Här sitter jag och längtar efter Afrikas djur, dit vi åker om en dryg vecka…jag tittar i min mapp och vad hittar jag där efter Afrika, om inte Alaska? Jag måste bara kolla lite och döm om min förvåning när det visade sig vara färdigredigerade bilder. Minns inte när jag gjort dem och minns inte till vad…men nu fick jag en spark i baken och här kommer lite minnen och berättelser från Alaska 2013.

Det jag ofta känner när jag skriver om resor numer, är att ”alla har varit överallt”, men jag vet att Alaska är ett oskrivet kort för de flesta. Har ett par vänner som varit i samtliga US-stater, men inte i Alaska…so here we go!

Första anhalten är som regel Anchorage och så blev det även för oss. En vildavästernstad mellan höga berg och vilt hav, återigen en kosmopolitisk smältdegel, någonstans mellan Longyearbyen och Ushuaia…och även en liten touch av Reykjavik. Vi kom hit i mitten av augusti, efter en helt fantastisk sommar enligt lokalbefolkningen. Vi träffade en trevlig dam som önskade oss lycka till och tyckte att vi hade tur med vädret…jodå, en dag, sen vände det och resten av vistelsen blev det mer normalt ”Alaskaväder”.

Vyerna, naturen, pubarna och de otaliga restaurangerna av varierande kvalitet gjorde stan. Och här träffade jag min första ”Bald Eagle” när vi vandrade längs fjorden.

”Det var som fan” var mitt spontana utrop när vi näst intill blev knockade av en vithövdad, på jakt efter en kråka. Sen parkerade sig maken på en bänk med en god bok…och jag väntade med telet riktat mot boet. Vänta är inte min starka sida, men här gällde andra lagar. Mamma och pappa örn turades om att mata de ”små” hungriga ungarna och jag kunde knappt slita mig.

Vår plan var att åka till Denali NP, men vädret ville något annat och första dagens biltur gick upp till Hatchers Pass, en nerlagd gammal gruva som vi hittade av en slump. När det inte blir som vi tänkt, eller när vi av olika anledningar måste ändra våra planer, då tar vi fram kartan och sätter ner fingret någonstans där det verkar intressant…nu vid HP. Vi körde med GPS, men den fick krupp…vi stannade och frågade efter vägen flera gånger och till slut kom vi fram. Inget välkänt turistmål, men väldigt spännande.

Vi såg Matanuska Glacier på håll, överväldigande och tyvärr ouppnåelig denna regniga dag, men vi lunchade på ett oförglömligt ställe med en bedårande utsikt över glaciären. Kitsch var bara förnamnet…och alla uppstoppade djur, efternamnet…

Vi åkte längs Kenai fjord, med bil ner till Seward, förbi Exit Glacier och regnet följde oss förstås. Men, är det något jag har lärt mig under åren och under alla resor runt vår jord, så är det att gilla läget och att ”det finns inget dåligt väder”. En vedertagen och utsliten klyscha, men så sann och så nödvändig att ta till sig. Vi besökte det stora fina akvariet/havsmuséet i Seward, något vi säkert inte gjort om solen strålat och temperaturen varit behaglig. Här träffade vi våra första ”Puffins”.

En vecka går fort och vi tog tåget till Whittier och vårt hem för en dryg vecka, Coral Princess. En smalspårig järnväg längs Kenai fjord, längs glaciärer och via en enkelriktad tunnel som mynnade vid Prince William Sound.

Whittier bjöd på regn förstås och det vackra Sundet såg vi inte mycket av, men det blev bättre, mycket bättre under vår tur ner till Vancouver. Min första kryssning och att den blev av, berodde på två saker. Nummer ett, var att jag nästan mutade maken med den, för att få med honom till Alaska. Maken är lite mer Cityman, men det går framåt och under åren har jag lyckats få med honom på många naturäventyr, tom vandring, både i Svenska fjällen och i Dolomiterna. Andra anledningen var att vi kom till platser som man inte kan nå landvägen, bla på grund av alla gigantiska glaciärer som går ända ner till havet. Vi cruisade runt i Glacier Bay och upp till Skagway längs Lynn Canal.

Skagway är en gammal guldgrävarstad med många historier och lämningar från ”Klondike Gold Rush”. Vi passade på att åka det gamla guldgrävartåget som i princip hade samma sträckning som förr, förutom ett antal broar som var nybyggda. Vi såg resterna av en gammal och tack för att vi slapp åka över den. Tåget vände vid gränsen mot Canada och en långsam nerfärd började…bromsarna fick göra sitt och våra tankar gick till alla som sökt lyckan under tre intensiva år, 1896-99.

Juneau är Alaskas huvudstad och där tillbringade vi en dag bland Vithövdade örnar, branta, San Fransiscoliknande gator och lite suspekta privatbostäder. Här missade maken ”årets bild” på undertecknad, fotandes en Bald Eagle, med ett helt kompani asiater bakom ryggen…jaja, sånt är livet och örnen log säkert i mjugg?

Drygt ett dygn till havs blev det mellan Juneau och Ketchikan, som är laxstaden framför alla andra och som du bara kan nå via båt eller flyg. Det var den trevligaste staden på kryssningen och vår sista Port of Call i Alaska. Att se alla laxar som kämpade och hade kämpat upp till sina lekställen var fascinerande, men även lite tråkigt att se alla som dött efter förrättat ärende. Ett ”Nativemuseum” med totempålar, vackra dräkter och en intressant historieberättelse, fick också ett besök, samt sälarna i hamnlagunen.

Speciellt i hela Alaska var att sjöflygplan var nästan lika vanligt som bil, var mans egendom och en nödvändighet för att ha kontakt med omvärlden. Vi lämnade Ketchikan i blå timmen för vidare färd genom ”Inside Passage”, där vi blivit utlovade möten med fiskande björnar…och det blev ju som det blev förstås, inte skymten av Mr. Nalle. Vackert var det i alla fall och vi såg både valar, sjölejon och delfiner, men inga visningsbara bilder. Såna bilder har jag från andra möten, både i norr och söder och de finns till beskådan i min gamla blogg och på Fb.

Ett bedårande ljus den natten och morgonen därpå vaknade vi upp i en av våra favoritstäder…Vancouver i Canada.

Vår resa fortsatte på land med en roadtrip i British Columbia, värmerekord i Banff, buss mellan Vancouver och Seattle, ny hyrbil igen och avslutades i Tacoma.