Let´s Go for It…


Och jag lovar…det här är sista delen i storyn om Nya Zeeland. Puh, säger en del och så synd säger andra, eller hur? Men, kära vänner, även jag känner att det måste få ett slut. Ett helt outstanding land, så långt bort och ändå så nära. Nära vad beträffar natur och dagens kultur, men så otroligt långt bort om vi skrapar lite på ytan.

Nåja, vi lämnade Te Anau och Fiordlands, men inte riktigt och på en gång, då vi valde den smala vägen, den som slingrade sig fram längs fjordlandskapet ner mot sydkusten.Vi passerade många intressanta och små, näst intill övergivna samhällen och städer, bla Invercargill, innan vi kom fram till ett…regnigt Bluff.

Bluff hade vi googlat på och vi visste att det var den sydligaste staden och även landets Ostroncentrum. Jodå…här blev sömnigt synonymt med vardagen. Vi hade återigen hittat ett mycket speciellt B&B med en bedårande utsikt över hav och land…men nu stod åter regnet horisontellt så av den såg vi inte mycket, eller rättare sagt, inte ett dugg.

Men…man måste ju trots allt äta och även få lite frisk luft, så vi tog den berömda tjuren vid hornen, regncape på och paraply utifallatt…och vandrade iväg mot ”centrum”.

Här regerade ”vilda västern” eller rättare sagt ”vilda södern”. Förlåt Bluff, men du är nog en av de värsta hålor jag har varit i. Oavsett vädret så kunde man hålla sig för skratt och det enda stället som var öppet för en liten bit mat var ”Anchorage Cafe & Wine Bar”.

Ostronfiskarnas stamlokus och en fantastisk ”dame” till ägare och servitris…men maten var över förväntan och proppmätta försökte vi så gott det gick ta oss tillbaka till vårt Chateau. Stötte på tåliga och äventyrslystna ”ungdomar” som likt oss trotsade vädrets makter, skådade hamnen som hukade i regnstormen…och det blev vår dag i Bluff.

Har skrivit om regnet tidigare och jag beklagar mig inte, jag bara konstaterar att så var det och morgonen därpå fortsatte vi längs Catlins kust. Vi försökte komma ut till ”Pingvinställen”, men nästan allt var stängt, alla vägar var för farliga pga regnet, men vi kom ut till Curio Bay till slut, där det skulle vara näst intill säkert att få se Pingviner. Haha, det kunde vi glömma förstås och så fortsatte färden . Men nu glömde jag ju nästan den näst sydligaste pointen…Waipapa Pt, med sitt häftiga Lighthouse och sjölejon.

Ja, det var det, en dag i vackra Otago och snart vände vi norrut igen med siktet inställt på Aoraki/Mt Cook. Nästa stopp blev Cromwell, en historisk ”by” längs en uppdämd sjö med förflyttning av staden som följd. Vi kollade in de historiska resterna och sen fortsatte vi upp mot Aoraki/Mt Cook.

Nu kom vi till Lake Pukaki, ytterligare en näst intill osannolikt blå sjö. Men, vi hittade något annat på vägen, de helt fantastiska ”Clay Cliffs”. De låg ute i ingenstans, någon mil från Omarama och hade jag inte googlat fram dem innan hade vi aldrig hittat. Häftigt är bara förnamnet, eller hur? Privat mark, lägg inträdet i boxen vi grinden…och sen, var så god, enjoy! Magiskt och man förstår lite av ”Sagan om Ringen”

En utvikning och så återgår vi till ”Lake Pukaki”. Här träffade vi åter på våra ”selfievänner” och här matchade en och annan de fantastiska höstfärgerna med den äran…och så alla får, NZas livsnerv.

Jodå, skönheten fortsätter att blända, vi stationerar oss i Aoraki och vi har två dagsvandringar framför oss. Första dagen blir en lite kort variant, som visar sig bli mycket minnesvärd. När vi kommit en bit ut i det vilda skådar vi något vitt på långt håll. Ögonen öppnas och blir lite vertikala…ett brudpar ute i ingenstans? Efteråt får vi veta att det är rätt vanligt att välbeställda Asiater åker bla hit för att föreviga sig inför den stora dagen…och visst är det läckert…en liten, liten människa i det stora, stora landskapet.

Även dag två bjöd på strålande väder och vi vandrade upp till foten av Mt. Cook. På väg upp var vi nästan ensamma, men när vi började återfärden mötte vi ”våra vänner” i mer och mindre olämplig utstyrsel…men so what…är man ung och odödlig så går allt.

Underbara dagar och här kunde jag ha stannat lite längre, men flygbiljetterna kallade och vi åkte vidare mot Oamaru, Pingvinstaden. Det här har jag skrivit om förut, men det tål att upprepas och ni mina vänner som har varit här för länge sedan vet vad jag talar om. Pingvinerna, de små blå, hade blivit en turistindustri, en bevakad, kostsam och lukrativ sådan och vi fick ont i magen. Inte fota, inte gå utanför avspärrningarna, osv. Jag försökte med den minst sagt sura receptionisten, jag försökte förklara att jag inte ens har blixt i min kamera…men nej, det var lönlöst. År av hänsynslösa sk selfiefotografer har förstört för alla oss andra…here and everywhere…suck! Vi hyrde ett lite hus, ”Penguins Nest” och vi fick faktiskt se en liten blå och några gulögda på långt håll, via tips av vår hyresvärd…och återigen, se nedan, människans brist på förståelse och empati.

Oamaru följdes av en tur längs östkusten upp till Akaroa, en helt bedårande halvö utanför Christchurch. Här fick återigen begreppet osannolikt ett ansikte, den dan vi kom. När vi åkte tillbaka mot Christchurch och vårt flyg till Sydney…ja, då såg vi inte handen framför oss…

Återigen på grund av regn och åter regn, så fick vi inte vår tänkta och planerade stadsvandring i Christchurch, i stället häckade vi på flygplatshotellet.

Tack för oss NZ, vi har sett, upplevt och tagit till oss.

Du är ett underbart, fantastiskt och näst intill osannolikt vackert land, långt, långt bort…men, trots allt så kommer vi nog inte tillbaka, i alla fall inte i första taget.

Kategorier:Okategoriserade

15 kommentarer

  1. Det har varit kul att läsa det här. Och jag inser vad jag glömt, och hur underbart det var. Och jag minns flygtiden dit. Och hur vi delade upp den. Och jag håller med om att vi inte kommer tillbaka i första taget. Det finns mycket annat att se.

    Gilla

  2. Fina upplevelser! I Bluff regnar det tydligen alltid, så även för oss 🌧 Synd ni missade Taiaroa Head längst ut på Otago peninsula där den nordliga kungsalbatrossen häckar!! I övrigt håller jag med dig i mångt och mycket och tyvärr även med återbesöket. Alldeles för jobbig resa dit. Det skulle vara att ta hyra på ett lastfartyg kanske 😂⛴

    Gilla

    • Haha, det där med lastfartyg var lite roligt! En gång för sisådär hundra år sedan hade jag en tanke på att se världen som matros på ett lastfartyg…men det gick om intet pga ”spik i foten”…och tur var väl det, kanske!?

      Gilla

  3. Kära Gertievännen!
    Det är mycket att smälta och du ger verkligen en inblick och inspirationskick med dina underbara bilder och högst personliga reseberättelse.
    Tack för upplevelser och oförglömliga ögonblick från Nya Zeeland!
    Bamsekramar Catrin

    Gilla

  4. Nu har jag scrollat upp och ner fram och tillbaka för att tittat och inte missat något i dina vackra bilder. Tänk att brudparet ska ut i ”ingemansland” för att fotograferas hahaha Gäller att inte vricka fötterna när dom klättrar runt, fast vad gör man inte för att få just den optimala bröllopsbilden.
    Sedan Clay Cliffs, så häftigt.
    Tråkigt och respektlöst med dessa fotografer som tränger sig inpå djuren och förstör för alla.
    Hela resan som ni upplevt är väldigt intressant att fått hänga med på, trots regnet är då jag i alla fall torr hihi. Tack så mycket och dit bort kommer vi nog aldrig resa.

    Gilla

    • Roligt att du har velat följa med bland brudpar, klippor och så lite oväder förstås. Vi bytte några ord med brudparet och tack och lov så hade dom vandrat upp i andra kläder…med klänningen hopknycklad och buren av fotoassistenten…men ändå?
      Förstår att ni tvekar om resan för det är ohyggligt långt. Vi var borta i 7 veckor med stopp både i HK och Australien, men långt är det, så långt bort vi kan komma här på jorden.

      Gilla

  5. Nu så är jag här och med! Ett jättestort tack! Både maken och jag har med stort nöje följt er resa på Nya Zeland. Och vi har tillsammans med er upplevt resan här på Sydön på nytt genom dina fantastiska bilder och text. Mycket känner vi igen . Minns också regnet i i Te Anau och Bluff. Mycket regn var det. Vad gäller pingvinerna så var det inte särskilt turistiskt när vi var här 2005 utan vi fick fotografera men utan blixt. Minns hur fascinerad jag var av dessa små blå pingviner som kom upp från havet och på olika led gick till sina hålor. Vi bodde i Omarau, högt uppe på ett berg och det regnade rejält även här. Höll knappast på att komma upp till vårt B&B med bilen. (Automatväxlad) Även vi bodde i Christchurch innan vi drog vidar emot Sidney.
    Varmt tack än en gång för denna fantastiska resa.

    Gilla

    • Roligt att du/ni är med även här på sluttampen. Ja, du vet att jag avundas dig upplevelsen med de små blå i Oamaru, men det var då, innan den fullkomliga turistexplosionen…eller kanske rättare sagt…asiatexplosionen. Vi hyrde ett litet hus där som hette ”Penguins nest”, det bådade gott tänkte vi, men icke sa nicke. Nu sitter vi nere på Lanzarote och har gjort Timanfaya NP idag. Vi åkte charterflyg ner och det är nog första och sista gången…trängre går inte att uppbåda. Nåja, det glömmer vi snabbt, vi hämtade ut vår hyrbil och styrde mot sydkusten och under den kommande veckan kommer vi att cruisa runt den vackra och karga ön på vårt sätt och i vår takt…TBC…

      Gilla

  6. Tack för ett enastående inlägg och en härmig natur!! Tyvärr kan man inte råda om hur vädret ska vara. Det gäller att utmana moder Jord dom ni gjorde. Så tråkigt att ni inte fick ta några bilder på pingvinerna. Så tråkigt att folk trotsar skyltar och förbud. Då blir såklart alla lidande=(
    Tack för ett fint inlägg!!

    Gilla

    • Tack för dina ord och tack för att du läser och framförallt uppskattar det du läser. Vädret spelar oss alltid spratt och det är bara att gilla läget…eller att missa alla andra upplevelser som det för med sig. Jodå, synd att vi missade de små blå, men pingviner har vi träffat många gånger, både före och efter så det överlever vi.

      Gilla

  7. Äntligen har jag lite lugn och ro och kan läsa och titta i lugn och ro. Dan före dan och nästan allt är klart inför anstormning av släkten, en av de sköna stunder då man verkligen kan koppla av och sjunka in i din resa i Nya Zeeland. För min del så får du gärna visa mer och berätta mer. Inte alls för mycket.
    Läckert med brudparet i bergen, de har verkligen underbara bröllopsbilder. De borde också få se dina. Men sorgligt att folk inte kan ta hänsyn till djuren utan måste förstöra för alla andra. Men några pingviner såg du ändå, den gulögda skulle jag gärna vilja ha i min samling.
    Skulle ha varit på väg hem från de subtropiska öarna med förhoppningsvis många pingvinbilder och nya arter om inte om varit. Hoppas tillfället till en sådan resa återkomer.
    Synd att det regnade så mycket på er resa, men ser att ni upplevt en hel del ändå och fått många underbara bilder.
    Vilken årstid var ni där?

    Gilla

    • Så synd att er resa inte blev av, men det går alltid fler flyg och förhoppningsvis kommer ni iväg vid ett senare tillfälle. Nya Zeeland var och är fantastiskt och vi var där i april, deras höst. Vi hade ursprungligen tänkt resa i januari-februari, men efter ett möte med en mycket trevlig Nya Zeeländare uppe vid Nordkap hösten innan, ändrade vi oss. Åk inte då sa han, då har alla inhemska semester, det är fullt överallt och dessutom är det varmt…mycket varmt, i alla fall på Nordön. Vi lydde hans råd och april var en perfekt månad. Vi var ute i 7 veckor, först två i Australien efter några dagars stopp i HK och sen stannade vi återigen i Sydney på hemvägen, bra att dela upp den annars så hiskeligt långa flygresan.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: