Vi tog oss en ”olovlig” liten tur förra veckan, vi trotsade för vi kände att vi måste leva. Vi har två scenarier…vi är både snudd på riskgrupp och dessutom potentiellt smittade utan symptom…mao är vi parias, men vi smittar inga andra. Vi åkte till Tjörn tur och retur, till våra vänner C&C, vi bodde på näst intill tomma hotell och vi drömde om riktiga resor.

Jag återupptar därför min berättelse om vår bästa US-roadtripp. Vi lämnade Las Vegas, till min stora glädje och med lättat hjärta styrde vi mot nordväst, genom det fruktade och fascinerande Death Valley. Det var varmt, det var äckligt varmt, men det var en torr värme som det gick att stå ut med…och ”bara” plus 47 som värst.

Efter lite klättrande upp och ner i bergen, landade vi för en natt i Bishop, en gudsförgäten sommarhåla, men vintertid flockas ”skibumsen”. Vi sov gott och åkte vidare mot Yosemite morgonen därpå. Här fick jag återigen en smärre chock av hur oerhört mycket turister som samlats, trots att det inte var högsäsong. Jag som är van att vandra i de norrbottniska fjällen, i Sarek, Padjelanta, Stora Sjöfallet mfl och knappt träffa på en levande själ. Jag fick nästan lite coma och kunde knappt ta till mig skönheten. Men nu, här hemma framför datorn, ser jag hur otroligt vackert det var, med bilder, nästan utan människor.

Efter Yosemite och efter en helt osannolikt skumpig väg ”In the middle of nowhere” kom vi så fram till BODIE. En ödestad med rötterna i guldrushen, grundades 1859 och idag finns bara en spillra kvar av staden, som huserade 10 tusen personer. Spännande och fotogenique, ödesmättat och ja, varmt förstås.

En lång dag avslutades i Carson City och sen fortsatte vi färden mot kusten och friheten. Reno, Sacramento, skogsbränder, vinodlingar, Sherwoodträd, jordgubbar ”en masse” och så öppnade sig landskapet…vi var framme vid havet, i Fort Bragg. En liten ort som Herren hade glömt, men där frihetskänslan var större än någon annanstans och ett litet hotell precis vid havet, ooooh.

Mannen och havet, med sina vänner, jordekorrarna, växterna och så ”Glass Beaches”. Stränderna där all glasbråte hade samlats under många år, formats av havet till ”ädelstenar” som giriga människor förstås hade hittat och samlat på sig. Nu var det förbjudet, tack för det, att plocka ens den minsta lilla glasbit. Det var det…dvs havet…mycket annat fanns inte, men vi fick vad vi sökte och hade längtat efter.

Ljuset, utsikten och friheten till trots, så åkte vi söderut längs HVY 1 efter tre dagar. Nästa stopp blev San Fransisco, där vi lyckades pricka in århundradets varmaste dagar…PUH! Vi hittade ett mysigt, litet…och svindyrt hotell i gamla ”Flowerpowerdistriktet”. Nära till allt och vi lyckades dessutom krångla in Mustangen på den sista lediga parkeringsplatsen…och sen stod den där den stod. Vi vandrade och vandrade, drack och drack, ännu mer vatten. Vi tog oss an Golden Gate trots +34…och dimman var puts väck…den jag hade längtat efter.

Vi träffade vackra Hummingbirds vid brofästet, fortsatte promenaden längs stadsstranden och vätskebristen gjorde sig påmind, återigen. Vi hamnade så småningom vid Pier 39, där vi trots turistigheten och trängseln åt en superb middag.

Alcatraz är förstås ett måste, så vi hade bokat biljetter redan hemifrån, efter tips från flera vänner som hade försökt sig på en spontanvisit. Tur det, för det visade sig vara sex veckors kö!?! Häftigt, tänkvärt och en skön båttur i värmen, läckra vyer över stan och ja, en minnesvärd dag, fylld av motion och ömma fötter.

Ett annat måste och ett häftigt sådant var kringelikrokvägen och spårvagnarna. Hade så gärna åkt, det var planen, likt Bullit, i de hisnande backarna…men vår Musse stod där den stod och vi promenerade i stället, på väg tillbaka…och drack ock drack…vatten.

Morgonen när vi lämnade SF var dimmorna tillbaka…förstås…men vi orkade inte stanna och fota. Vi cruisade söderut och fick kontakt med både dimma och skogsbränder. Strawberry Fields forever, Bixy Bridge, Monterey, Pebble Beach, Big Sur och till sist stopp i San Simeon. Mest känd för Hearst Castle, vilket vi inte besökte.

Besök fick däremot de fulsöta Elefantsälarna som underhöll oss sen eftermiddag och tidig morgon. De gigantiska fullväxta hannarna var inte där just då, men unghannarna prövade sin styrka inför en måttligt nyfiken publik…sova, sova, sova.

Hearst Castle uppe i bergen såg rätt läckert ut på håll och spökskeppet ute på redden satte fantasin i rörelse. Vi lämnade dock San Simeon för vidare färd söderut, förbi Santa Barbara, för att landa i Ventura ett par nätter. Gillar Ventura, en lagom avslappnad före detta hippiestad, med en sällsam blandning av slum och lyx. Mötesplatsen och navet i stan är Piren, det är där allt händer…och det var där maken höll på att bli uppraggad av en blåhårig, tät madame…men så kom undertecknad…

Mat är viktigt, speciellt när man är ute och reser och vi hittade en bedårande Grekisk restaurang ute vid ”småbåtshamnen”. Åt där två kvällar i rad och Tsatsikin…mmm…den glömmer jag aldrig! Andra kvällen var restaurangen abonnerad. Varför då, undrade vi? Jo, min bästa ”Chef” gifter sig ikväll, vigseln blir här bredvid, ute vid havet och middagen här på min restaurang, förstås…ni får gärna stanna kvar! Tack, tack och det gjorde vi, men lite på avstånd.

En minnesvärd kväll och ljuset när vi vandrade tillbaka till vårt hotell, det tar jag med mig in i drömmen om det som varit. Vi, liksom alla ni andra sitter och deppar, sitter och tycker synd om oss själva och många gråter över spilld mjölk. Men hörni!, tänk och minns tillbaka, det är det enda vi har idag och minnen kan man leva på länge…och även hoppet, som är och måste vara det sista som överger oss, eller hur?

I morgon är en ny dag och om inte om hade varit…ja, då hade det varit något annat i stället, bättre eller sämre, who knows?