Javisst talar jag om Irland. En sagolik ö om man gillar orörd natur, vackra vyer, golf, mat som inte smakar så mycket och inte minst…regn och dimma.

Jahaja, tänker du, nu kommer det något negativt förstås…men nejnejnej, det kommer en liten kärleksfull berättelse om den undersköna, gröna och glesbefolkade ön.

Vi tog en liten tripp dit i augusti, i 2000-talets början, då, när vi fortfarande spelade golf och tyckte att det var roligt. Efter några svängar  i Skottland och Danmark så kändes det helt rätt att ta sig an den GRÖNA och undersköna ön. På den gamla goda tiden tog man båten över till Newcastle, men tyvärr så drogs de turerna in, då de inte var lönsamma. Nu flög vi i stället till Dublin, hyrde bil och styrde nosen mot sydväst. Vi hade tyckt oss bra på att planera tidigare och nu skulle vi ”bara” köra 45-50 mil. Lätt som en plätt för det mesta, men nu blev det smalare…och smalare…och till slut fanns det ingen väg?

Men, fram kom vi till ett helt bedårande B&B vid Finans Bay, med Skellig Rocks som en hägring ute i havet och ”Wild Atlantic Way” som snikade förbi under sovrumsfönstret.

En by, en jordbruksbygd och en helt fantastisk pärla, med barn, hundar, ortsbor och en strand som bara var, som levde sitt liv, med och mot Atlantens vrede och skönhet.

Maken blev förstås adopterad av en av de snälla ”byhundarna” och den dan vi åkte vart den som tokig, anföll bilen, skällde och ville uppenbart inte bli av med oss (maken). Vi gjorde många turer där nere, åkte förstås runt ”Ring of Kerry”, åkte och tittade på en av de berömda golfbanorna där vår värd var medlem…och visst, dyrt var det, men vi hade spelat om inte himlen hade varit öppen som vanligt. Vi var på turné, så vi fortsatte norrut mot Galway och på vägen besökte vi, eller rättare sagt försökte vi besöka…”Cliffs of  Moher”, ni vet de där berömda klipporna som stupar rakt ner i vilda Atlanten. Tja, vi kom till en parkering, knappt att vi såg den. Sen tog vi på oss regnställ, stövlar, paraply och försökte navigera ut mot klipporna. Vi såg absolut ingenting, vi såg knappt handen framför oss och besvikna stapplade vi oss tillbaka mot bilen…ridå! Men vägen dit var vacker, i alla fall av och till mellan molnen.

Nästa stopp blev i Galway, rakt västerut från Dublin. Härifrån finns knappt några bilder, då det regnade i princip hela tiden. Vi hann med en halvvåt golfrunda och en liten kvällspromenad i stan under en dag då det var 20% uppehåll…halleluja!

En dag åkte vi runt i Connemara. Den del av Irland som sägs vara den vackraste! Jaha och jodå, det är säkert sant, det insåg vi när det blev något litet uppehåll i regnandet…vi förstår att det måste vara oerhört vackert…någon dag, eller timme då och då?

Ces´t La Vie och inte direkt någon överraskning och vi fortsatte mot Donegal. Där bodde vi hos en helt hysterisk och prestigefylld B&B-värdinna, som sket fullständigt i hur det gick för hennes man, när han sågat sig i armen!? Helt galen, men det var inte vårt problem. Det här var hennes chateau!Här bodde vi bra i takrummet längst till höger, vi spelade en fantastisk golf (speciellt CJ) på Donegal Links i halv storm, ibland hel. På kvällen vandrade vi iväg längs fjorden ut mot golfbanan och sa hej till sälarna.

Donegal är precis på gränsen mot Nordirland och det var vårt mål, eller i alla fall ett av våra delmål. Jag minns inte riktigt hur vi åkte, det är några år sedan, men det var Breathtaking hela vägen fram till Ballycastle där vi stannade för ytterligare några nätter.

Vi passerade gamla borgar, vi hänfördes över hästar och kor som rörde sig fritt på stränderna, vi skådade golfare i motvind och så även helikoptrar. Det hände något hela tiden och det var aldrig tråkigt, det var trial and error, precis som vi vill ha det.

Och ja, borgarna bjöd förstås på spektakulära vyer över jordbruksbygder och alltid kunde man hitta någon intressant vinkel…samt lite fantasieggande rötter.

Ni har väl hört talas om Giant´s  Causeway, längst norrut i Nordirland? Nähä inte? Ja, då kommer ni att få lite kött på benen här och det är häftigt! Apropå att se sig om i närmiljön och att utvidga ringarna, så, varsågod och åk! Liknande finns lite varstans där det finns vulkanisk aktivitet, bla på Island, men här är det större och häftigare än någon annanstans. Vi stannade till första dagen och var bara tvungna att åka tillbaka en gång till, efter golf och whiskyprovning…och jag måste dessutom tillbaka, när ljuset är det rätta, någon gång…OBS!…se människan i nedre högra hörnet, i första bilden!

Norra kusten är mycket spektakulär, den är nästan osannolikt vacker, även inlandet vid Ballymena och Antrim, men jag får ursäkta, några bilder finns inte, då vi gjorde dessa turer samtidigt som vi spelade golf. Vi bar golfbagarna som vi alltid har gjort och att dessutom bära på ett antal kilo fotoutrustning fanns inte på kartan, ens då, idag en omöjlighet. En och annan bild blev det i alla fall, som här vid ”Rope Bridge”, allra längst norrut och visst, se även alla får som hade halsbrytande betesmarker.

Tror att jag avrundar här. Vi åkte söderut via Belfast och landade i Skerries, norr om Dublin. Dublin fick en chans, men vi blev inte imponerade, trots Hare Krishnatåg och futuristiska byggnader. Det blev en dag, sen återvände vi till White Cottages.

Här trivdes vi, här njöt vi av lugnet och stillheten och sen fortsatte kontakten under många år, då jag levererade bilder till deras hemsida. En rolig och givande kontakt och ett ställe att besöka om Dublin står på listan. Ebb och flod, havet i sin prydnad och ett bedårande B&B, utsikt i hästväg och integritet, i alla fall då.

Och så några natt/konstbilder förstås…

Och nattinatti och allt annat som är värt att leva för. Det har varit svart, det är svart, men om man kikar lite försiktigt, så kan man ana en liten ljusning…en liten…kanske.