Tjernobyl…årets Hotspot…


När vi bokade vår resa till Tjernobyl i början av februari hade vi inte en aning om att en TV serie var planlagd och inspelad…och skulle sändas precis när vi var där…lite före och efter. När jag bokade och planerade tänkte jag förstås även på mina kommande inlägg, mina initierade berättelser om händelserna 1986. Vaddå?…jo, det råkar vara så att min kära make har jobbat med kärnteknik hela sitt liv och då, när det som inte fick hända, hände…då var han en av de första i Sverige som fick veta sanningen. https://www.facebook.com/carljohan.borjesson.5?__tn__=%2CdC-R-R&eid=ARAuTQQru5k0Kj_dHsYwetrAV8DeJ9HDSa_1R2Ehimufm_P5YltZukDN1gERVZoUXrLTevOGGQzWsZmI&hc_ref=ARRz51g6bAFk3wxN__xvXYvuHrj5x41s-RjRn_0pvtaaRo0mx1BGmras_mEaKhPSeFE&fref=nf

Och ja, det här blir en berättelse om mina upplevelser, mina intryck och mina bilder. Allt annat finns redan att läsa på Wikipedia och att ta till sig via TV-serien.

Vi åkte på en tvådagarsresa och det första stoppet blev vid en skola/barnhem strax före staden Tjernobyl. Skrämmande och tankeväckande, inte minst de scenarier som för mig kändes tillrättalagda, tex de här i skolans bibliotek. Ta en titt, vad ser du, hur upplever du ordningen/oordningen…kolla korgen och vissa böcker, helt opåverkade, hela, rena och ja…visst är de väl ditlagda efteråt?

Nåja, ingen svarar och det får passera…och vi åker vidare mot Tjernobyl, där vi besöker ett minnesmonument över de tappra brandmän som ryckte ut till verket och som självklart omkom både omedelbart och efter en tid. Starka känslor och en stark skulptur.

Färden går vidare och vi tar en promenad genom näst intill ogenomtränglig vegetation i byn utanför. Vackra små enfamiljshus som är näst intill osynliga under en stark och tät vegetation, ett bevis på, återigen, att naturen återerövrar vad den anser som sitt. Och det är vackert, jag blir salig och glömmer nästan av var jag befinner mig, jag som älskar gamla ruckel, ruiner och allt med patina och karaktär.

Tiden bara rusar iväg efter vår två timmars resa från Kiev upp till första checkpointen och nu kör vi snart genom den andra, den som tar oss in till Kärnkraftverket, in genom sista nålsögat. Nu, efter en lunch på vårt kommande ”hotell” inne i Tjernobyl, får vi en första kontakt med Sarkofagen. Den senaste som blev klar för ett par år sedan och den är imponerande! Fotoförbud råder inom området vad gäller allt utom själva sarkofagen och minnesmärket…men, man kan ju alltid ta en smygare från bussen…

Vyn över verk 5 och 6 som höll på att byggas och dess kylvattentorn är häftig och k-tornet kom vi att besöka och även gå in i dag 2.

Men, nu hägrade PRIPJAT, mönsterstaden som byggdes för att arbetarna skulle ha ett bra boende och en rik och meningsfull fritid. Här gick vi omkring hela eftermiddagen, fick söka skydd för åska och skyfall, men där hade jag lätt kunnat tillbringa flera dagar. Intressant är bara förnamnet och skrämmande förstås. Första mötet var kulturhuset, teatern, med dess enorma glasmosaikfönster som var förvånansvärt intakta.

Vi hänfördes, vi begapade och tankarna gick i många riktningar…makalöst och lite obegripligt är det allt med denna stad, där allt skulle vara ”on the edge”. Här fanns allt, eller rättare sagt hade funnits och allt var före sin tid. En ”supermarket” med inspiration från bla vårt Coop var centrum för medborgarnas dagliga liv. I närheten en samlingslokal där kommande demonstrationer för första maj var förberedda, med plakat, målningar och ”helgonglorior”.

Och så boningshusen, de höga, väl planerade som nu var nästan helt dolda av växtligheten. Att få tillträde, att få se och dessutom föreviga det som varit så mångas ödesdigra verklighet…det tog tag, det skakade om, det öppnade ögon och hjärta.

Det sista för dagen blev förstås nöjesfältet, det mest fotograferade och mest berömda och som jag ställer mig väldigt frågande inför. Hur kommer det sig att inte det har vuxit igen? Har det röjts och iordningställts för turister? Jag ställde frågan, men fick inget acceptabelt svar. Men dock…lite häftigt är det trots allt.

En 12-timmarsdag gick mot sitt slut, vi åkte för att övernatta inne i Tjernobyl på ett ”Hotell” där luften och tiden stod still. Ett äventyr, återigen något oväntat och oförutsägbart, precis som resandet skall vara. Morgonen kom och vi fick uppleva något helt exceptionellt…Sovjetiska radaranläggningen DUGA…och det blir nästa berättelse.

Kategorier:Okategoriserade

10 kommentarer

  1. Det är bara att inse att den största av världens kärnkraftsolyckor har blivit/är en turistmagnet. Den första är Harrisburg. Tage Danielssons gjorde den odödlig genom sin oförglömliga monolog. Och den bidrog till att tekniker avstod debatten om kärnkraft.

    Den andra var Tjernobyl.

    Den tredje är Fukushima.

    Och det är intressant att veta att det är mycket färre människor som dött på grund av dessa olyckor än de som dör i trafikolyckor. Rädslan för det okända är monumental, men bil kan alla köra. Och jag önskar bara att människor tar sig en funderare på vad man ska vara mest rädd för. Vi själva, kanske?!

    Gilla

  2. Jag läser texten och ser bilderna en första gång. Jag är helt förstummad över både det jag ser och läser. Har svårt att ta in det. Läser noga en gång till. Sakta. Tar in lite i taget.
    Minns så väl när olyckan inträffade och följde massmedias rapportering. Men att se dina bilder och att läsa din text tog mig med hit. Med alla sinnen. Helt otroligt att du nyss varit här på plats .
    Och precis som du funderade jag över korgen och några böcker i bokhyllan. Och visst måste de ha kommit hit långt senare. Men varför?
    Vad gäller nöjesfältet undrar jag också. Och om ingen röjer så växer dte igen och hålls inte attraktionerna i ordning så blir de skadade. Men kanske ville man visa lite glatt också.
    Ser mycket fram emot fortsättningen.
    Stort tack för denna del. Så spännande, intressant och skakande. För olyckan har ju inträffat.

    Gilla

    • Ja så är det, svårt eller rättare sagt näst intill omöjligt att ta in, i alla fall just nu och på en gång. Min process har bara börjat och det hjälper lite när jag tittar på bilder, redigerar och känner in hur det var där och då. Fortsättning följer när redigeringen för del två är klar…

      Gilla

  3. Tack Gertie för en fantastisk resa och Tjernobyldagarna som är det man kommer att minnas for ever! Fina bilder , sammanfattningar och tidsschema som jag inte har! Mina bilder är till stora delar lämnade utan bearbetning förutom de som jag plockat ut till Norgeutställningen från husens insida som jag kommer att visa på utställningen! Kramar!

    Gilla

    • Ja du vännen, bearbetningen kommer att ta sin lilla tid, både vad gäller bilder och intryck. Har inte kommit fram till inomhusbilderna ännu, men dina har jag sett och de kommer att göra sig bra på utställningen…mycket bra till och med! Lycka till!

      Gilla

  4. Äntligen hemmavid så jag kan se bilder och text i datorn och inte bara i smått på mobil o bärbart.
    Känner igen mig, både i bilderna och i de känslor du beskriver. Var svårt att ta till sig allt då man var på plats, filmen har jag inte sett och lär nog inte se heller om den inte kommer på annat media än HBO. Synd för det vore kul att se.
    Minns så väl när olyckan var, de varnade oss för att låta barnen leka i vattenpölar, för det kom ett regnväder i samband då. Svampen vid svärmors lantställe nära Gävle fick stanna kvar i skogen och samma natt som det hänt, väcktes vi av ett samtal från en av min mans affärsbekanta i USA som ville vera om han levde. De hade fått en skräckrapport om att större delen av Sverige var utraderat.
    Tänkte på samma som du att vissa saker klarat sig och annat var helt förstört. Hörde att det varit omfattande plundring och förstörelse. Obehagligt att veta att så mycket radioaktivt förts ut därifrån.

    Gilla

    • Ja det var verkligen speciellt, både fascinerande och skrämmande. Tankar och funderingar runt människornas väl och ve kommer fortfarande upp då och då och det lär det nog göra lång tid framöver. Det radioaktiva som förts ut borde inte vara någon större risk idag, det klingar av succesivt på precis samma sätt som inom zoonerna på området.

      Gilla

      • I dag är det nog ingen större fara med det som förts ut, antar jag, men plundringarna började tydligen tidigt. Både virke i form av träd och prylar från husen togs ut och såldes sedan utan att uppge var det kom ifrån. Så berättade vår guide, dessutom fick plundrarna hjälp av vakterna. Då i början efter olyckan var det nog inte helt ofarligt att handskas med dessa saker.

        Gilla

  5. Så sant Margareta, det var den historien vi också fick berättad för oss…men i själva verket är det egentligen ingen som riktigt vet hur det gick till. Och jadå, självklart var det farligt då i början och hur många av de som försökte sko sig, som sen fick sätta livet till, det kan vi bara gissa.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: