Svalbard…inte bara isbjörnar…


I juli 2017, första sommaren som nyblivna norrbottningar beslutade vi oss för att åka till Svalbard på vårt sätt. Vi började med en roadtrip genom Finlands norra ödemarker, via Nordkap, iglooboende vid Lyngen Alps och sen flyg från Tromsö till Longyearbyen.

En ”by” som tog musten av oss både bildlikt och bokstavligt. Det är vackert, det är kargt, det är glesbefolkat och extremt internationellt. En kosmopolitisk liten stad vid randen av Arktis som lockar till sig äventyrare och friluftsälskare från hela världen, som välkomnar alla som är unga, friska och arbetsföra. Du behöver inget uppehållstillstånd, men i gengäld så finns det varken bidrag eller ålderdomshem…It´s all up to You.

Det finns fortfarande kvar en liten rest av den förr så blomstrande gruvnäringen och du kan även göra ett besök i en gruva på en guidad tur (det gjorde inte vi). Nu idag är turismen den största inkomstkällan, både vinter och sommar och världens största genbank/fröförråd finns här. Klimatforskare från hela världen möts här och ett nytt stort museum lockar många besökare. Men, vi ville se isbjörn, glaciärer och helst någon val.

Vi åkte på en heldagstur till Pyramiden och vägen dit kantades av scenerier som fick den mest bortskämde att gapa. Grafiska berg och gigantiska glaciärer, fågelberg, stormfåglar…men inte ens en skymt av isbjörn. Det är för varmt, nuförtiden är det ytterst ovanligt att de syns till vid Isfjorden, nu idag finns ingen is där det förr var metertjockt. Nåja, det finns annat intressant och vi gick iland vid Pyramiden, en spökstad som en gång var ett ryskt gruvsamhälle. P grundades 1910 av Sverige och blev sovjetiskt 1927. Det var ett blomstrande och livligt samhälle med aula, badhus, hotell, samlingslokaler samt hem för 1200 personer. Början till slutet kom 1996 med en flygolycka, ett plan på väg från Pyramiden med arbetare och deras familjer störtade in i Operafjället vid Longyearbyen. Samtliga omkom, ukrainare och ryssar och 1998 övergavs P helt och hållet.

En spökstad i ett bedövande vackert landskap där tretåiga måsar och fjällrävar har tagit över de förfallna husen. När vi var där, var det full rusch med att renovera de gamla offentliga lokalerna och ett nytt hotell öppnade 2013, men någon större turistinvasion har det inte blivit som tur är. Det finns tre fast boende som står för underhållet och många gästarbetare som renoverar och tar fram alla vackra detaljer, mosaiker, målningar och svarvade träräcken.

Underbart som alltid att vara ute på sjön…men kallt som synes. Det närmade sig nollan när isvindarna svepte in och vinterkläder var ett måste i juli. En liten virre med glaciäris värmde bra när vi trötta och nöjda styrde åter mot Longyearbyen.

Somnade ovaggade efter en god middag och dan därpå utforskade vi ”stan” med omgivningar. Förvånades över alla kvarlämnade snöskotrar och över de återuppbyggda färgglada radhusen som totalförstördes vid ett ödesdigert snöskred 2015. Ett skred som kom som en total överraskning och som är en direkt följd av det allt varmare klimatet i Arktis. Förr var Isfjorden helt täckt vintertid, men nu är det bara längst i norr som isen växer till. Vid Longyearbyen är det öppet vatten i princip året runt, förödande för både människor och djur, inte minst Isbjörnarna.

Djurlivet var inte på vår sida får man väl konstatera, men visst såg vi både fåglar, rävar, renar, en valrygg och så på väg till Barentsburg, fick vi se ett stim Belugavalar. Dem har vi inte sett förut, de är små, 3-6m långa, vita, lekfulla och inte så vanliga…dagens clou.

Barentsburg är ett aktivt ryskt gruvsamhälle som grundades av Nederländerna på 1920-talet och såldes till Sovjetunionen 1932. Det är livaktigt, med en befolkning på knappt 500 personer, det finns skola, hotell och en fungerande hamn. Det jag fann mest intressant var förstås de gamla förfallna byggnaderna och inte minst det gamla hamnkontoret med sin fantastiska telefon (tack Cristina för att du påminde mig) samt kontrasten mellan de rena färgglada bostadshusen och den kolsvarta marken vid fabriksmiljön.

Ja, det var återigen en händelserik dag och hemfärdens vyer fick oss att trotsa isvindar och regn, för några minuter då och då uppe på däck, påpälsade likt Michelingubbar. Vackert, vackrare, vackrast och var det några som hade det kallt så var det kanotisterna, brrr, bra gjort, eller hur?

När vi närmade oss Longyearbyen fick vi se fler gamla övergivna gruvorter, med vackra patinerade hus i en karg och färgrik natur samt mängder med grisslor som häckade längs bergssidorna.

Vi ses igen Svalbard…och nästa gång berättar jag om vår roadtrip genom den nordfinska ödemarken. Nattinatti…

Kategorier:Okategoriserade

15 kommentarer

  1. Jättefin berättelse om vårt älskade Svalbard Gertie! Ja, telefonen ja, varsågod! 😊📞☎️

    Gilla

  2. Longyearbyen är ett av de samhällen World-wide som satt ett stort avtryck i mig. Kära hustru, jag tror minsann att vi måste åka tillbaka!

    Gilla

  3. Jag läser och tittar. Jag läser igen, tittar och tar till mig än mer. Och så en tredje gång för att försöka ta in allt i ditt otroligt fina inlägg. Svalbard har vi heller inte ännu besökt men finns på listan. Ja, den är lång nu. Vilken tid på året var ni här? Kan vara bra att e veta när det är lämpligt vädermässigt med ett besök. Men kanske går det bra året runt.
    Fantastiska bilder och beskrivningar och jag fick en känsla av att vara med. Stort tack! Inser att jag vad gäller resandet får öka takten. Har nog varit lite loj de senaste nio åren. Nåja, resor till den spanska sommarstugan, till Kina och tämligen orörda trakter i Thailand har det blivit. Men dags för lite äventyr.
    Är så glad för all den inspiration du ger. Stort tack!

    Gilla

    • Jodå, det går att åka dit året runt, vi var där i juli och då var medeltemperaturen +8. En speciell upplevelse måste vara att åka dit under vintern då det är polarnatt dygnet runt, har inte varit där själv den tiden, men det kanske blir av någon gång. Bästa tiden för besök är nog trots allt sommaren, juni, juli, augusti och även maj. Midnattssolen kan du se från mitten av maj till mitten av juli och det kan vara lite varmare om du har tur…men det är ju inte för sol och värme man åker dit utan för upplevelserna. Vad beträffar chansen att få se Isbjörn är det säkrast i den nordligaste och den östra delen, dvs utanför Isfjorden. Åk dit, du kommer att älska det!

      Gilla

  4. Kära Gertie! Vilken underbar resa ni gjorde på Svalbard, helt fantastiska bilder! Jag älskar husen, fågelberget, de ryska och isberget med kanotisterna är bara bäst! Så mycket ni hann se och uppleva och jag håller verkligen med att Svalbard är mycket mer än bara isbjörnar! Efter din fina exposé så längtar jag tillbaka än mer! Bamsekramar

    Gilla

    • Tack vännen! Jag förstod nog att du skulle bli lite nostalgisk och att längtan tillbaka skulle öka…och ni som dessutom fick se ”isnallar”. Jag tror att polarbacillen är obotlig, en gång blir gärna fler! Kram!

      Gilla

  5. Fantastiskt vackra bilder du delar av dig med, från en plats jag gärna skulle vilja besöka. Vilka tuffingar i kanoterna, skulle inte våga mig på det.

    Gilla

  6. Som med det mesta just nu så ligger jag lite efter, fast här var jag in och skrev en kommentar men den försvann visst.
    Gör ett nytt försök.
    Svalbard ligger mig alltid varmt om hjärtat även om det är lite svalare där föståss, men har polarbacillen bitit
    sig fast så finns den där för alltid. Den försvinner aldrig. Tre resor har vi gjort dit och alla så olika i upplevelser.
    Fantastisk natur, alla isbjörnar och för att inte glömma de charmiga valrossarna.
    Härligt att få se dina bilder här från platser som jag verkligen längtar tillbaka till. Barentsburg hade genongått en rejäl ansiktslyftning då vi var dit 2015 och det ser ut som om även Pyramiden upprutas rejält. Isbjörnar såg vi vid Nordensköldbreen nära Pyramiden vid vår senaste resa. Inte så vanligt att de håller till där. https://www.fotosidan.se/blogs/magganfs/nordenskoldbreen.htm

    Gilla

    • Ja tänk, den där envisa polarbacillen…den är nog näst intill kronisk tror jag. Visst är det upprustning på gång, både vid Barentsburg och Pyramiden, vi var ju där 2017 och det har säkert hänt ännu mer de senaste två åren. Vi hade ju tyvärr inte lyckan med oss när det gällde isbjörnar, men vi hoppas på dem nästa gång. Skall gå in och kolla dina, men nu måste jag stänga både dator och väska. På väg mot Kallax, fvb Arlanda och så mot Kiev och Tjernobyl i morgon. Ha det gott!

      Gilla

  7. Men WOW, vilken resa, vilken plats!! Som vanligt så fångar du detaljer på ett helt fantastiskt sätt. Blir så inspirerad och glad. Och avis 😉 Tänk om jag kunde föreviga detaljer som du gör… Men det underbara i det hela är att vi alla ser olika saker och kanske på olika sätt. Undrar om den där platsen är nåt för mig som är en riktig fryslort?? Fast i takt med klimakteriebesvären blir jag varmare och varmare så kanske om något år;)
    Tusen tack för en underbar skildring och enormt vackra fotografier!

    Gilla

    • Du skulle älska Svalbard! Åk dit och ta det som det är, som det kommer. Naturen är outstanding och har du tur så visar sig Isnallarna…den turen hade inte vi, men vi kommer tillbaka. Har du en gång fått ”polarbacillen” så blir du aldrig densamma igen…det drar hela tiden. Och DU, avis behöver du inte vara, du har blicken, känslan och förmågan att se bilder när du träffar på dem!

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: