Australien brinner…återigen


Och alla talar om människor som omkommit, skog som har brunnit ner, hus, kyrkor, industrilokaler mm, mm…MEN…ingen pratar om DJUREN och fåglarna! Mitt hjärta blöder och jag ser framför mig alla stackars Koalor som blir fångade i sina träd, alla Kängurur som har undkommit trafiken och nu blir intvingade i ett hörn. Ett hörn där de samlas för att ta den gemensamma, oundvikliga döden när lågorna kommer närmare och närmare. De vackra färggranna fåglarna och de flygande hundarna som redan är starkt decimerade…varför sägs inte ett ord om deras hemska öde?

Det gör så ont, men trots allt, eller kanske just därför, kan jag inte låta bli att skriva några rader om vår 400-milstripp i Australiens sydöstra hörn, mestadels i Victoria där bränderna härjar som värst just nu. Vi var där i mars-april när hösten hade kommit och lindrat den värsta värmen, men sviterna efter det årets bränder följde oss hela vägen. Sydney-Lakes Entrance-Melbourne-Great Ocean Road-Adelaide-Kangaroo Island-Adelaide- Huston-WaggaWagga-Sydney.

Melbourne är en härlig, avslappnad och kosmopolitisk stad, med en värdelös infrastruktur, speciellt vad som gäller trafikplanering. Efter många om och men lyckades vi ta oss helskinnade till vårt hotell, lämna bilen till ”Valet Parking” för att sen upptäcka stan till fots.

Precis som överallt i världen har Melbourne byggts ut mot de gamla hamnkvarteren, med nya moderna, futuristiska byggnader och stora, öppna, välkomnande ytor. Det var ena sidan av stan, där vi bodde, men bara något kvarter bort välkomnades man till den ”gamla” och lite mer genuina och välbefolkade delen. Här samsades gamla ruckel med shopping-gallerior, gågator och här stötte vi på en fantastisk ”gammal” musiker…wow, han kunde sin sak med den äran…En mysig stad som vi säkert kommer tillbaka till…någon gång.

Great Ocean Road var ett mål i sig, ett tips och ett måste enligt samfälliga uppgifter från vänner som vart där…och javisst, det var vackert, ibland tom lite hisnande, men tyvärr…för oss blev det en besvikelse, ett jahaja. Trots att det inte var säsong och trots att vi nästan hade känt oss som de enda turisterna hittills, fick vi en smärre chock när vi kom till ”Apostlarna” och ”London Bridge”. Här var alla…och var det nåt att se då? Tja? Döm själva ni som inte har sett…och ni som har varit där, vad tycker ni? Gäsp enligt maken…

Ett stopp på vägen, en natt i en liten bortglömd stad som jag har tappat namnet på och så kom vi fram till Adelaide. Här var det varmt trots att hösten hade kommit och här ankrade vi på ett helt bedårande Hotell med tillhörande veranda för några nätter. Små promenader och små bilturer blev det förstås, men är man ute i sju veckor så behöver man tvätta och kontemplera ibland…och det gjorde vi här.

Vår tanke innan vi åkte hemifrån var att besöka Kangaroo Island och vi hade kollat upp båttider mm…men nu hade vi den stora oturen att komma hit precis under påskhelgen och det var helt omöjligt att få plats på färjan över. Tråkigt, men vi tog i alla fall en biltur ner till färjeläget, 15-20 mil söder om Adelaide och vägen dit var en historia för sig. Kuperat, kringelikrokigt och en helt fantastisk natur. Vi passerade vinodlingar, små byar och en gigantisk vattenreservoar som vi självklart måste titta närmare på, samt otaliga, näst intill folktomma paradisstränder, med någon enstaka övervintrad surfare.

Efter några dagar vände vi åter mot öster och nu blev det åka av…160 mil öken på tre dagar. Adelaide-Huston-WaggaWagga-Sydney. Vi mötte Kängurur, både levande och tyvärr mest trafikdödade, Emus och otaliga sk Roadtrains. Vi körde, körde och körde och det var lite av en lisa för själen, eftersom vi båda gillar att köra bil. Mycket intressant kom i vår väg, inte minst den speciella ”installationen” av gosedjur mitt ute i ingenstans, sisådär en tio mil från Adelaide. Har försökt ta reda på vad det handlade om, men har inte fått något klart svar…så idéer mottages tacksamt. Vi tror att det har att göra med något slags avslut av barndomen/ungdomen.

Nu närmade vi oss Sydney, där vi skulle lämna tillbaka hyrbilen på flygplatsen för att åka vidare till Aukland, men först måste vi ta en liten omväg ut till kusten för att se den berömda Sea Cliff Bridge. Och javisst, den var fin förstås, men som vanligt när man har förväntningar så kommer de lite på skam. Vi stannade, fotade och frågade oss om det var värt den hisnande och smått vådliga, smala, branta och kurviga (förstås) omvägen? Vi enades om att det var mödan värt…i alla fall nästan.

Det här blev ett långt PM, en avvikning från huvudspåret som var omtanken om djuren och fåglarna som lider i hettan och som fångas av de skoningslösa lågorna. Jag hoppas, men tyvärr tror jag inte på tanken att de klarar sig, men tänk om jag i alla fall kunde få höra någon rapport som handlar om dem och inte bara om hur många människor som är drabbade. Tack för mig för ikväll…och tänk på våra vackra och fina vänner!

Kategorier:Okategoriserade

7 kommentarer

  1. Ja kära Gertievännen!
    Nu är det förskräckligt och jag hörde att man räknar med att miljontals djur som strukit med i skogsbränderna. Det är verkligen hemskt och det talas inte mycket om de vilda djurens lidande. Så sorgligt för alla som blir drabbade människor som djur. Jag känner starkt för Australien och skulle gärna åka dit igen. Vi besökte Sydney och Melbourne, där den sistnämnda blev min favorit! Tasmanien hann vi se på ca två veckor – en fantastisk ö som blir greppbar i denna stora världsdel. Under vår resa i Tasmanien kändes risken för skogsbrand obehagligt påtaglig när vi körde och ofta såg svartbrända träd. Men detta till trots min vän – igenkännandets glädje !”Underbart att få se dina bilder och njuta din spirituella text från din och Johans resa!
    Bamsekramar

    Gilla

    • Ja du vännen, vad säger man och vad kan man göra? Det kan inte bara vara jag som känner mig helt maktlös och näst intill handlingsförlamad. Nu är det Australien som åter är drabbat och alla underbara djur som vi har haft ynnesten att träffa IRL, men, det sker överallt, människans övergrepp och totala brist på empati för våra vänner som vi är så beroende av och som är våra bästa och finaste vänner. Känner ofta och speciellt just nu, att jag skäms, jag skäms å människans tillkortakommanden och brist på förståelse, insikt och framtidsperspektiv. Jag skäms även lite för att jag själv inte har gjort allt som står i min makt för att förhindra den katastrofala utvecklingen…men samtidigt inser jag att det handlar om en droppe i havet…i bästa fall, i verkligheten inte ens en millipromille. Tusen tack för dina rader och tusen tack för at du är min vän…KRAM!

      Gillad av 1 person

  2. Tack för detta fantastiska inlägg! Jag har också funderat mycket på alla djur och även saknat att det sägs något om dem i alla rapporter. Har undrat varför man inte gör det. För självklart har de drabbats väldigt hårt.
    Det var också väldigt roligt att få följa med er på er resa genom dina fantastiska bilder och medryckande text. Vi har varit i Australien men under dryga två veckor, (alltså ganska kort tid) i samband med vår jorden runt resa 2005. Men vi hade då fokus på Sidney och trakterna där omkring, den östra kusten, plus Barriärrevet. Så de platser du berättar om har vi inte besökt.
    Många djur mötte vi dock under resan och det var alltid förenat med stort nöje.
    Och du! Jag och maken skänker extra tankar till djuren och naturen.

    Gilla

    • Tack snälla för att ni tänker på djuren, det gläder mig! Och ja, Australien är ett fantastiskt land, som även vi bara har sett en bråkdel av. Västra kusten är ett oskrivet kort och dit bär det nog av så småningom, men resan är avskräckande lång och måste delas upp, precis som vi gjorde förra gången. Barriärrevet var vi inte heller till, var på väg på den tiden vi dök, men med tanke på alla döda rev och blekta koraller, så hoppade vi även det området.
      Ha det gott, hälsa maken och huvudstaden!

      Gilla

  3. Har själv funderat på varför inte djuren nämnts. Nu har det kommit upp i en av sygrupperna i Facebook, som jag är med i. Där man kan sy tygpåsar till de bränskadade djuren, koalorna. Vilket jag har tänkt att göra nu när jag är ledig några dagar. Sedan får man hoppas att posten sköter sitt.

    Gilla

    • Åh, du är då för gullig och snäll! Du värmer mitt hjärta och jag hoppas verkligen att alla insatser, små som stora, kan hjälpa till att lindra alla fina djurs lidande. Jag värnar om djuren och många tycker att jag skulle tänka mer på människorna…men, det är människor som styr och människor som förorsakar djurens lidande…indirekt.
      Tack återigen, för att du ser, hör och engagerar dig…en stor kram får du också!

      Gilla

Lämna ett svar till JoY Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: