fick vi äran, att som några av de sista turisterna, besöka Angkor i Kambodja. Den gigantiska ruinstaden i norra Kambodja, som är mest känd för templen Ankor Wat, Ankor Thom och inte minst Ta Prohm med sina Kapoketräd. Tempelstaden ligger vid Tonlé Sap-sjön, utanför nutidens stad Siem Reap.

Vi startade vid Ankor Wat som tillsammans med Ankor Thom byggdes mellan 1112 och 1150 av Suryavarman II. Ett fascinerande och svårtillgängligt tempel, i alla fall i den hetta som rådde för dagen, men vi kämpade på och bedårades samtidigt som vattnet i flaskorna sinade. Vi fick mycket berättat för oss av vår lilla Kambodjanska Khmerguide, bla att Ankor tjänade som huvudstad i sagda rike från 860 e.kr.

Alla träbyggnader var sedan länge borta, men de i sten är förvånansvärt intakta. Ja, visst är de bleknade, vittrade och smutsade, men ändå…hur många år har de inte stått pall? Titta bara på alla små och stora skulpturer, reliefer och inte minst byggnaderna själva.

De tros vara utmejsalade i sandsten och det är väl ett smärre under att de ser ut som de gör än i dag. Allt blev bortglömt och överväxt av djungeln fram till slutet av 1800-talet, då franska arkeologer inledde restaureringsprocessen som pågår än idag. Den avbröts pga inbördeskriget i Kambodja, men återupptogs 1993, av Frankrike, Japan och Unesco gemensamt. Gamla branta och livsfarliga trappor var idag ersatta av trä och stålkonstruktioner…och som sagt, renoveringsarbetet fortskred.

Glest mellan besökarna som synes och vi fortsatte till Ankor Thom med sina elefantskulpturer och Bayon med ansikten spejande i alla vädersträck. Det största templet som vi ägnade minst tid åt, mest beroende på vätskebrist och våtvärmande omslag, men visst, det är väl värt ett längre besök.

Utan tvekan är Ta Prohm det mest intressanta! Det lilla templet med de gigantiska Kapokträden som näst intill har begravt och ätit upp bebyggelsen, fantastiskt är ordet! Det har naturligtvis filmindustrin redan upptäckt och här har visst både en och annan actionfilm spelats in, för mig totalt ointressant. Desto intressantare var synintrycken, upplevelsen med giganterna och inte minst den lille mannen som bodde under en av ruinerna, hans värld. En dröm från 1100-talet, ett ikoniskt buddhisttempel i djungeln.

Det var fantastiskt, inte minst att gå omkring nästan själva, där det normalt sett är armbågarna som gäller…det glömmer jag aldrig! Som avrundning tog vi en tur för att beskåda solnedgången…och som vanligt blev det en stor gäsp…seen it before, samma sol worldwide, men svedbränningen i djungeln var ett riktigt lyft.

Vi bodde inne i Siem Reap, en lite lagom stor stad efter Hanoi och Saigon. Vi vandrade förstås, trots hettan och förundrades återigen…eller kanske extra mycket just då, av mat och djurhanteringen. Torkad fisk, rått kött blandat med dagens mat…i nästan 40-gradig värme. Har sett det många gånger förut, men först nu reflekterade vi på riktigt och tanken på vad som pågår nu, runt omkring i världen gör det inte lättare.

Och så var det dagens mat…á lá minute!

Läcker liten asiastad var det i alla fall, vi tog det lugnt, vi tog en kall, vi beskådade folklivet och insåg att vi lever och har det så olika…men, återigen, vi är så lika innerst inne, trots olika livsbetingelser, ekonomi och förutsättningar utifrån födsel och uppväxt.

Wherever I lay my hat, thats my home, så har jag alltid känt och så tror jag säkert att jag kommer att känna igen…när världen återigen öppnas och om jag lever då. Vi lämnade Kambodja, vi åkte hemåt via Bangkok och Istanbul, där vi kom med sista planet hem till Sverige. Vi drog en lättnadens suck, då, nu undrar vi bara när vi kommer iväg igen?

Vad beträffar historia och fakta om Ankortemplen, går det utmärkt att läsa mer på Wiki.