Då var vi fortfarande kreativa, vi tänkte nytt på en gång…Vi sa, vi drar till Miami och sen vidare till Centralamerika…och så kom vi hem, med sista flyget från Istanbul till Sthlm. Allt började stängas, men vi sa…ok, då tar vi en vårtripp till Bratislava…håhåjaja och alla vet hur det gick med det!? Men, sa vi…vi drar till Lofoten, det är aldrig fel och dessutom har vi ju bara en sisådär 70 mil dit…yes…och ja, sen stängde även Norge sina gränser.

Och nu sitter vi där vi sitter, vi liksom alla ni andra och jag har fortsatt redigeringen från vår frihetsresa 2016, den jag skrev om i förra inlägget. Vi lämnade Sedona, besvikna och frustrerade, för att återigen ta oss en titt på ett av världens underverk…Grand Canyon.

Och hur gick det då? Ja, vad tror ni? Det blev ungefär som Sedona, men med den skillnaden att det just då och nu var ovanligt lugnt, det var lite ”off season”, men chocken då vi kom fram och insåg att vår lilla väg västerut, längs ”rimmen”, den var nono för turister med egen bil. Nu var parkeringen ungefär tio gånger större och de alternativ som bjöds var buss, jeep eller nåt annat som jag inte orkade ta in. Det blev förstås inget, men vi gick i alla fall runt en stund innan vi drog österut…på egen hand. Ett stenkast från turistcentret blev naturen återigen sig själv, vi kände oss nästan ensamma, vi såg hjortar, anande andra vilda djur och häpnade inför ett par tornados som drog över…och efter regn kommer sol och ett helt bedårande landskap.

---

Dagens mål var Kayenta, huvudstaden i Navajoland. En synnerligen speciell plats, där vin inte fanns på menyn. Men vyer, mer spektakulära än någon annanstans bjöds det på vart du än fäste blicken. Vi tog oss an Monument Valley med vår allt annat än terränggående bil…stackars lilla Mustangen, men att inte köra själva fanns inte på kartan. Häftiga vyer som ni säkert känner igen, men de tål säkert att ses en gång till, eller hur?

Vi körde runt de berömda monumenten och sen körde vi lite till. Vi mötte vilda Mustanger och en liten ökenräv, vi hänfördes av naturen som är helt outstanding och när vi väl kom tillbaka till Kayenta måste vi förstås ta en tur runt den minst sagt speciella stan, samhället, eller byn…välj själv.

Morgonen därpå styrde vi vidare, återigen mot väst och nordväst. Vårt första stopp blev vid ”Elephant Feets”. Två enorma sandstatyer/berg som vi passerat på väg till Kayenta och nu var ljuset helt rätt. Inte svårt att förstå hur de fick namnet och de är heliga för Navajoindianera. Vi var ensamma, vi var de enda som stannade, vi förundrades, vi fotade förstås och sen köpte vi en liten ”tomahawk” som minne. En välgärning hoppas vi, till de två strävsamma som satt där i ur och skur och hoppades på att i alla fall någon ville stanna…som vi gjorde. Och visst är de häftiga, elefantfötterna?

Ödmjukhet är ordet, eller hur?

Och vad gjorde vi nu då? Jo, vi fortsatte genom ett brinnande landskap, vi passerade Navajo Bridge med dess märkta Condorer, vi kände av och till elden slicka oss i hasorna, men det blev aldrig akut. Att Condorerna var märkta upptäckte jag inte förrän jag körde in bilderna i datorn…trist kände jag då, men egentligen, vad har det för betydelse?

Dagens mål var Springdale där vi tänkte bo ett par nätter, för att bla besöka (försöka) ”The Wawe”, en helt bedårande och svåråtkomlig liten del av den hiskeligt stora nationalparken. Vi hade försökt få biljetter hemifrån, vilket naturligtvis inte gick, vi gav det ett nytt försök på plats och sen gav vi upp. Shit happends och efteråt känner vi att det blev nog bättre som det blev. Vi stationerade oss i Springdale, vi gjorde dagsutflykter till både Zion och Bryce Canyon NP…och speciellt Bryce, som vi inte hade planerat, blev en riktig ahaupplevelse. Woouuww, säger jag bara! Dessa fantastiska Hoodos, det röda och stundtals brända landskapet, de hisnande vyerna och historien bakom som jag har skrivit om i min gamla blogg och som du kan läsa om på Wiki…yes, yes, yes!

Och efter sol kommer mörker och vi kom till Las Vegas, en av de mest fruktansvärda platser jag har varit på…men visst, jag ville ge det en chans. Chansen fick stan och även ”Stripen” där vi vandrade ett par timmar innan vi fick nog, tog en taxi tillbaka till hotellet och fick andningen tillbaka. Never ever again!

Dagen därpå åkte vi till Hooverdammen. Jaja, dammar har vi sett förut, men det går ju bara inte att förbise denna, när vi ändå är i närheten. Vi trotsade den fruktansvärda värmen, vi tog oss utanför stan och till sist hittade vi en parkering…kors i taket. Det blev en behållning, det blev några fria timmar utanför mammons och superkommersialismens stad, det var stort och det var sevärt…inte minst vovven.

En hjärteknipande historia, en historia som vi har tagit med oss…och nästa dag fortsatte vi mot Death Valley…och det blir nästa historia från mig…