När vi bokade vår resa till Tjernobyl i början av februari hade vi inte en aning om att en TV serie var planlagd och inspelad…och skulle sändas precis när vi var där…lite före och efter. När jag bokade och planerade tänkte jag förstås även på mina kommande inlägg, mina initierade berättelser om händelserna 1986. Vaddå?…jo, det råkar vara så att min kära make har jobbat med kärnteknik hela sitt liv och då, när det som inte fick hända, hände…då var han en av de första i Sverige som fick veta sanningen. https://www.facebook.com/carljohan.borjesson.5?__tn__=%2CdC-R-R&eid=ARAuTQQru5k0Kj_dHsYwetrAV8DeJ9HDSa_1R2Ehimufm_P5YltZukDN1gERVZoUXrLTevOGGQzWsZmI&hc_ref=ARRz51g6bAFk3wxN__xvXYvuHrj5x41s-RjRn_0pvtaaRo0mx1BGmras_mEaKhPSeFE&fref=nf

Och ja, det här blir en berättelse om mina upplevelser, mina intryck och mina bilder. Allt annat finns redan att läsa på Wikipedia och att ta till sig via TV-serien.

Vi åkte på en tvådagarsresa och det första stoppet blev vid en skola/barnhem strax före staden Tjernobyl. Skrämmande och tankeväckande, inte minst de scenarier som för mig kändes tillrättalagda, tex de här i skolans bibliotek. Ta en titt, vad ser du, hur upplever du ordningen/oordningen…kolla korgen och vissa böcker, helt opåverkade, hela, rena och ja…visst är de väl ditlagda efteråt?

Nåja, ingen svarar och det får passera…och vi åker vidare mot Tjernobyl, där vi besöker ett minnesmonument över de tappra brandmän som ryckte ut till verket och som självklart omkom både omedelbart och efter en tid. Starka känslor och en stark skulptur.

Färden går vidare och vi tar en promenad genom näst intill ogenomtränglig vegetation i byn utanför. Vackra små enfamiljshus som är näst intill osynliga under en stark och tät vegetation, ett bevis på, återigen, att naturen återerövrar vad den anser som sitt. Och det är vackert, jag blir salig och glömmer nästan av var jag befinner mig, jag som älskar gamla ruckel, ruiner och allt med patina och karaktär.

Tiden bara rusar iväg efter vår två timmars resa från Kiev upp till första checkpointen och nu kör vi snart genom den andra, den som tar oss in till Kärnkraftverket, in genom sista nålsögat. Nu, efter en lunch på vårt kommande ”hotell” inne i Tjernobyl, får vi en första kontakt med Sarkofagen. Den senaste som blev klar för ett par år sedan och den är imponerande! Fotoförbud råder inom området vad gäller allt utom själva sarkofagen och minnesmärket…men, man kan ju alltid ta en smygare från bussen…

Vyn över verk 5 och 6 som höll på att byggas och dess kylvattentorn är häftig och k-tornet kom vi att besöka och även gå in i dag 2.

Men, nu hägrade PRIPJAT, mönsterstaden som byggdes för att arbetarna skulle ha ett bra boende och en rik och meningsfull fritid. Här gick vi omkring hela eftermiddagen, fick söka skydd för åska och skyfall, men där hade jag lätt kunnat tillbringa flera dagar. Intressant är bara förnamnet och skrämmande förstås. Första mötet var kulturhuset, teatern, med dess enorma glasmosaikfönster som var förvånansvärt intakta.

Vi hänfördes, vi begapade och tankarna gick i många riktningar…makalöst och lite obegripligt är det allt med denna stad, där allt skulle vara ”on the edge”. Här fanns allt, eller rättare sagt hade funnits och allt var före sin tid. En ”supermarket” med inspiration från bla vårt Coop var centrum för medborgarnas dagliga liv. I närheten en samlingslokal där kommande demonstrationer för första maj var förberedda, med plakat, målningar och ”helgonglorior”.

Och så boningshusen, de höga, väl planerade som nu var nästan helt dolda av växtligheten. Att få tillträde, att få se och dessutom föreviga det som varit så mångas ödesdigra verklighet…det tog tag, det skakade om, det öppnade ögon och hjärta.

Det sista för dagen blev förstås nöjesfältet, det mest fotograferade och mest berömda och som jag ställer mig väldigt frågande inför. Hur kommer det sig att inte det har vuxit igen? Har det röjts och iordningställts för turister? Jag ställde frågan, men fick inget acceptabelt svar. Men dock…lite häftigt är det trots allt.

En 12-timmarsdag gick mot sitt slut, vi åkte för att övernatta inne i Tjernobyl på ett ”Hotell” där luften och tiden stod still. Ett äventyr, återigen något oväntat och oförutsägbart, precis som resandet skall vara. Morgonen kom och vi fick uppleva något helt exceptionellt…Sovjetiska radaranläggningen DUGA…och det blir nästa berättelse.