En sorgesam historia…


Eller kanske en väldigt intressant historia. Läs här till att börja med: https://bjorkliden.com/om-bjorkliden/historia/ . Sen kommer min historia om Björkliden, den som började 1959, när jag/vi bodde på gamla hotell Fjället. En resa bland andra, men en resa med mors faster Astrid…en ”dame” med ett tjog lager på näsan…och vi älskade varandra. _79A3751 Nu, för en knapp vecka sedan kom vi förbi igen, efter tio dagar i vårt vackra grannland. Jodå, de hade behagat öppna för boende i Norrbotten och snart stängs det väl igen, i vår hysteriska coronastatistikvärld…suck!

Jag har, som ni säkert redan snappat upp, besökt Björkliden i över fem decennier, tom sex. Det har varit givande, det har gett mig en enorm erfarenhet av fjällvärlden, alla årstider, men mest sommartid. Vintern, med skidåkningen, ja, då övergav jag B för Gränsen. Jag blev skibum och det var gränsen och Alperna som gällde, B kändes lite ”bjöjjigt”…ursäkta, men det är sanningen. Sommaren och hösten var dock fortfarande vikta för Björkliden och för Sarek, Padjelanta och inte minst Kebne. Jag besteg Kebne via östra leden i slutet av 70-talet. Då var det inte tal om stegjärn, repsäkring, överlevnadskit eller allt vad som krävs idag. Då var det focus på kondition, riktig vilja och framförallt…Fjällvana!

Jaja, nu har jag spårat ur, i alla fall lite, men jag styr tillbaka mot vår senaste resa. Vi kom i precis rätt tid för att uppleva det vackraste. Det som jag har sett, ett par gånger under alla år och som kära maken aldrig tidigare beskådat. Höstfärger och nysnö.

Vi vandrade lite, så mycket som våra små ben orkade med och skönheten var stundtals nästan brutal. Ett bevis för det var att kära sörländska maken fann lugnet. Tröttheten och värken försvann när naturen tog över, när skönheten blev så påtaglig, att vadandet över jokkar och alla andra strapatser glömdes bort. Det gladde mig och glädjen finns kvar över att ögon kan öppnas och förbli öppna. En tur som berikade var den längs Kanjonen i Abisko. Jag har gått här, alla årstider, men utan reflektion. Nu fanns skyltar med berättelser och historia och CJ sög åt sig, tog in och det blev en riktig höjdarvandring med historien i focus.

Visst, jag måste erkänna att det ibland känns lite tillrättalagt för en gammal fjällräv…men i slutändan är det ändå positivt, att fler och fler upptäcker vår fantastiska landsända. Trollsjön som jag har skrivit om några gånger, har tydligen, vilket jag har missat, blivit en superhotspot!? Jajo, jag blev varse situationen i somras när det skrevs om parkeringskaoset vid ”Låktahållplatsen”…men att det skulle vara så illa, det kunde jag knappt ta till mig. Vi åkte förbi i slutet av juni, då helt omöjligt att ta sig uppåt pga snösituationen. Nu, för en dryg vecka sedan var det fullt på parkeringen, trots storm, regn och allmänt ogästvänligt väder…vad händer? Måste alla upptäcka samma sak samtidigt?

Vägen upp mot Trollsjön, med gubbens klassiska siluett och höstens målning…tja, kan det bli bättre tro? Näe, antagligen inte, men kanske på ett annat sätt. Många vill och många känner sig manade att både besöka och avbilda det näst intill överjordiskt vackra. Det blir bilder, det blir i bästa fall en berättelse, men det måste upplevas in natura, med alla väder, med strapatser och skitväder, med skoskav och dyngblöta vandringskläder. Det går inte att uppleva från hotellterrassen!…eller via nätet!

Lapporten och vyerna över Torneträsk är klassiska, de skiftar karaktär hela tiden och det är helt omöjligt att se sig mätt…man vill bara tillbaka, igen och igen, även efter 60 år. Håll tillgodo!

Och så förstås, några små Impressioner som avslutning.

Kategorier:Okategoriserade

21 kommentarer

  1. Älskar den första bilden. Och jag kan bara hålla med om att fjällen ger lugn i sinnet. Så länge jag bor på hotell…./Maken

    Gilla

  2. Oj oj oj sååå vackert ! Vacker natur men också ett sinne för skönhet i dina estetiska bilder !

    Gilla

  3. Sorgesamt – och intressant! Det är med mina mått inte så att det ena utesluter det inte det andra. Damen, faster tant Astrid med lager puder och i förd päls(ser det ut som) vilken ynnest att ha en sån att älska och bli älskad tillbaka. Tanten är möjligen idag mycket ”bortglömd” eller utrotat kanske.
    Hade några såna i min barndom.
    Läste hela länken och fann att det året min pappa föddes 1929 så påbörjades Golfbanebygget där uppe. Historien är och blir ett kapitel av förståelse för och med möjligheter att se perspektivet från då och in i nuet. Det flyktiga nuet kan tyckas.
    Så följde jag din text som jag brukar och bilderna i synnerhet. Jag har inga problem med att fantisera att jag går där och att lugnet infinner sig helt utan avslappningsövningar eller annan meditativ metod. Självklart begriper jag din tanke att det inte kan upplevas via nätet, men är en utemänniska med känsla av fysisk och psykisk – nej, andlig närvaro så går det så gott det går. Dina bilder möjliggör nämligen.
    Förutom dina klaratydliga så också dina Impressioner, så inbjudande. Och jag kom på att jag möjligen har några såna foton som jag tog med svepande kamera för en del år sedan … nja inte i din klass, det är att ta i . Som vanligt associerar jag iväg …
    Ja, ja Gertie 100 % då tackar jag för för mig för denna gång.
    C-tiden fortgår och jag håller ställningarna här i Karlstad.
    Ps. fick med mig din och makens utbyte 🙂

    Gilla

    • Som vanligt ett stort nöje att läsa din, som alltid insiktsfulla och målande kommentar, Tack!
      Så rätt du har i att tanten så gott som har utrotats…och så synd, hon var på sätt och vis en stöttepelare för alla, inte minst inom familjen.
      Tackar för att du kan se, drömma dig in i och samtidigt bort, med hjälp av mina bilder, känna att du är där.
      Ha det så gott det går i C-tider, i soliga Karlstad…ett gott ställe att vara på, tycker jag😉

      Gilla

  4. Ännu ett fint inlägg med bild och ord från dig. I år blev det ingen resa för oss, så pass högt upp, den har vi innestående. Absolut vill vi upp dit igen, dels gå till Trollsjön och sedan hitta fram till Rallarkyrkogården, som vi inte har hittat till. Bara irrat runt bland alla träden hihihi. Kanjonen i Abisko var trevlig att gå utmed och tunneln med målningen och musiken. Det finns platser som vi mer än gärna återvänder till och denna vägen är just en sådan och till Nikkaluokta. Hösten är verkligen en fanstastisk tid att vara där uppe.
    Ha det fint i fjällvärden och njut av allt och Norrskenet.

    Gilla

    • Det är roligt att ni uppskattar våra nordliga breddgrader och att ni även var här på besök innan C. Nu har det formligen exploderat, precis som jag skrev, om trafikkaoset på E10, där leden upp till Trollsjön börjar. Vägverket har lovat att fixa parkering till nästa sommar, så då får ni nog plats med Bobilen😉. Rallarkyrkogården är ärligt talat inte så mycket att se, men det är många som har problem att hitta dit sen vägen kom…lycka till nästa gång! Den ligger på ovansidan vägen, inte vid parkeringen!
      Ha det gott och tack för att du tittade in!

      Gilla

  5. Åh vilket underbart inlägg och magiska bilder. Tant Astrid ser precis ut som tanter gjorde förr. Så som jag själv kommer ihåg dom, tanterna. Som min farmor såg ut (levde åren 1909-1990). Ljuvlig bild på er båda 🙂 Spännande historia att läsa.
    Det verkar som att svenskarna helt plötsligt upptäckt landet dom bor i… Som om dom levt helt ovissa… Märkligt är vad det är.
    Bilderna, kontrasterna, färgerna… Blir alldeles hänförd. Galet vackert!!! TACK!!

    Jag och maken åker på söndag och styr bilen uppåt, typ 75 mil eller nåt sånt. Vet att tidpunkten kanske inte är den bästa men hade inte mycket annat att välja på då dom nekat oss semester så länge vi gått på vårt s.k Covidschema. Fr.o.m 1 okt går vi tillbaka till det ordinarie schemat så jag slängde snabbt in en semesteransökan och får nu vara ledig i 2 v!! Spontant förra helgen bokade vi boende på vandrarhem och nu på söndag bär det av. Är det skitväder, ja då hittar vi väl på nåt annat än att vandra. Det finns alltid nåt att göra. Ska bli så härligt!!!
    Tack för underbara bilder och berättelse!! Ja, och nu är vi väl portade utanför gränserna igen… Suck!! Kram kram

    Gilla

    • Tack du härliga och spontana! Ja tanter får man inte för mycket av, snarare alldeles för lite, då de nu i princip är utrotade.
      Åh så härligt att ni skall ut på turné. Jag håller tummarna för i alla fall hyfsat väder…men du vet ju hur det är…finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. En sliten klyscha, men ack så sann😉. Ja du, portade är vi både här och där igen och man blir så outsägligt trött på denna oberäkneliga medicinska politik.
      Vi sitter faktiskt och planerar lite, i Europa, men vi kommer av oss hela tiden, när nya propåer skriks ut i nyheterna. Corona och riskera att dö, eller dö långsamt av total leda, det är frågan?
      Kramar och en önskan om en mycket GOD TUR!

      Gillad av 1 person

  6. Helt fantastiskt! Jag ler och jag minns jag också. En liknande ”tante” hade jag också. I Norge. Var tvungen att ta fram ett gammalt album för att titta. Och jodå, med päls och solglasögon uppe på Geilo i Norge. Björkliden! Läste länken om dess historia. Mindes en del men glömt en del. Men mina äventyr där är inte glömda.
    Bilderna är helt enastående och om man kan tala om något som är magiskt så är bilderna det. Har aldrig sett maken. Att välja några favoriter kan jag inte men att se nysnö och höstfärger mötas har jag aldrig gjort.
    Vandrat i fjällen, här i Sarek, har jag gjort en hel del med min pappa på 60 och 70-talet . Minnesvärt! Han var ju en riktig fjällräv och kanske allra mest på vintern. Han var invald i den anrika Iglooklubben, https://sv.wikipedia.org/wiki/Svenska_Iglooklubben
    Stort tack Gertie för allt du så generöst delar med dig av. Och jag är med så mycket jag kan.
    kram

    Gilla

    • Ja de tanterna, de tanterna, ett i princip utdött släkte och så tråkigt det är! Vad vore livet utan en eller flera tanter?… det kunde vi säga och tänka, men alla som är unga nu…har de någonsin träffat en riktig tant?
      Nysnö tillsammans med höstfärger är något helt enastående, nästan unikt att lyckas pricka in rätt dagar, eller rätt dag!? Jag har bara sett det ett par gånger i mitt liv, trots många, många fjällturer. Vi åkte ju förbi nio dagar innan, till Lofoten och då såg vi knappt ett gult löv. När vi kom tillbaka var det en färgexplosion och bilderna med nysnön är från morgonen när vi åkte hemåt. Tur, tur och ännu mer tur! Tusen tack för att du är med, jag vet att du finns där och det uppskattas…och jag kollar iglooklubben snarast.
      Kram och ha det gott!

      Gilla

  7. Kära Gertievännen! Vaknade utsövd i morse, solen skiner och höstfärgerna finns kvar och jag måste gå ut och ta vara på dagen! Jag började med att läsa om din sista stopp på resan i Björkliden. Outsägligt vackert men pudrade fjälltoppar, de mäktiga landskapet i höstfärger så jag förstår nu bättre varför du måste åka upp till fjällen helst varje år. Bilden på dig och din mors faster är underbar och jag förstår att tycke uppstod! Pantertanter är bara förnamnet och fler blir vi hoppas jag! Så intressant att läsa om Björklidenshistora och att du upplevt så mycket där under så lång tid gör det än mer spännande att läsa. Så mycket vackert jag får se genom dina ögon och längtan att få se med egna ögon väcks! Så roligt att Johan också fick uppleva detta under också. Du är fantastisk rakt igenom kära vän! Bamsekramar

    Gilla

    • Jodå, pantertanter finns det många av, däribland du och jag, men den riktiga Tanten är nog ett minne blott, tyvärr, måste jag säga!
      Fjällen har och kommer alltid att ha en stor plats i mitt hjärta och att få ynnesten att uppleva höstfärger och nysnö, gör den inte mindre.
      Minst en gång om året, ofta fler och i år, i stängda världens fotspår har det blivit hela fem svängar till fjällen. Minns i skrivande stund våra gemensamma upplevelser, både i Björkliden och i Gränsen…ljuva tider, då konditionen och orken var något helt annat.
      Min kära vän, många kramar och tack för alltför vackra ord❤❤❤

      Gilla

  8. Tant Astrid ser verkligen ut att vara en dam med pondus.
    Glad att ni kunnat resa, även i begränsad riktning, men resor ändå.
    Fån Björkliden har jag fina minnen, även vintertid. Höll i en resa dit, från min skola en vinter, den dagen vi kom hade det kommit massor av nysnö. Liften var igång bara för oss och var väl ungefär 10 stycken i backen. Att få åka ut i den tjocka fluffiga djupa snön var en helt otrolig känsla och att falla sedan när snön packat sig runt en var som att falla i bomull.
    Nu var det inte mina minnen som gällde här, men du väckte minnen om den mysiga dagen i Björklidenbacken. tror det var -67.
    Vilken tur ni hade som prickade in den lite korta tiden med denna färgprakt och även nysnö, så fina bilder du levererar och även där får det att svida i mig av längtan. Hade ju planerat en tur upp till släkten i år. Får väl hoppas på att de äldst finns kvar nästa år.
    Måste tydligen till Abisko också, fanns inga sådana trevliga skyltar då jag var där senast och vilken målning de har i tunneln. Där kan kanske även jag vandra nu.
    Precis som du säger, hur mång vackra bilder eller beskrivande berättelser man måste få uppleva det ute i naturen med alla dess växlingar i årstider och väder…men bilderna ger mersmak och väcker minnen för oss som i år sitter hemma och längtar iväg.
    Tack för att du delar med dig.

    Gilla

    • Jadu, pondus var bara förnamnet!
      Roligt att du är här igen och visst är det även dina minnen som gäller, det är väl så det skall vara i bloggvärlden, ett givande och tagande.
      Minns att du skrev om tilltänkta resan till släkten och eventuellt även en visit här hos oss, tråkigt att den inte blir av…men, när den blir av blir det säkert desto bättre. Hoppas bara, som du säger att de äldsta finns kvar då.
      Ner till Kanjonen via tunneln kan du garanterat gå, det är till och med tillgängligt för rullstolar! När jag gick här för många, många år sedan var det nästan med livet som insats, inte ens spänger fanns då.
      Det var helt underbart att komma iväg till Norge, men längtan ut i stora världen tränger sig på mer och mer, inte minst hoppet om att än en gång få möjlighet att besöka djuren i Afrika.
      Kram till dig och hoppas att hösten i stan, blir i alla fall nästan lika vacker som i fjällvärlden!

      Gilla

  9. Åh, dessa bilder är verkligen helt magiska! Måste ta mig norrut snarast 🙂

    Gilla

  10. Vackert, vackert. Kan inte se mig mätt på några bilder. Så fint fångat!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: