När vi satt i Hanoi och fick beskedet att vår Centralasienresa gick åt helvete…


Då var vi fortfarande kreativa, vi tänkte nytt på en gång…Vi sa, vi drar till Miami och sen vidare till Centralamerika…och så kom vi hem, med sista flyget från Istanbul till Sthlm. Allt började stängas, men vi sa…ok, då tar vi en vårtripp till Bratislava…håhåjaja och alla vet hur det gick med det!? Men, sa vi…vi drar till Lofoten, det är aldrig fel och dessutom har vi ju bara en sisådär 70 mil dit…yes…och ja, sen stängde även Norge sina gränser.

Och nu sitter vi där vi sitter, vi liksom alla ni andra och jag har fortsatt redigeringen från vår frihetsresa 2016, den jag skrev om i förra inlägget. Vi lämnade Sedona, besvikna och frustrerade, för att återigen ta oss en titt på ett av världens underverk…Grand Canyon.

Och hur gick det då? Ja, vad tror ni? Det blev ungefär som Sedona, men med den skillnaden att det just då och nu var ovanligt lugnt, det var lite ”off season”, men chocken då vi kom fram och insåg att vår lilla väg västerut, längs ”rimmen”, den var nono för turister med egen bil. Nu var parkeringen ungefär tio gånger större och de alternativ som bjöds var buss, jeep eller nåt annat som jag inte orkade ta in. Det blev förstås inget, men vi gick i alla fall runt en stund innan vi drog österut…på egen hand. Ett stenkast från turistcentret blev naturen återigen sig själv, vi kände oss nästan ensamma, vi såg hjortar, anande andra vilda djur och häpnade inför ett par tornados som drog över…och efter regn kommer sol och ett helt bedårande landskap.


Dagens mål var Kayenta, huvudstaden i Navajoland. En synnerligen speciell plats, där vin inte fanns på menyn. Men vyer, mer spektakulära än någon annanstans bjöds det på vart du än fäste blicken. Vi tog oss an Monument Valley med vår allt annat än terränggående bil…stackars lilla Mustangen, men att inte köra själva fanns inte på kartan. Häftiga vyer som ni säkert känner igen, men de tål säkert att ses en gång till, eller hur?

Vi körde runt de berömda monumenten och sen körde vi lite till. Vi mötte vilda Mustanger och en liten ökenräv, vi hänfördes av naturen som är helt outstanding och när vi väl kom tillbaka till Kayenta måste vi förstås ta en tur runt den minst sagt speciella stan, samhället, eller byn…välj själv.

Morgonen därpå styrde vi vidare, återigen mot väst och nordväst. Vårt första stopp blev vid ”Elephant Feets”. Två enorma sandstatyer/berg som vi passerat på väg till Kayenta och nu var ljuset helt rätt. Inte svårt att förstå hur de fick namnet och de är heliga för Navajoindianera. Vi var ensamma, vi var de enda som stannade, vi förundrades, vi fotade förstås och sen köpte vi en liten ”tomahawk” som minne. En välgärning hoppas vi, till de två strävsamma som satt där i ur och skur och hoppades på att i alla fall någon ville stanna…som vi gjorde. Och visst är de häftiga, elefantfötterna? _79A1741

Ödmjukhet är ordet, eller hur?

Och vad gjorde vi nu då? Jo, vi fortsatte genom ett brinnande landskap, vi passerade Navajo Bridge med dess märkta Condorer, vi kände av och till elden slicka oss i hasorna, men det blev aldrig akut. Att Condorerna var märkta upptäckte jag inte förrän jag körde in bilderna i datorn…trist kände jag då, men egentligen, vad har det för betydelse?

Dagens mål var Springdale där vi tänkte bo ett par nätter, för att bla besöka (försöka) ”The Wawe”, en helt bedårande och svåråtkomlig liten del av den hiskeligt stora nationalparken. Vi hade försökt få biljetter hemifrån, vilket naturligtvis inte gick, vi gav det ett nytt försök på plats och sen gav vi upp. Shit happends och efteråt känner vi att det blev nog bättre som det blev. Vi stationerade oss i Springdale, vi gjorde dagsutflykter till både Zion och Bryce Canyon NP…och speciellt Bryce, som vi inte hade planerat, blev en riktig ahaupplevelse. Woouuww, säger jag bara! Dessa fantastiska Hoodos, det röda och stundtals brända landskapet, de hisnande vyerna och historien bakom som jag har skrivit om i min gamla blogg och som du kan läsa om på Wiki…yes, yes, yes!

Och efter sol kommer mörker och vi kom till Las Vegas, en av de mest fruktansvärda platser jag har varit på…men visst, jag ville ge det en chans. Chansen fick stan och även ”Stripen” där vi vandrade ett par timmar innan vi fick nog, tog en taxi tillbaka till hotellet och fick andningen tillbaka. Never ever again!

Dagen därpå åkte vi till Hooverdammen. Jaja, dammar har vi sett förut, men det går ju bara inte att förbise denna, när vi ändå är i närheten. Vi trotsade den fruktansvärda värmen, vi tog oss utanför stan och till sist hittade vi en parkering…kors i taket. Det blev en behållning, det blev några fria timmar utanför mammons och superkommersialismens stad, det var stort och det var sevärt…inte minst vovven.

En hjärteknipande historia, en historia som vi har tagit med oss…och nästa dag fortsatte vi mot Death Valley…och det blir nästa historia från mig…

Kategorier:Okategoriserade

9 kommentarer

  1. Ja, jag har läst och sett på bilderna; jag tänkte att gertie word wide verkligen ger skäl för namnet med hela sin – och hennes mans själ … resande själar
    Elefanfötterna och alla bilder – världen för sina fötter, de egna fötterna de resandes fötter!
    Du nämnde i din svarskommentar en bildlärare från Innansjön, kan inte på rak arm säga att jag träffade denna, men har minne av ett par bildlärare som jag i farten träffade på en utställning, vet inte om de var Ske-å bor. Vi bytte några ord som en gör när något engagerar.
    Blir fint med nästa inlägg 🙂
    Må gott!

    Gilla

  2. Jag tittar njuter och minns min första resa hit till Crand Canyon 1979 sent på våren. En flyg,buss, bil och tågluff . Tyvärr var det då pappersbilder som var aktuella och int ei kvalité att titta på så ofta. och mycket av det du visar i inlägget har vi sett och upplevt. Så nu med dina fantastiska bilder kommer minnen, upplevelser och tankar genast tillbaka. Mannen som var med, döttrarnas blivande pappa, och jag tältade uppe på North Rim (tror det var där) Det var kallt minns jag. Minns också att vi gick en tur till botten på Canyonen. Vi hade tur som kom med ner. Övernattning och sedan nästa dag upp. Men vi var inte så bra på att dricka vatten så blivande maken blev sedan sjuk på natten. Väldigt dådlig . Vi fick ta in på hotell några nätter och hade kontakt med läkare innan vi kunde resa vidare.
    Vi var senare, 1991 tillbaka hit med döttrarna men då hade vi inte så mycket tid utan flög upp och tillbaka från Vegas över ett par dagar. Men redan då hade en hel del förändrats.

    Förstår er besvikelse när ni i Hanoi nu fick era reseplaner helt omkullkastade och sedan blev det inte heller möjligt att åka till Lofoten. Vegas var ju ingen hit men jag minns att vi första gången vi var här 1979, vann en del pengar på ett Casino och för dem kunde vi unna oss lite mer komfort.
    Ser fram emot att besöka Hooverdammen igen och få se dina fantastiska bilder.

    Stort tack för den här resan och jag har njutit, skrattat och tänkt tillbaka.
    Kram

    Gilla

    • Ja Ditte, jag minns att du har varit i dessa trakter och att det var länge sedan…ännu längre sedan än vår första tripp dit på 90-talet. Jag förstår att ni upplevde det som förändrat från 1979 till 1991 och tänk då hur det var 2016? Ja, det förändras överallt och hur allt kommer att se ut, om vi någonsin kommer ur det vacuum som vi nu befinner oss i, det återstår att se.
      Häftigt att ni kom ner i Canyonen och även tillbringade natten där, men förskräckligt att mannen blev så sjuk…det där med att dricka för lite kan ju gå riktigt illa.
      Roligt att du är med på resan i för dig kända omgivningar, fortsättning följer…så småningom.
      Ha det gott och Kram!

      Gilla

  3. Hallå!
    Nu har jag läst tre inlägg på raken. Humöret har varit lite upp och ner en tid så jag har inte ens klickat in på de länkar jag fått till din blogg.
    Men så såg jag senaste nyheterna som ramlade in på Omni om att nu flaggar Svets…hm, menar stadsministern att det avråds även från resor i Sverige i sommar. Alltså stanna hemma, som om vi inte gjort något annat i 7 veckor. Knappt lämnat tomten.
    Då kände jag att nu reser jag i Gerties blogg istället.
    Rest i minnet nu när jag hittade två mappar i datorn med oredigerade bilder från Mongoliet och Ukraina, men det är upplever att återuppleva i dina bilder fick jag lite nya miljöer och upplevelser. Behövde det.
    Tack för de resorna.

    Gilla

    • Hej där!
      Jadu, Margareta, det är tungt nu, jättetungt, speciellt om man inte kan eller vill lämna hemmet. Förstår dig till 100%, för även jag mår jättedåligt, trots att vi rör oss ute mer än vad ni gör.
      Det låter inte klokt, det där med att inte ens resa i Sverige! Vet du? jag hittade en POSITIV nyhet i länstidningen i morse! EU vill öppna för turismen igen, för visst diskussioner sinsemellan, trots att bla Tyskland har utökat sina restriktioner fram till mitten av juni. Jag vill ju tro, men är samtidigt skeptisk, allt är så motsägelsefullt.
      Det gläder mig att du fick en positiv stund bland mina ord och bilder…och jag ser verkligen fram emot lite av dina ”nya” bilder från Mongoliet!
      Vi åker neråt landet till helgen, skulle ha haft gravsättning av svärfar…men, men, besöksförbud och utegångsförbud hos svärmor, så det fick vi skjuta upp. Åker ändå, vi tar risken för egen del, annars blir vi galna och då belastar vi sjukvården på ett annat sätt!!!
      Ta hand om dig, jag tänker på dig och skickar en varm Vårkram!

      Gilla

  4. Det hersker ingen tvil om at the South-West har en enorm, dramatisk og storslått natur. Men så er det alt det med alle de besøkende, som gjør det litt mindre behagelig å besøke dette store området – særlig Grand Canyon. Jeg har flere ganger vært i området og var, som deg, imponert av Bryce og også Zion, når vi bare kom oss bort fra veien og gjennomførte vandringer opp i fjellet. Hvis du noen ganger kommer tilbake, vil jeg anbefale Canyonlands, litt lenger nord, særlig hvis du tar med telt og vandrer et stykke inn i terrenget. Helt eventyrlig. Las Vegas, ja, det er en fryktelig by. Hver gang jeg kommer der, kan jeg ikke komme fort nok ut. Dessverre er Las Vegas det beste utgangspunktet for mange av de flotteste naturområdene i the South-West.

    Gilla

    • Håller med om att det är lite, eller rättare sagt mycket för mycket folk i de trakterna. Men, så är det, eller rättare sagt idag…VAR det ju så nästan överallt, dit alla horder av turister lätt kunde ta sig. Vi var faktiskt på väg till Canyonlands, men tiden räckte inte till och jag hoppas av hela mitt hjärta att världen öppnas snart, både åt väst och öst. Visst ligger LV bra till, men ändå, aldrig mer, då kör vi gärna lite längre och har små ställen, som tex Kayenta som utgångsläge.

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: