Myt eller sanning…och så frågan om varför man skall åka raka vägen, när man kan ta en omväg på sisådär 80 mil? Ja, omväg och omväg, kanske man borde kalla det utvidgade vyer eller nåt annat tjusigt, men så här ligger det till.

Vi beslutade oss, vilket jag skrev i inlägget om Svalbard, att ta den långa vägen till Tromsö…och lång blev den…och mestadels ödslig, men väldigt intressant. Vi åkte Inlandsvägen via Rovaniemi till Inari som blev vårt första stopp. Här kände vi av den första slängen av vemodet och sisun, en känsla som gick att ta på, en upplevelse som är svårbeskriven, en internationell touch mitt ute i ödemarken. Byoriginal mixades med vilsna asiater på väg till Nordkapp och sommarnattens leende var bara förnamnet.

Dagen därpå fortsatte vi norrut via Karasjok, Lakselv och Honningsvåg där vi stannade en natt. Vägarna hade sin egen karaktär som synes och det tog sin lilla tid. I norra Finland och i Norska Finnmark bygger man vägarna upp och nerför bergen, i stället för runt eller som hårnålskurvor och det är väldigt vackert…och speciellt.

I Lakselv mötte vi Porsangerfjorden, en långsmal, och förhållandevis grund fjord som du följer ända ut till Honningsvåg, där den breder ut sig inför mötet med Barents Hav. H är ett typiskt lite sömnigt fiskesamhälle som numer är ett slags nav för nordkapsturisterna. Vi checkade in med sjöutsikt och sen styrde vi upp mot Nordkapsklippan. Över kalfjäll på vindlande smala vägar, med sällskap av renar, motorcyklar och bedårande vyer…fick vi så äran att se klippan i klart väder, långt ifrån alla förunnat.

Samma vindlande vägar tillbaka och en utsökt middag bestående av Norsk Renskav avåts på vårt hotell. Vem träffade vi då där, om inte en servitör från Nya Zeeland, dit vi snart skulle åka. Tack till honom för att vi ändrade våra planer. Hade tänkt åka i jan/feb då vi har vinter och NZ har sommar…men…åk INTE då, sa han. Varför undrade vi förstås och svaret kom direkt…alla inhemska har semester då, knökfullt överallt och supervarmt. Det avgjorde saken, vi sköt fram äventyret till 18 mars, då vi började vår 7 veckors resa i Australien och Nya Zeeland…med många fina tips i bagaget. Nåja, åter till H, vi strosade lite innan vi somnade, ovaggade i den ljusa sommarnatten.

Red light at night…Fischermans delight, Red light in the morning…Fischermans warning. Ja varning var bara förnamnet när vi vaknade, storm och hällregn, horisontellt och vi var återigen glada över att vi åkte till klippan igår. Mot Alta med en ”liten” omväg fram och tillbaka till Hammerfest. En lite ikonisk ort, men hu så gudsförgäten…här regnar det alltid, som en invånare sa lite i förbigående…

Ja, det blev en snabb visit och inga bilder blev det heller…jo iofs några, men inte visningsbara, så vi förflyttar oss raskt till Alta där vi beundrade den fantastiska Nordlyskatedralen…estetik både ute och inne, inte minst ”Stairway to Heaven”. En god natt igen, med påföljande kaosartad frukost, då vi råkade komma precis när 100 asiater stormade matsalen… men sen, ”on the road again” mot min ”surprise”…iglon i Språkenes.

Vaaaa…ska vi bo här…är du inte riktigt klok… du får aldrig mer förtroendet att boka boende, bla, bla, bla…så lät det först…

Men det blev snabbt ett annat tonläge. Mer sjönära går det väl knappast att bo och var annars hittar du den utsikten? Dessutom visade det sig finnas lite historia i form av ett gammalt tyskt fort från kriget, som dock turligt nog aldrig behövde komma till skott.

Vi botaniserade i omgivningarna och hittade tom en liten kiosk vid en bensinmack som sålde djupfryst pastagratäng…och med lite kvarglömda kryddor så svängde vi ihop en liten ”festmåltid”. Men, sanningen är väl den, att med de vyerna, den luften och hela upplevelsen i sig…då är maten tämligen ovidkommande.

Svårt att gå och lägga sig, så nästan hela natten tillbringades ute, efter regnet. Vi såg örnar och deras små kusiner, vi insöp lugnet och skönheten och vi var bland de första som bodde i Igloo. Nu finns de överallt, bland annat här hemma tvärs över älven och javisst, det är häftigt, speciellt…och en turistmagnet. Kvällen var regnig och sval med ett fantastiskt ljus både inne och ute…men morgonen kom med stekande sol och snart vart det ofrivillig bastu, medaljens fram och baksida.

Nu hade vi bara 10 alternativt 20 mil kvar till Tromsö och valet var färja eller vägen runt vackra Kåfjorden och Storfjorden. Det blev fjordarna förstås, vilket visade sig vara helt rätt, eller hur?

Njutning i kubik, take off från Tromsö till Longyearbyen för mer upplevelser…skönhet, karghet och sisu…Nordkalotten och Arktis i ett nötskal.