Ökenvägen i Tibet…en av de vackraste…och mest spektakulära.


En väg och en resa som jag drömmer om när jag kryper på knä runt huset…målar grunden och rensar rabatterna. Vi är mest hemmavid denna sommar, vi tar hand om huset och samtidigt planerar vi för kommande utflykter, men nu vill jag berätta om en av världens vackraste vägar…läs, se och upplev om du vill och orkar! Jag slutade min berättelse om Lhasa med ett löfte om kommande äventyr och här är det nu. Upp med tuppen 06.30 och iväg mot öknen, den Tibetanska högplatån som bara har sin like på ett annat ställe i världen och det är i Peru, vilket är en historia i sig…men nu till saken.

Vi lämnade Lhasa i gryningen, det var kallt, krispigt och sömndrucket, men vi vaknade snart till liv då de helt sagolika scenerierna radade upp sig utanför bussfönstret. Vi åkte genom öken och på serpentinvägar i 11 timmar…och dag ett var bara början. Dag ett gick för det mesta på belagda vägar, det var upp och ner och högt hela tiden och vid 18.30 tiden kom vi fram till Shigatse, en kosmopolitisk stad som vi kom att stifta mer bekantskap med på återvägen.

Vi hade passerat de lite för turistiga stoppställena med getter, ökenhundar och de obligatoriska böneflaggorna samt de gudabenådade bergen och de vandrande dynerna och Shigatse bjöd på kolonialhotell, stort, pampigt…men inget fungerade. Natten gick med strömlöshet och så vaknade vi till en morgon med äventyr i sikte.  Mot Tingri, sista utposten före Mt Everest. Dagens etapp, 26 mil…på 7,5 timmar.

De första milen gick på en helt ok väg, i alla fall halvbelagd, men efter vår ”picknik” började äventyret på riktigt. Här mötte vi David och Goliat och här fanns absolut ingenting av västerländsk bekvämlighet, inga matställen, inga bensinstationer och definitivt inga toaletter…damer till vänster och herrar till höger…that´s it.

Bussen med vår chaufför som gjorde denna resa för första gången var flera gånger på väg att köra fast i sanden…men det löste sig förstås och vi skumpade vidare i en till synes oändlig öken. Jag fotade de undersköna landskapen genom bussfönstret…och tja, det blev som det blev, men bättre det än inget alls. Vi passerade gigantiska vattenreservoarer och åkte längs de just då näst intill torrlagda floderna, vilka snart skulle fyllas till bredden.

Och så kom vi då till Tingri, myternas och historiernas sista utpost innan Mt Everest. En ökenoas, en vildavästernstad, ja jag vet inte riktigt hur jag skall definiera denna hägring, denna gudsförgätna och genomcharmiga lilla by…ett Narnia för bergsfantaster. 4800 möh och det kändes, trots att vi hade acklimatiserat oss i Lhasa några dagar. Vi gick en lite stapplig sväng, vi åt middag på vårt Himalayahotell och sen sussade vi gott till 06.30.

Vi bordade vår buss för färden mot bergens berg och färden dit som inte var av denna värld. Jag blir inte så lätt imponerad, men här tappade jag nästan andan, ja, jag tappade den i dubbel bemärkelse då varje steg var ett helt företag. Första stoppet var HÄR!  Första vyn och utsikten över ”Berget”.

Här var det nyanlagda vägar, allt för nutida och framförallt framtida turister och ja, hårnålskurvor är bara förnamnet, eller hur? Ja, och så vyn, den åtråvärda och oftast näst intill ouppnåeliga…”You are the lucky people” enligt vår Tibetanske guide ”Topten”. Han berättade om en britt som hade bott uppe i basecampen i över en vecka och väntat på ”vädret”…det kom aldrig, men dagen efter att han åkt visade sig toppen i solljus…Cést la vie…

Vi kom, vi såg och vi kände oss som segrare…vi åt en Tibetansk lunch hos Sherpornas familjer, de var lediga nu, vintern var i antågande och alla mer och mindre galna bergsbestigarturister var borta…kändes säkert både skönt och sorgligt.

Drygt 5200 meters höjd och så vet vi att det är mer än 3000 kvar till toppen. Jag/vi sänder en tanke och en beundran till två av våra vänner som har nått ända upp. Vi vände åter mot Tingri, vi stannade till vid Rong Bu Monastery  som ligger på en höjd med utsikt över Mt E. Vi åkte samma väg tillbaka…kringelikrok, hårnålar och som sagt…en helt bedårande natur.

Efter ytterligare en natt på ökenhotellet i Tingri och upp 04.30, styrde bussen så åter mot Shigatse, men en annan och snabbare väg. Upp över det hittills högsta passet, 5238 möh och mot en bedårande soluppgång, medan våra trötta själar började vakna till liv och naturen värmdes upp från under nollan till uppemot +20. Ja, vad säger man annat än…Oh, what a morning… och mer skulle komma.

Nu var det åka som gällde…jag ville stanna och fota förstås, men…det hinner vi inte??? Som tur var blev några av medresenärerna akut kissnödiga och det blev ett oplanerat stopp mitt ute i ingenstans. Detta ingenstans visade sig vara en MYCKET intressant lokal by dit jag rymde (så klart) och det blev bland de mest intressanta fotona på resan. Ursprung, äkthet och om ni ser de runda små ”plättarna” som är staplade på väggarna så skall ni veta att det är ren och skär koskit, torkad iofs, som de bla använder som isolerindsmassa och vindskydd.

Mitt på dagen kom vi tillbaka till Shigatse. Promenad i den lite annorlunda, kosmopolitiska staden, lunch och så en liten marknadstur där klasskillnaderna kom i dagen på ett väldigt brutalt och påtagligt sätt. Öst möter väst och aldrig blir det bra…

Varsågod, några porträtt, några människoöden, rik, fattig, glad, ledsen, livsbejakande och så mycket…bara vara. Kunde ha vandrat där hur länge som helst, men på eftermiddagen gick tåget mot Lhasa och det var bara att gilla läget…

Trött, glad, eftertänksam och ödmjuk…en resa…känns som ett helt liv.

Kategorier:Okategoriserade

10 kommentarer

  1. Vilka bilder och vilken resa! Underbart! Livet är till för att levas! 🙂

    Gilla

  2. Kan tyvärr inte kommentera med min bloggadress…. veikenpunktse 😉

    Gilla

  3. Nu är jag hemma igen efter helgens resa till Dalarna. Och nu har jag läst och läst, tittat och tittat. Vilken upplevelse! Helt fantastiskt! Vilka bilder! Fantastiskt vackra. Vi har varit i Tibet och tog tåget till Lhasa från Peking och var då på över 5000 meters höjd. Och stundtals ett vackert landskap. Men det vackraste och det vi mest minns såg vi på de turer som vi gjorde när vi lämnade Lhasa med vår inhyrda chaufför och tog oss upp i bergen. Så långt som ni kom blev det dock inte. Och inte i närheten direkt av Mount Everest. Men även vår resa är minnesvärd. Och på många sätt. Vi bodde ju i Peking när vi reste till Lhasa och hade totalt bara en vecka på oss. Jobb väntade.
    Tack för att du delade med dig av er resa. Så glad för det.

    Gilla

    • Javisst var även er resa fantastisk, tåget har vi ju gemensamt samt upplevelserna i Lhasa. När vi kom fram dit tyckte vi nästan att vi hade sett allt…men det var bara nästan, denna tur slår nog det mesta jag har varit med om. Tusen tack för att du läser och njuter!
      Nu sitter vi på vårt favorithotell uppe i Tromsö, åkte upp idag, 65 mil…lätt som en plätt, för några dagars semester från husmåleri och annat.

      Försökte klistra in bild…men det blev tji…

      Gilla

  4. Wow!! Mäktigt, magiskt, annorlunda… Svårt att finna ord… Dina rader och dina bilder berör men säkert inget mot att uppleva det på riktigt. Vilken natur!! vilka landskap. Så oerhört långt från det vi har i mina hemtrakter. Nu är du resvan men blir du aldrig orolig eller rädd när du färdas på kringelikrokvägar? Jag kan ibland få lite ångest om vägarna mer liknar kostigar och chaufförerna kör som om man vore på autobahn…
    Tack för en fantastisk reseskildring 🙂

    Gilla

  5. Tack Susanne! Nej, jag måste säga att jag blir aldrig eller i alla fall nästan aldrig rädd på kringelikrokvägar. För det mesta kör vi ju själva och då har man koll…men några gånger har jag haft hjärtat uppe i halsgropen när vi har åkt taxi eller hyrt egen chaufför. Man får vara lite fatalist när man är ute och rör på sig…

    Gilla

  6. Fantastiskt fina foton du fångat av naturen folket och grattis till Bergets bilder, vilken tur ni hade. Ja tänk att vara där 1 vecka utan att få se berget, stackarn.
    Oj måste samla mig lite, blir riktigt berörd av dina bilder, får som rysningar och ögonen tåras efter att ha tittat på dem flera gånger nu. Bilderna säger så mycket hur folket lever där. Och mina egna minnen kommer upp från när jag bodde uppe i Kashmir, (kunde se K2, ibland från flyget) där även folket hade” koskitshus”. Kossorna var rena återvinningsfabriken, åt allt som låg på marken och ut kom bajset, som folket tog hand om till sina hus och även eldade med. Ja tänk så olika liv vi lever, för det sagt inte att vi i västvärlden är lyckligare.
    Tack för dina bilder.

    Gilla

    • Åh, tusen tack för dina ord och tankar. Förstår att du blir berörd och att du känner igen mycket från din tid i Kashmir, det är ju olika länder, men samma bergskedja och även kultur och levnadsförhållanden går hand i hand.

      Och du,visst lever vi olika liv, men jag tror definitivt inte att vi i väst är lyckligare. Rikare, mer välmående, friare…men lyckligare, näe knappast.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: