Att kalla sig Globetrotter förpliktigar.


Att hävda att man har sett alla kontinenter, exklusive Antarktis, att påstå att man har sett alla Europas länder utom ett…och dessutom anse sig ha sett sin närmiljö och norden i varenda vrå…ja, det straffar sig förstås! Och ja, nu gör jag lite avbön, men bara lite.

Har faktiskt sett det mesta av vårt land och av våra grannländer som inte längre vill ta emot oss…men så igår fick vi ett ryck, ett av alla när vi känner oss instängda. Har du åkt den här vägen säger kära maken? Tja, vet inte, men antagligen någon gång för länge sedan? Ja, men då så. Vi svängde av från E4, strax öster om Sangis, på väg mot Haparanda…och vad hittade vi då här? Jo en riktig pärla till ödeväg och sen så kan vi tala om alla fantastiska ödehus som jag hittade, inte minst detta som förde mig tillbaka till 50-talet och min morfars hemgård och åkeri. En dröm eller hägring 2020. _M6A2913

Vi gapade båda två och vi tuffade vidare i 30 kmh. Vi hoppades förstås på nallekontakt igen, men shit happends, det vet vi ju att vi kan glömma! Nåja, jag förevigade i alla fall längs vägen, både fallfärdigt, stående och nerbrunnet…och myrarna!

Vi passerade Tossa, där det fanns en skidbacke när jag var barn, på 60-talet och enligt en skylt så fanns den fortfarande, men vi passade. Så småningom kom vi ut i Karungi, där vi varit många gånger, både vår och höst för att spana på sångsvanar. Nu under sommaren ser man inte en vinge eller stjärt och det hade vi inte heller väntat oss. Men, glädjande var det, att komma till Kukkulaforsen och se att det var näst intill fullsatt i restaurangen.

Oerhört glädjande, då den har varit stängd sen Corona började härja och alla Asiatiska norrskensturister uteblev. Nu var det ”bara” S-märkta bilar…och ett par tyskar som hade kommit vilse.

Jaha, vad vill jag då säga med detta tro? Jo, jag vill återigen trycka på vikten av att se sig omkring hemmavid, att leta och ta in på hopplösa spår, att köra enfiliga jordvägar med risk för stenskott…och framförallt…att öppna ögonen för det närmsta.

Sov gott!

Kategorier:Okategoriserade

19 kommentarer

  1. Håll avbönen liten, så klokt du globetrotter!
    Njuter dina bilder precis som jag brukar och tankar, reflektioner väcks.
    Bildligt och personligt talat! Se dig omkring; en globetrotters råd!
    Din morfars ödegård, inte minst de där bilarna, möjligen Scania Vabis och Volvo – min salig far dyker upp i minnet, eget litet åkeri bl.a.

    Gilla

    • Tar emot dina tankar med glädje, som vanligt. Alltid uppmuntrande när någon berörs och inte minst när det finns liknande minnen och minnesbilder.
      Ödegården kan nog vara i tid med morfars hemgård, vilken revs för att bygga ett nytt hus, men tror att bilarna är ”nyare”, mer åt din fars generation.
      Åkte många mil i dessa bilar i slutet av 50 och början av 60-talet, antar att du gjorde detsamma…och visst var man stolt och kände sig stor?

      Gilla

      • Kan inte motstå att svara på din fråga 🙂
        Alla dessa mil i bil; minsann från korta barnben och uppåt. Min far levde ju på detta. Samt växthusen som bredvidnäring. Grus, timmer, fraktgods mm. Bäst var lediga dagen från skolan och från hemmets göromål (växte upp utan mor). Te i termosen och mackorna ….
        Trevlig helg!

        Gilla

      • Tack för din historia och hoppas att du får en fin helg, i solens tecken!

        Gilla

  2. Ja Gertievännen!
    Att hitta guldkorn nära vid och långt borta är du specialist på i bild och text! Ljuvliga bilder och intressanta berättelser som jag får ta del av, alltid personligt bjuder du in i till händelser ditt liv och dina upplevelser på resan! Lika spännande var du än ställer kosan!
    Bamsekramar!

    Gilla

  3. Visst är du en Globetrotter med stort G. Absolut! Och vem om inte just du. Men du hittar också guldkornen på nära håll och här tar du oss med på en spännande och vacker resa i en trakt som många inte varit i närheten av. Inte jag heller men har passerat Haparanda och Kukkolaforsen i ösregn när vi för många år sedan körde kustvägen upp genom hela Finland och ner längs den svenska kusten. Men tyvärr blev det då inga småvägar i ösregnet.
    Tittar som vanligt flera gånger på den vackra bilderna och kan genom dem och din text förnimma att jag för en stund är med. Att jag också är på plats.
    Stort tack! Och så sant att det är viktigt att öppnna ögonen för det man har helt nära.
    Kram!

    Gilla

    • Åh Ditte, återigen stort tack för din insikt och din förståelse!
      Jag blir glad igen, glad som jag nästan aldrig är nu för tiden i min instängdhet…ja, förstås, i allas vår instängdhet. Men, vi tacklar det på olika sätt, vilket iofs är ett sundhetstecken och även ett tecken på att vi kanske kan hantera våra egna problem?
      Du kan, jag kan och jag hoppas verkligen att de flesta kan…och vill, trots att det inte är lätt, det är tvärt emot, det är SKITsvårt…men, det måste gå!
      Jag är med dig, jag hoppas att det går framåt och jag hoppas också att världen snart öppnas…och att vi blir fria att resa, framförallt till våra andra hem, ert…
      Det här är inte bra, svaret får inte bli längre än kommentaren, men nu blev det så och du vet vad jag tycker, känner och tänker.
      Kramen till dig och så förstås…bli frisk!

      Gilla

  4. Du har så rätt i detta Gertie, se er om hemma innan ni blir alldeles för mycket globetrotter så ni knappt kan tala svenska ens! Viktigt att känna sin närmiljö för att alls få perspektiv på andra! Här hemma i Norrbotten finns det så oerhört mycket trevligt att se om man bara lämnar de stora vägarna.

    Gilla

    • Ja du Cricco, vi är helt eniga och dessutom lever vi som vi lär! Många fler kommer att upptäcka närmiljön nu när världen är stängd, hoppas att det blir uppskattat och inbjuder till mer.

      Gilla

  5. Såg ut som en himla trevlig utflykt! Det finns ju ofta så himla mycket fint i närområdet som man ofta har missat 🙂

    Gilla

  6. Någon globetrotter kommer jag aldrig ens i närheten av även om jag har sett mig om lite här och där. Närområden har mycket att erbjuda, det gäller att öppna ögonen och vara nyfiken.
    Dina intressanta bilder gör att jag längtar upp ännu mer till vårt lands norra delar. Nu hoppas vi att vi kan resa upp snart igen. Det där med grusvägar och stenskott har vi tyvärr testat på och det är såå tråkigt när det händer. Man vet ju inte vilken sorts väg man hamnar på när man snurrar runt i marken.
    Ha det så bra och fortsätt ut och åk och visa dina fina bilder.

    Gilla

    • Men, lite svävande är väl ändå det här med globetrotter, eller? Vad jag har förstått så har du verkligen sett dig omkring, eller har jag missuppfattat det helt? Jaja, det är som det är, vi lever våra liv på bästa sätt och vi ser oss omkring…på olika sätt.
      Du Yvonné, åk norrut! Ni som har husbil och kan stanna var ni vill…och hur ni vill? Måste vara helt perfekt och så många husbilar som vi möter på våra små utflykter, inte minst på den senaste som jag inte har skrivit om ännu…en tanke och ännu en, men trots alt är det inte vårt sätt att resa…tyvärr!
      Jag har faktiskt provat på, inte husbil, men husvagn…men maken vägrar i sten!
      Ha det gott på era utflykter och lev väl!

      Gilla

  7. Stopp, stanna, vänd om… Ta in på den där lilla grusvägen utan vägskylt som talar om vart vi är på väg… Det just precis så man får se dom små och stora pärlorna. Ni gör helt rätt!! Vi försöker också göra så när vi är ute på turné. Ibland kan man råka på någon sur skitgubbe, som han vi träffade på i Sundsvall men oftast blir det positiva möten.
    Tack för en underbar resa och underbara bilder 🙂
    Kram du fina ❤

    Gilla

  8. Härligt!
    Vi älskar dessa småvägar och ibland omvägar för att få se och uppleva.
    Visserligen lite sorgligt med sessa ödehus, så sorgligt att ingen tar hand om dem och att ingen bor där. Tänk om de låg söderut, då vore de guld värda. men samtidigt är de så vackra.
    Kan hända att vi åkte just den vägen då vi var uppe i Haparanda för några år sedan. Letade oss runt på småvägar och fick se så mycket.
    Där vid Kukkulafosen stannade vi då och åt en underbar rengryta. Saknade då,de lite kåtaliknnde småstugor som fanns där på 60-talet då vi övernattade där på en skolresa.
    Härligt att få se dina bilder.

    Gilla

    • Ja, tänk så mycket som har hänt och händer i och kring Kukkulaforsen, nu finns det till och med ett Hotell! Håller med dig angående ödehusen, men om de legat söderut så hade de ju inte längre varit ödehus utan upprustade till taknocken.
      Tack för att du följer med på mina små tripper!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: