Nya Zeeland, är det ett drömresmål?


Är det en sägen och en saga, är det en myt, ett måste bland världsresenärer, eller helt enkelt ett resmål bland alla andra? Vad som gör det unikt, häftigt och lite ouppnåeligt är förstås avståndet, det ligger precis rätt under oss och om du gräver och gräver…och gräver, så kommer du fram till slut, på andra sidan jordklotet.

Tittut och så är du helt plötsligt i ett gudabenådat landskap, i ett land som liknar vårt kära grannland Norge, i ett land som tar andan ur en vad gäller skönhet och naturupplevelser…men, vad kommer därefter? Jo, det kommer mycket, det kommer allt du vill ha, allt du vill se och allt du vill uppleva…men, nästan inga djur!

Detta var min starkaste upplevelse och känsla…var är djuren, var är fåglarna och ljudet? Det lever fortfarande kvar i mig, jag tänker ofta tillbaka och frågan är densamma…djuren? Jodå, jag känner till historien, precis som alla ni andra, jag vet att restriktioner och förbud mot att ”ta in” arter har varit det allena saliggörandet…men de ursprungliga?… vart har de tagit vägen?

När vi kom dit, via vår två veckors roadtrip i Australien och en längtan och förhoppning om vackra vyer, folktomhet och lugn…ja, då infriades allt och lite till.

Vi flög in över Aukland, den vackraste inflygning jag någonsin har haft…och inga bilder finns som bevis…förstås. Vi hämtade ut vår fyrhjulsdrivna ”monsterbil” efter massor med problem hos en ”lady hitlertyp” vid uthyrningen som ville ha våra Internationella körkort, vilka vi inte hade, då alla medier hade sagt att de går bra utan. Nåja, vi kom iväg, vi körde genom ett mörkt Aukland med en GPS som hade fått fnatt och till slut kom vi fram till ett helt bedårande B&B, vilket vi hade bokat hemifrån. Att sen undertecknad ramlade och näst intill slog ihjäl sig i mörkret…ja, det är en annan historia.

Vi tog tjuren vid hornen som vi alltid gör och dagen därpå styrde vi uppåt på Nordön, upp mot Kaitaia, Cape Reinga och Wharangaparoa…namn som är som poesi, som något ”from the past”…och visst, precis så var/blev det. Vårt nästa stopp blev i Kaitaia hos ett mystiskt par med ett underbart hus vid floden som delade staden… nybyggare på ena sidan och Maorier på andra och det kändes inte riktigt bra förstås, men vi fixade det som alltid. Bara att vara sig själv, då löser sig det mesta. Och sen säger jag bara, Sanddyner…

Ja och sanddyner har vi sett runt om i världen…men never ever liknande dessa. De var gigantiska, de bara var där, de dök upp från ingenstans och vi hade ingen aning…vi blev helt överrumplade. Vi hade läst om ninety mile beach, vi hade åkt en bit där med vår monsterbil och nu hade vi tagit oss upp på ”huvudvägen” mot Cape Reinga, NZas nordligaste punkt…bara för att få se detta…och ja, impressing är bara förnamnet. Landskapet och den vilda kusten i Wharangaparoa går inte heller av för hackor, bilar på stranden, surfare, fiskare och så förstås en och annan vilsekommen turist…bland korna…

Vi hade bara börjat vår dryga treveckorstur i Wonderland och nu styrde vi söderut på Nordön. Vi korsade de aktiva vulkanfälten, vi stannade, vandrade och beundrade skönheten och färgrikedomen i bla Champagnekratern och dess termiska omgivningar, vi förfördes av de näst intill overkliga färgerna och vandrade bland rykande och bubblande aktiviteter från underjorden.

Vackert, spektakulärt…och javisst även lite turistigt, men inte nu, nu var vi nästan ensamma och kunde njuta av skönheten och stå ut med svavellukten, vilken alltid är medaljens avigsida vid termiska äventyr. Vi stannade vid flera turistmagneter, men vi vägrade att betala hutlösa inträden ibland, vi valde med omsorg vad vi ville se och det blev bra till slut…speciellt vid ”Hells Fields”…och gröna sjön…

PÅ kvällen kom vi till Hamilton, en liten ort som gud har glömt, mitt inne på nordön. Vi hittade vårt ställe, ett gammalt kolonialhotell med ”utsikt” över stadens begivenheter. Vi intog verandan efter en ytterst medioker Mexicomiddag, vi planerade morgondagen rutt i sällskap med en god Scotte…och vi mådde på det hela taget rätt bra…

I sällskap med ”Liggande Skriet” av Munch.

Att bestämma sig för vad man vill se, att välja och att välja bort…tja, det är lätt ibland och ibland är det näst intill omöjligt. Nu är vi bara i början av vår NZ-resa, vi är fortfarande kvar på Nordön och vi är på väg till Napier på östkusten. Vi har planerat, vi har lusläst kartan fram och tillbaka under vintern, vi har tagit bort och vi har lagt till, vi har i alla fall försökt få till det och nu kommer vi då till Napier…en gudabenådad liten stad.

En stad vid den östra kusten, en stad där den berömda golfbanan ”Cape Kidnappers” har sin hemvist, en bana som vi med all säkerhet hade suktat efter att spela om vi hade varit här för sisådär 10 år sedan, då vi fortfarande var på G och spelade på våra Hcp 10…nu, nej tack, annat upptog vårt intresse.

Vi uppskattade stan, vi mös, vi köpte ”Springdaleskor” till halva priset, vi käkade superduper Thailunch, vi tog till oss skönheten och lugnet och nästa morgon åkte vi vidare söderut. I hällregn, dålig sikt, ”umleitungs” överallt och kringelikrokvägar i ett näst intill väglöst land så kom vi till slut fram till huvudstaden i NZ, Wellington.

Kan inte direkt påstå att vi välkomnades som kungligheter, inte ens som G och CJ. Regnet vräkte ner, vertikalt och alla båt och färjeturer var inställda…även de till Sydön. Hm, nu skulle vi ju inte åka förrän nästa dag, men ändå? Kollade, men nobody knows, så det var bara att gilla läget. Ut i regnet, +2 och inköp av långkallingar i ull, varma skor och sjösjukepiller till maken.

Dag två kom och vi kom inte iväg till Sydön, men vi kom iväg på en minst sagt spektakulär tur runt Wellingtons förorter och skärgård. Det blåste…ja, det är en stark underdrift…det stormade och vi fick hålla i både oss och vår monsterbil. Vi åkte runt kusten, vi passerade flygplatsen och förundrades över planen som lyckades landa…hade inte velat vara med…vi såg otaliga varningsskyltar om ”de små blå”…och inte såg vi några…men stormen tog tag, den såg vi, hörde och kände…ända in i märgen.

Oh what a day, och nästa morgon var havet i alla fall nästan lugnt…vi bordade färjan mot Picton på Sydön, lämnade vår monsterbil då man inte får ta med bilen från nord till sydön och nu börjar det verkliga äventyret.

Äventyr eller inte, NZ har allt, det har både skönhet, häftighet, lugn och ro och inte minst en mytisk historia. Jag fortsätter min bildredigering och snart kommer fortsättningen från Sydön, den Norgeliknande och superdupersköna.

Kategorier:Okategoriserade

10 kommentarer

  1. Imponerande! Stort tack för turen på Nordön i vackra bilder och härligt stimulerande text. Det kändes precis som om jag var med här- Nordön har vi inte besökt men däremot Sydön. Där stannade vi i 12 dagar på vår resa jorden runt 2005. Naturen, valar, fåglar och de blå pingvinerna i Oamaru. Minns när vi stod helt tysta på stranden och mörkret lagt sig och de gruppvis kom upp på stranden men en gruppledare som förde sin flock till sina hålor/bon.
    Väntar med stor spänning på nästa inlägg.

    Gilla

    • Åh, jag antar att ni fick se de små blå på naturligt sätt? Det var vad vi såg fram emot när vi kom till Oamaru, men vi blev grymt besvikna. Nu hade det blivit turistifierat in absurdum, läktare var uppbyggda på två ställen på stranden, du måste gå på en guidad tur…och det var strängt förbjudet att fota. Jag försökte övertala den bistra damen på centret och förklara att jag inte ens har blixt på min kamera…men bla, bla, bla…förbudet gäller ALLA…suck. Så du förstår att det inte blev några små blå för vår del, inte där, men vi fick se en enda liten som kom upp från havet i skymningen, på en strand en bit därifrån. Den var bedårande!

      Gilla

      • Vi var bara 10 stycken på plats och fick fotografera utan blixt. Ingen guidad tur på stranden utan vi fick gå själva. Synd med er upplevelse. Vi var här i feb 2005 och kanske kom ni senare när detta blivit mer för turister.

        Gillad av 1 person

  2. Spännande att få åka med dig på resan i Nya Zeeland kära Gertievännen! Ditt medryckande berättande och fantastiska bilder gör att man verkligen får lust att åka dit men även på detta sätt faktiskt varit där! Tack för den fina upplevelsen! Kramar!

    Gilla

  3. Läser och längtar, längtar tills det blir min tur att få komma dit. Någon gång ska det bli av, även om maken säger att det är ju så likt Norge så vi åker dit i stället. Tycker inte jag och i år blev det nästan av. Fast då med de subantarktiska öarna så att jag skulle kunna få fylla på med lite nya pingvinarter. Men ska man dit så måste man kunna hantera kameran och nu sa farbror doktorn att det går inte i december.
    Bara bita i det sura äpplet och hoppas på att den resan går att göra något annat år.
    De små blå såg jag och fotade i Melbourne, men det finns fler arter.
    Dina bilder inspirerar och jag ska visa maken så att han ser att det är inte som i Norge. 😉

    Gilla

    • Det är ju lite roligt det här…du försöker övertala din make vad beträffar NZ och jag försöker övertala min att det visst går att åka till Kina igen…får se vem som lyckas först? Vad beträffar de små blå så är det näst intill omöjligt numer på NZ, det har blivit en turistmagnet främst riktad mot alla de asiater som väller in över öarna, ja du har säkert sett vad jag skrev här ovan. Så utomordentligt trist!
      Nu har vi precis installerat oss på ett läckert hotell i Amsterdam och vi skall ha några sköna och lata dagar här…batterierna behöver laddas.

      Gilla

  4. Sitter på jobbet (har äntligen en minut över 🙂 ) i mörka november. Men känslan som jag nyligen hade inom mig var att jag var med er på er resa på Nya Zeeland!! Ja, rent fysiskt sitter jag ju förstås på en stol på jobbet… Men känslan!! Wow! Tänk så många platser man vill besöka i livet. Finns bara möjligheten och intresset så förstår jag inte om man avstår. Jag vill inte ligga på det yttersta och ångra sånt man inte gjorde, så länge man kan. Maken och jag kommer absolut att fortsätta resa och besöka andra platser på vår jord. Att besöka Australien och Nya Zeeland är nog ett måste i livet. Har bara hört fantastiska berättelser från dom länderna. Att börja gräva känns alldeles för jobbigt så det får nog bli ett lite enklare val isåfall 🙂
    Följt med på resan i både text och bild. SÅ makalöst vackert, fascinerande och spännande. Tack för ännu en fantastisk resa!!
    Kram och ta hand om dig

    Gilla

    • Jadu Susanne, det är klart att ni måste åka dit, men det kanske är med er som det var för oss i många år…att vi ville stanna länge när vi väl gjorde den långa resan och så länge maken yrkesarbetade fanns begränsningarna. När vi nu äntligen åkte, efter att han pensionerat sig, stannade vi borta i 7 veckor och det är nog det minsta om man skall göra både Au och NZ. Ni har ju några år kvar tills dess, men sen måste ni åka, speciellt till NZ, ni kommer att älska landet!
      Kram till dig med…och du…vi reser vidare…sydön kommer så småningom, men just nu sitter jag på ett hotell i Amsterdam och kreérar nytt…

      Gillad av 1 person

  5. Hoppla hoppla ”Liggande skriet” hipp hipp för den tolkningen Gertie 🙂 Underbart – har nog sagt det tidigare men du skriver så så inkännande och humoristiskt … jag är med

    Gillad av 1 person

Lämna ett svar till Ditte Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: