Våra batterier behövde lite laddning efter höstens familjeomhändertaganden. Vi måste iväg, men inte så långt och inte så pretentiöst, lite lagom och lite avkopplande, lite tryggsnällt i Europa…så nu sitter vi här i Amsterdam bland regntunga skyar, kanalbåtar, ost och CYKLAR. Att det är cyklisternas förlovade stad visste jag sen förut, men nu har det mer eller mindre exploderat och det är större risk att bli överkörd av en cyklist än av en bilist. Sättet att parkera finner nya vägar och fantasin tar sig nya höjder…

När vi kom in med pendeln från Shiphol vräkte regnet ner. Vi hade bara 800 meter till vårt Hotell, Aitana, ute på den konstgjorda ön där det inte fanns ett hus när jag var här senast. Nu har det växt upp futuristiska byggnader, med fantastisk utsikt över det som förr var sunkiga varvsområden…precis som överallt i vår sköna nya värld. Nåja, that´s it och en liten promenad är aldrig fel, det hade vi tänkt oss och så blev det också…i regnet, då Taxichaufförerna inte ville åka den ”korta” sträckan??? Snygg Arkitektur, men så långt från gamla Amsterdam som man kan komma…eller?

Att vandra i städer är som ni säkert redan har uppfattat ett av mina större nöjen, att studera miljöer, byggnader och inte minst människor är en lisa för själen och en utmaning för linsen och avtryckarfingret. När det gamla möter det nya skapas magi i bästa fall och jag tycker faktiskt att A´s stadsbyggare har lyckats rätt bra, allt är nära och det mesta hänger ihop via broar, vattenvägar och en och annan bilväg…

Att bo nära och centralt är alltid viktigt, speciellt när himlen har bestämt sig för att vara vidöppen och en ”torkpaus” mitt på dan är ytterst viktig. Spårvagnar är det bästa kollektiva alternativet, de går överallt, är snabba och inte alltför fulla mitt på dagen…i alla fall inte nu på vintern, hur det är under turismens högsäsong vågar jag inte tänka på. Ett måste…trots att jag avskyr måsten och dessutom har varit där förut är förstås Van Goghmuseét. Vi gick, gick och gick…stod länge och försökte vänta ut regnet, men till slut gav vi upp och köpte paraplyer…för hundratusende gången…och vart alla våra paraplyer tar vägen, ja, inte vet jag? Tog tillflykt till ett café, där vi torkade upp lite hjälpligt medan vi studerade trafiken, cyklisterna och snart kom solen!

När maken köpte biljetter passade jag på att ta självporträtt. Museét är ombyggt, nytt, futuristiskt och inte alls lika intressant som förut, men besökare strömmar till och visst, gillar man VG så får man en upplevelse. Känslan jag fick var att det var färre Van Gogh än förut (en stor del var hans vänner), men minnet kanske sviker mig och de flesta besökare verkade väldigt nöjda.

Vi tog spårvagnen halva vägen tillbaka för att spara på småbenen som hade fått sig en häftig duvning, vi käkade en Argentinsk middag och sen blev det lite kvällsfoto, fascinerande, levande och färgrikt. Roliga affärer, lite ekivoka trots att vi inte alls var i ”Red Light District” och så den alltid lika fascinerande gatuteatern, den som gör mina stadsresor, då shopping inte finns med på kartan för någon av oss.

När regnet hänger i luften, när gatorna blir vattenspeglar och allt blir lite extra vackert, nästan lite overkligt, ja då blir vilken stad som helst en primadonna, en lysande och färgrik stjärna som talar till mig, som pockar på uppmärksamhet och vidgar seendet.

Nu var vi nästan hemma efter en lång och innehållsrik dag, vi hade ett par kanaler att korsa och ja, som en extra liten bonus visade sig fullmånen över Hotellön.

Tack för mig för idag, nattinatti och i morgon tar vi tåget till Haarlem, tror jag…