Vulkaniska öar och lavafält…


Så långt ögat når. Visst är det häftigt, läckert, oberäkneligt…och vackert på ett alldeles speciellt sätt. Det är något visst, det kittlar lite i äventyrstarmen, tom på den för oss så närliggande ön Lanzarote. Öar som pyr och pyser är alltid intressanta och Nationalparken Timafaya är väl värd ett besök, i alla fall om du kommer dit med egen bil. Jag var här för sisådär 20 år sedan och jag kände knappt igen mig idag…jodå, naturen är sig lik, men allt runtomkring? Kamelturer, museér, knökfulla bussturer genom det termiska området och tveksamma matlagningsuppvisningar över eld från jordens inre. Vi deltog inte i något utan vi fortsatte på vår egen lilla roadtrip.

Ön är inte stor, så i princip kan du köra runt på en dag. Men, vi gör det grundligt, vi hoppar inte över småvägar och ännu mindre näst intill ofarbara stigar…vi kör på och vi hittar både röda berg, gröna sjöar, lavafält med ”raukar”, gamla piratborgar och inte minst vindruvsodlingar i lavabergen, där det mot alla odds tas fram viner av varierande kvalitet. De flesta är halvtorra till söta, så de får inte komma med oss hem. Sättet hur de odlas är mycket intressant och i viss mån unikt. Druvorna växer i små skyddade inmurade urgröpningar i lavasanden, där fukt samlas under de svala nattimmarna och hjälper till med mogningsprocessen. Vackert är det också!

Den gröna sjön vid El Golfo måste jag förstås visa kära maken. Och javisst, precis som det alltid är med minnen så förstoras de och man ställer sig frågan…var det verkligen så här det såg ut? Det var säkert så och det är häftigt även idag, inte minst de röda klipporna och havet intill, ett samspel och i viss mån en hägring. Då, för 20 år sedan gick det att komma dit från två håll, men nu hade klippan rasat och vägen var avstängd från söder.

Vi avverkar ön i stilla mak, det här var bara ett litet smakprov från dag ett och två. Däremellan vilar vi ut på vår underbara hotellveranda, när solen är på väg ner och skuggorna målar i ett drömskt ljus. En dag kvar IRL, men många fler att redigera från minneskortet. Hoppas att du vill följa med på vår fortsatta tur…nattinatti så länge…

Kategorier:Okategoriserade

11 kommentarer

  1. Tack, gärna! Jag vill gärna följa med vidare. Tror nog det var 20 år sedan jag också var på Lanzarote och kan tänka mig att det idag, vad gäller turismen, ändrat sig mycket. Men som du skriver är naturen kvar. Så roligt och givande att ge sig av på de små vägarna och upptäcka det Lanzarote som ligger bortom turistströmmarna-
    Och att vila ut, samla in det ni upplevt och ta sats för nya äventyr på er fina hotellveranda får föras till pluskontot det också.
    Önskar er fortsatt fina dagar.

    Gilla

    • Tack Ditte och roligt att du känner igen dig, för visst har mycket förändrats. Vägarna är förnämliga, vilket de inte var för 20 år sedan, men kartorna är sisådär. Vi har kört via dem och lämnat GPSen därhän, roligare att komma lite fel och att hitta platser du aldrig hade kommit till annars…och idag, sista dagen hittade vi flera riktiga highlights. Kommer på bloggen så småningom.

      Gilla

  2. Lanzarote, en plats som ingen av oss varit på, vem vet vi kanske hamnar där en vacker dag. Nog är det så med platser man besökt för länge sedan och återvänder till, man kan bli lite besviken.

    Gilla

    • Jovisst, både lite besviken och samtidigt glatt överraskad. Jag var ju här för ca tjugo år sedan, men maken har aldrig varit här tidigare. Hans betyg är dock väldigt positivt och överraskande vad gäller naturen och tillgängligheten, när man som vi har haft hyrbil hela veckan. Idag, vår sista, har vi hittat många highlights som jag inte hade en aning om att de fanns…lien ö, med hur mycket som helst att utforska!

      Gilla

  3. Visst är det intressant med vulkaner, men dom är farliga. Hoppas dom på Lanzarote ligger i djup sömn. 🙂

    Du kanske har läst om White Island i New Zealand?
    Här hade vi Mount St. Helens, där flera människor också omkom.
    Och Island! Där kastades aska så högt,att flygtrafiken stoppades i flera dagar.

    Min geolog-make sa, att det alltid rör sej i och på jorden. Terra firma existerar tydligen inte. 🙂

    Gilla

    • Din make hade nog tyvärr rätt. Terra Firma kan vi glömma, för allt lever och det visar sig till slut, även om det dröjer många hundra år till nästa gång.
      Visst har jag läst om White Island, dit vi var på väg när vi var i NZ. Fruktansvärt oansvarigt att ta ut turister dit när allt, den senaste tiden har tytt på aktivitet…men penningen styr över förnuftet nu för tiden.
      Visst minns jag även Mount St. Helens, där vi även har åkt förbi och beskådat när vi ”bodde” i Tacoma/Seattle.
      Islands utbrott påverkade oss i Sverige, precis som du skriver, bla ställdes många flyg in och ett par år senare åkte vi runt ön och kunde då beskåda resterna av utbrottet.
      Det finns många fler vulkaner som speciellt jag har närmat mig under mina resor och fler blir det säkert, trots ”farligheten”.
      Tack för dina rader!
      Välkommen åter!

      Gilla

  4. Åh nu blev jag lycklig! Första gången på Lanzarote var en dagstur med ett skrangligt flyg från Tenerife. Året var 1959 och jag blev förälskad. Många år senare kom jag tillbaka gång efter gång. Vrje gång har vi hyrt bil och det finns nog inte en väg eller stig som vi inte har kört på. Orzola är en favorit. mirador del rio en annan. för att inte tala om allt som Ceasar Manrike har lämnat efter sig. Följer gärna med på kommande inlägg!
    PS Jag kan inte kommentera med min webadress av någon anledning

    Gilla

    • Roligt att jag kan glädja dig och fortsättning följer så småningom med bla Mirador del Rio och Orzola. Vi var bara där en vecka, men det känns som att vi har sett det mesta och det bästa av ön, körde och körde på de små och numer fint underhållna vägarna.

      Gilla

  5. Läckert, ja inte kamelritterna ser för onaturligt ut i mitt tycke. Som stolar på kamelerna. Jag red visserligen kamel i Mongoliet, men där användes kamelerna mer som hästar här hos oss inte som turistjippo. Vi skulle rida i en timme i öknen, men bad att få avbryta efter en kvart. Var liksom inte vår grej att sitta högt upp och i mycket sakta mak gunga fram ute i sanddynerna. Kamelägaren var lite förtvivlad eftesom han lovat oss en timme. Tur att vi inte var iväg med någon grupp och känt oss tvingade att forstsätta. 😁
    Vilket läckert landskap, mäktigt och kargt. Snyggt med murarna vid druvodlingarna. Skrattade lite när jag förstorade upp bilden vägskyltarna i tredje bildsamlingen. Måste kanske fixa nya glasögon, för i den lilla variant tyckte jag att det var en massa folk på den, uppförstorad såg jag att det var färgglada stolpar.
    Den ön har jag inte varit på, men efter den här läsningen lockar även den som resmål.
    Hur ska jag hinna med alla resor jag vill göra.😀😎

    Gilla

    • Ja du Margareta…hur skall vi hinna med alla resor? Mycket vill alltid ha mer och jag hittar ständigt något nytt som jag vill utforska.
      Lanzarote har jag varit på en gång förut och då som nu var det utforskande av ön som gällde…och Golf på den spektakulära banan i Teguise. Nu utforskade vi hela ön, eller i alla fall större delen. Vi körde fel, vi skippade GPSen och försökte tyda kartan så gott det gick och ön är ju inte stor, så en liten felkörning då och då spelade ingen större roll.
      Jag redigerar bilder och förhoppningsvis kommer det snart lite mer från denna ytterst vackra och spännande Ö…som har mycket som de flesta som åker hit aldrig kommer i närheten av…så utomordentligt sorgligt.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: