En överraskning som heter DUGA.


Som jag tidigare berättat så åkte vi på en tvådagarstur till Tjernobyl. Det vanligaste är att du åker på en dagstur från Kiev och då hinner du se både verket, barnhem, staden Tjernobyl och lite av Pripjat. Men vi ville ha lite mer, vi sökte spänning och ville bli överraskade…och det blev vi med råge dag två. Vi fick komma till en anläggning, Duga, som var Top Secret, en av tre och den enda kvarvarande (som sas).

Hemligt är bara förnamnet och imponerande efternamnet. Vägen dit var näst intill oframkomlig, Sovjet Military Road och vi var glada över vår lilla grupp och vår minibuss. Anläggningen byggdes för att Sovjet skulle ha förmågan att upptäcka Amerikanska Interkontinentala kärnvapenrobotar på väg mot öst. Hela anläggningen är 1 km lång och så även kulverten med kontrollrum och ledningscentral. Klicka gärna upp bilderna för att få en känsla av storleken…de små myror som syns är bland andra, kära maken.

Enligt vår guide övergavs allt något år efter olyckan, men de uppgifterna är nog ganska svävande. Hursomhelst, när stationen var i drift jobbade cirka 3000 man här, mest ingenjörer och tekniker men självklart även service och driftpersonal. Inne i själva driftcentralen fanns resterna av en miniatyr över anläggningen, med bostäder, servicehus mm, klart imponerande och välbevarat.

Duga d

Vi började vår rundvandring genom de nu helt förfallna bostadshusen och jag fick än en gång mitt lystmäte vad gäller ”bedagad skönhet” och fantasierna fick flöda fritt. Vem bodde här, hur ha det gått för dem, lever de idag…och om, har de någonsin varit tillbaka hit? I Tjernobyl, i närheten av verket finns det återvändare som myndigheterna inte kan flytta på, så de får bo kvar…kommer några av dem härifrån tro, ingen som vet.

Precis som i Pripjat hade det varit fina hus och det fanns även tecken på en hyfsat rik fritid med biograf, idrottshall mm. Undrar just hur mycket fritid det fanns, har en känsla av att de flesta var mycket hårt arbetande och hårt bevakade, kanske med drömmar om ett annat liv, i en annan tid, någon annan stans. Ingen vet, men någon måste veta?!

Grått och trist, försök till att göra anläggningen osynlig på utsidan…men inomhus exploderade färgglädjen och fantasin. Det sas för övrigt att de höga träden runt om var av en speciellt snabbväxande sort och att de hade planterats för att försvåra upptäckt av anläggningen från luften, kanske det fungerade, känns tveksamt?

Lite mer av ett fotogenique förfall innan vi går vidare, först för att begapa den enorma radaranläggningen som jag redan visat här ovan och sen in i kulverten/driftcentralen. Det mesta av värde är bortforslat…när, av vem och vart? Återigen många frågor som inte får något svar, som sagt, hemligt är bara förnamnet. Massor av bråte finns kvar och det förefaller ha varit bråttom när den tekniska utrustningen hämtades.

Sladdar, gamla kretskort, trasiga lampor och en mängd gamla trasor hängande på tork i taket…hur kommer de in i bilden? En ram tänkt för glasmosaik och en vacker trappa som nu mest liknade en ruinhög, men även här färgglädje och formfulländning.

Ett välbevarat ”Secret Room” med avbildade missiler, plakat, gamla biografstolar överallt och för oss oläslig text. Kanske, kanske inte att vi hade blivit, i alla fall lite klokare, om vi hade kunnat tyda ryskan? Men, varken guide eller chaufför visste så mycket mer, så vi fick nöja oss med ett, än så länge exklusivt besök och en stor överraskning. Turismen exploderar och Military Road röjs för att ge plats för jättebussar.

Vi tackar vår lyckliga stjärna för att vi kom hit i tid, vi åkte mot nya äventyr, vi såg kylvattentornet avsett för reaktor fem, vi åt lunch på verkets Cantin och vände söderut mot Kiev. Trötta, glada och mätta av både mat och intryck slumrade vi till innan vi väcktes av ett av de kraftigare åskväder vi har upplevt. Men, först sa vi byebye till vår nyfunna vän som hade varit med oss på hela rundvandringen. Vår vakthund gentemot de sagda vargar och björnar som skall finnas här…och jodå, jag fick se bildbevis, men fick naturligtvis inte äran att få dem fast på mitt minneskort.

Kategorier:Okategoriserade

4 kommentarer

  1. Helt otroligt! Vilken resa! Och på så många sätt! Jag har svårt att tänka mig in i detta men dina fantastiska bilder och fängslande text tar mig med på ett äventyr jag inte ens trodde var möjligt. Jga har i detalj studerat bilderna och fascinerats av alla färger inne i husen, utsmyckningar och alla detaljer. Jag är mållös. Vilken upplevelse att ha varit här.
    Stort tack för att du delar med dig.

    Gilla

  2. Ja du Gertie… Jag sitter här och är alldeles tagen och då var jag inte ens med på resan, fysiskt. Men OJ vilken gripande beskrivning av resan du gör. Och bilderna sen… WOW! Sitter här och blir oerhört inspirerad, fascinerad och avis 😉 Tänk om jag kunde ta liknande bilder… Dom är helt fantastiska!!
    Hela berättelsen är magisk, fantastisk och otroligt intressant. Nu ska jag läsa vidare på på din sida. Har ju en del att ta igen 😉
    Kram kram

    Gilla

    • Tusen tack Susanne, du är då för gullig! Det värmer i hjärtat när jag kan göra dig glad och så roligt att du har tagit dig tid för att läsa igenom min (nya) blogg…och tack även för alla ”gilla”. Ha det underbart, hoppas att sommaren kommer att bjuda på lite bättre väder framöver…KRAM!

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: