De flesta, säkert bortåt 90 % åker till Lanzarote för sol och bad, men inte vi. I stället åkte vi från Mirador del Rio i norr till Punta del Papagayo i söder, kors och tvärs under en veckas miniroadtrip. Vi bodde iofs på ett typiskt sol&badhotell vid Playa Blanca och där vilade vi välförtjänt ut med en GT på verandan efter våra dagsturer. Mirador del Rio är en gigantisk klippa längst i norr med en utsikt som nästan tar musten ur en. Ön La Graciosa i norr, vindsurfarstranden Las Bajas i söder och österut, bakom klipporna där skärmflygarna seglade i uppvindarna, Orzola.

Ett mysigt litet samhälle där man kunde ta en båttur ut till La Graciosa, vilket vi inte gjorde. Att hitta en parkeringsplats var näst intill omöjligt, men när en bil slank ut, då slank vi in. Vi beundrade skärmflygarna som klättrade långt upp i branterna för att möta uppvindarna och strosade lite bland de vitblå husen, hittade en restaurang som var till salu, men nej tack, tror inte det skulle fungera.

Landskapet är fascinerande över hela ön och så skiftande. Här i norr är den vita sanden dominerande, med bara lite lavarester och surfstranden Las Bajas var som att komma till en helt annan värld. Sanddyner gillar jag och om ni minns, så har de passerat förbi i många inlägg runtifrån vår sköna vida värld. De här var små, men de var som hägringar efter några dagars cruising bland lava och åter lava. Att sen se horderna av surfare som kom körandes ner mot vågorna, ja det var häftigt.

Men, Lanzarote är lava, lava och åter lava. På en av våra turer körde vi fel…ja, det gjorde vi iofs flera gånger då vi skippade GPSen. Liten ö, nästan ingen trafik, roligt att försöka navigera efter en karta…och så blev det lite si och så. Men, kör man fel så hittar man något nytt och oväntat, det som ger en liten extra krydda åt tillvaron. En dag stämde ingenting, vi vände, vi vände och till slut hamnade vi vid en Vulkan där det hade iordningställts en gångväg runt hela området…och vi gick iväg på tur. En mycket speciell upplevelse och intressant att få lite bakgrundsinfo, som tex att det största utbrottet hade varat mellan 1730-36! Häpnadsväckande och samtidigt en förklaring över att ön ser ut som den gör. Och perspektivet…vi små, små människor i det stora, stora landskapet.

Det var mycket intressant och informativt, men vi hamnade även av en slump vid ett spektakulärt ”månlandskap”, mitt mellan Teseguite och kusten. Ingen info och knappt några människor där…men människans framfart syns tydligt när man vandrar runt lite och ser att försök till att bruka den karga jorden har gjorts. Andra dagen vi passerade var det filminspelning och bättre ”kuliss” är nog svår att hitta.

Nej, det är inte slut ännu, ahaupplevelserna staplades på varandra och varje dag blev ett nytt äventyr. Teguise passerade vi många gånger och borgen på höjden kommenterades…men nja, det är väl inte så mycket att ha…sa vi. Som tur var ändrade vi oss och här hittade vi ”Rövarmuséet” och tillika historien över ön, dess strategiska plats och all handel som hade skett…med eller utan rövare. Det mest fantastiska under hela vår vecka, var att vi i princip var ensamma överallt, så även här.

Tja, nu har väl alla redan somnat och att det skulle finnas så mycket intressant och sevärt på denna lilla ö…ja, det hade jag ingen aning om trots att jag har åkt runt den en gång förut för sisådär 20 år sedan. Det gäller att ha öppet sinne och vidöppna ögon…här precis som överallt…i byar, städer, på landsbygd, överallt i världen finns det något att se och upptäcka. Ett intressant objekt är Salinas de Janubio, där de utvinner salt från havsvattnet. Det ligger på sydvästkusten, inte långt från där vi bodde och vi passerade i princip varje dag…och sa…vi stannar här i morgon…och till slut gjorde vi så och sevärt var det, inte minst hur färgerna skiftade under torktiden.

Oj, nu höll jag på att glömma La Geria, vinområdet mitt på ön som jag berörde lite i förra inlägget. Det passerade vi nästan varje dag och hade tänkt både prova och köpa med oss viner…men när vi väl kom till skott fanns det bara söta och halvtorra kvar…så de fick bli just det…kvar.

Nu börjar vi närma oss vårt boende, jag började berättelsen i norr och jag avrundar längst i söder vid den mytomspunna Punta del Papagayo. Det var grusväg förra gången och inte hade det blivit ett dugg bättre nu…men vi skumpade på och jodå…det var vackert, sevärt och en fin utsikt mot Fuerteventura…ön vi hade tänkt ta färjan till om vi skulle få tid över…

En vecka, 70 mil och många, många upplevelser som jag önskar att alla som åker hit vill ta del av. Långt från allinclusive men ändå tillgängligt. Tack för mig för ikväll!