Jag blir så trött…


Jag blir arg, ledsen och rent ut sagt förbannad…jag undrar hur det står till i vår lilla svenska ankdamm? Jag häpnar och javisst…förfasas…trots att jag har varit med om det många, många gånger, men någonstans finns hoppet och det har aldrig övergett mig, hittills…men kära vänner, nu har jag snart fått nog, eller vad tycker ni?

Nyss hemkommen, ja idag hem till hemmet, men för tre dagar sedan hem till Svedala. Alltid lika skönt efter äventyr i övriga världen, äventyr som jag gärna berättar om, som jag tycker och tror är lite annat än charter och all inclusive…men varje gång blir besvikelsen lika stor…och den blir bara större och större. Jag ville berätta om Karpaterna, om Transsylvanien, om dess skönhet och otillgänglighet…men…

”Åh så bruna ni är, har ni varit på semester”?…”jahaja, har ni varit i Rumänien…där är det väl fattigt och eländigt”…”jag har precis kommit hem från Aruba”…där var heeelt faaantastiskt…klart blått vatten, underbara stränder…osv, osv.

Jajo, vi vet, vi var dykare i många år och då besökte vi ”strandparadis” världen över, men vi är inte intresserade av sol och bad utan andra aktiviteter och ”vi är alltid bruna” i ansiktet, eftersom vi är ute så mycket… Jahaja…men Aruba är sååå fantastiskt…ni måste bara åka dit???…suck och åter suck…intressen är olika och det accepterar jag, men varför är det så fruktansvärt svårt att ta till sig andras historier och berättelser, de som inte är förutsägbara och tillrättalagda? Vad är farligt?

Ja, jag vet, det är långt ifrån nytt, men jag blir lika trött och framförallt besviken varje gång. Här har jag varvat mina dystra tankar med bilder från vår vackra, intressanta och innehållsrika resa genom ett vårlikt Transsylvanien. Inte en sandstrand i sikte, inte ett endaste litet innelokus, inte en enda hipp trettioåring eller övervintrad sextioårshippie…bara äkta människor och ett nästan övernaturligt vackert landskap. Apropå oväntat, så talar borgen här ovan sitt självklara språk. Slott, fästningar och borgar finns det gott om, inte minst den turistifierade Brac som sägs vara Draculas borg. Den skippade vi och många med den…men så uppenbarades sig, likt en hägring, borgen ovanför den vackra och välordnade lilla staden Rupea. Den besökte vi, nästan ensamma och utsikten över stan och de snöklädda bergen var…ja, se själv!

Alla blir saliga på sitt, vare sig det handlar om sol, bad, shopping, nattklubbsliv eller som i vårt fall, lusten att se, upptäcka nytt och ta del av andra livsmiljöer och kulturer…och hoppas på att i alla fall en och annan är intresserad av…en liten bildberättelse.

Kategorier:Okategoriserade

10 kommentarer

  1. Jag förstår dig helt och fullt! Jag blir också sorgsen när jag läser ditt inlägg och konstaterar att denna ankdamm faktiskt finns i Sverige. Kanske handlar det om människors oförmåga att tänka utanför det mer vanliga resandet, rädslan för det ovana och kanske för det obekväma. Rädslan för att inte ha kontroll. Och till detta kommer säkert även en sorts avundsjuka mitt uppe i allt.
    Lite av det du berättar om har jag också upplevt i samband med att vi bodde i Peking i fyra år och då också passade på att ta oss runt en hel del i Kina. ”Hur kan man bo där? Och att åka runt här? Så smutsigt….”

    Jag är väldigt glad över att se dina fantastiskt fina bilder och läsa lite om era upplevelser inbakade i texten. Och vet du, jag hade så gärna velat höra mycket mer och än hellre varit med på er resa. För ni har ju verkligen gjort en RESA.

    Hoppet ska vi inte överge men kanske dessa i närheten som bara tar energi.

    Många tankar! Och stort tack för att jag via din blogg fick uppleva lite av detta fantastiska.

    Gilla

    • Ja Ditte, jag förstår att du förstår och du har så rätt i allt du skriver. Tycker speciellt om ”Hoppet ska vi inte överge men kanske dessa i närheten som bara tar energi”…mycket bra, tack för de orden! Tack även för att du ser, läser och begrundar…det värmer en just nu lite besviken själ.

      Gilla

  2. Underbart berättat, men får man verkligen skriva så i vår lilla ankdamm? Någon kan ju känna sig kränkt! (Puh, puh)

    Gilla

  3. Jo, nog känns det igen. Men inte från alla som tur är, finns de som inspireras också och ger sig iväg på egna äventyr. Som en vän som är reseledare sa till mig. ” Ni åker inte på semester, ni åker på äventyr”. Fast litet aber när man passerat 70-strecket och inte får hyra bil i alla länder. Bara att gilla läget och tänka om då.
    Men om vännerna inte vill höra om de riktiga resorna så finns ju bloggen. Vi är många som vill se, läsa och höra. Bli inspirerad och få tips. Berätta mera!

    Gilla

    • Javisst förstår jag att du känner igen dig…”vi sitter i samma båt” och kan inte göra mycket annat än att acceptera fakta, avundsjuka, ointresse eller vad det nu handlar om, rädsla kanske?

      Det här med att inte få hyra bil efter 70 i vissa länder kan självklart vara ett aber, men även ett säkerhetstänk. Om man är van vid stadskörning och även lite hetsig trafik är det förstås inga problem på andra håll i världen…men tänk de som ”bara” kör ute på landsbygden? Säkert lika bra chaufförer, men inte vana vid att hela tiden tvingas vara alert och vaken. I och för sig så gäller det ju även yngre personer, men någonstans måste väl gränsen sättas.

      Jaja, ni hittar säkert på nya äventyr ändå, man kan ju alltid hyra chaufför som ni gjorde i Mongoliet…eller hur? Tack Margareta för att du vill läsa, det vill jag också göra hos dig!

      Gilla

  4. Eran resa måste ha varit fantastisk när man ser dina vackra bilder. Det är intressant det du skriver om hur folk reagerar när man ska berätta. Ibland undrar jag varför de ens frågar, för samtidigt avbryter de och berättar om sin egen charterresa till sandstranden och 5-stjärnigt hotell med buffemat. Då tystnar jag och lämnar över ordet och tänker ”Det är ingen ide och berätta något för en som inte begrip” det var väl något sådant Stenmark sa på sin tid till reportern.
    Vet inte varför det kan vara så, kanske innerst inne de är osäkra och lite avundsjuka på att vilja men inte tordas. Lättare att följa en flock än att gå ensammen.
    Kan det vara så att många som ”reser utanför boxen” så att säga, har bott utomlands tidigare och ser saker och ting på ett annat vis, då man får ta hand om sig själv. Nej jag vet inte men det är intressant och förmodligen kommer vi inte få några svar. Våran egen Resa har vi alltid med oss och de finns fint dokumenterade på våra bloggar, fotoböcker eller hur man nu valt att spara.
    Själv ids jag inte längre berätta om de inte frågar och då svara jag på frågan som oftast ställs: hade ni bra väder, vilket innebär, solsken?
    Intressant är din reflektion i alla fall och fantastiska fotografier som jag förmodar du kommer fortsätta med.

    Gilla

    • Tack för ditt långa och insiktsfulla svar, jag ser att du har och har haft liknande upplevelser. Ja du, vi som reser på vårt eget sätt får nog fortsatt stå ut med inskränkthet och ointresse. Precis som du skriver, varför fråga när man ändå inte vill lyssna, om svaret är något annat än vackert väder och fin strand. Det som är slående är att jag precis som du skriver, inte längre ens ids försöka berätta. Men, självklart är allt inte svart eller vitt, visst har vi vänner som verkligen vill att vi berättar, som frågar om mer och som även har något att berätta själva…tack och lov för dem!

      Jag har tänkt många gånger och tänker fortfarande av och till, att jag lägger ner allt, jag struntar i att berätta och att visa bilder…men har kommit fram till att jag gör det för min egen skull, inte för andras. Måste tänka så, då blir det roligt och inspirationen kommer tillbaka.
      Återigen, tack för dina ord, de stärker och värmer!…och du, Stenmark hade mycket bra att förtälja på sitt lågmälda och kortfattade sätt…

      Gilla

  5. jag har alltid velat resa och se mer av världen, försöka förstå olika kulturer, hur de har bildats, vad som driver dem, vad som förenar oss, men det blev inte riktigt så. Visst hann jag resa men inte alls så mcket som jag önskade.Nu är jag pga olika fysiska problem inte längre bekväm med långväga resor, tyvärr. Men, jag följer mes stort intresse era resor, och många andras, de ger mig en injektion av livslust och äentyr, något jag så mycket behöver.

    Gilla

    • Tack för dina rader och tack för att du läser och följer med. Jag blir glad när jag kan glädja andra och extra mycket när jag får en rak och ärlig kommentar. Tråkigt att du inte har hunnit med alla resor som du har velat göra, men vad jag förstår så har du rest en del ändå, tidigare. Du är hjärtligt välkommen att följa med på fortsatta resor, både långa och korta, så länge jag och min kära make orkar resa…vi tar vara på allt så länge det går…man vet aldrig när det tar slut och stopp.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: