I alla fall inte just nu.

Men en annan resa, en 70 år gammal resa som vi fick följa med på, som vi fick ta del av, eller i alla fall fick en liten inblick i. En LIVSRESA…som gör en ödmjuk.

Vi åkte ner till svärföräldrarna för en liten visit, en varannanmånadsvisit innan vår resa, ett möte med de gamla som man aldrig vet hur det blir, hur det tas emot och hur det utvecklar sig.

Att ha levt ihop i 70 år, varit gifta i 65 år…ta in det, försök i alla fall! Jag förmår det inte fullt ut, trots att de funnits med i mitt liv i snart 30 år. 70 år tillsammans…

Och i söndags tog det slut. Inte brutalt, inte oväntat, men ändå…det går inte att förbereda sig. Man tror att man är stark, att man kan ta allt, när man redan har mist alla i sin släkt inklusive alla älskade katter…men, när svärfar, 90 år, somnade in i söndags morse…då grät även jag.

Sug på det, tänk på vad jag skrivit, ta in, ta till och min fråga är förstås självklar!

Hur många känner några som har levt ihop så länge? Har du egen erfarenhet? Hur länge levde de ihop? Det vore så roligt med en dialog runt detta fenomen…snälla, svara!

När kära svärföräldrarna firade 60 årig bröllopsdag tog vi med dem på en ”hemlig” resa till Smögen. Då var de lite halvdöva och halvblinda, men allt kompenserades av en nästan tonårig glädje och upptäckarlusta…och deras kärlek och tillit till varandra.

Kanske något att ta till sig av, att lära, att reflektera över…inte minst för er som är 30+ idag och precis har börjat ert gemensamma liv.

Det blev ingen resa för oss denna gång. I morgon skulle vi ha flugit till Seoul för vidare äventyr i Korea och Japan och vi hoppas på välvilja från försäkringsbolaget då avbokningen kom i sista minuten. Resor, länder och upplevelser finns förhoppningsvis kvar, precis som minnen…de varma, ljusa och självklart även de omtumlande.