Fina ni.
    Stor Kram ❤

    Gilla

    • Tusen tack Susanne, du är då för gullig! Glad att du slapp den resan, den skulle jag gärna ha ogjord…men jag sitter ju trots allt här hemma på torra land och minnet bleknar.
      Intressant det du skriver om vaccinet och tusen tack för att du tar ställning! Vi pratade just om utifall vi skulle vaccinera oss eller ej, har aldrig tagit säsongsvaccinet och lutade åt nej även nu. Att få ditt utlåtande stärkte oss ännu mer, sen får vi väl se vad som kommer fram, men inte i första omgången!
      Varma kramar och tankar❤🧡💛från ett mörkt Norrbotten…dubbelmörkt😉

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: