För fyrtio år sedan.
Långfredan är lång, på många sätt och ibland blir den lite tråkig…speciellt när man för ovanlighetens skull är hemma. Och så kom det sig då att jag tänkte tillbaka på alla år som jag vistats i fjällen, på påsk och på sommaren, ja egentligen alla årstider. Jag googlade på Kebnekaise och hittade en video på Youtube där ett stort gäng besteg toppen via östra leden. Mina ögon blev större, större…och större. Här var det säkerhet som gällde, bra iofs, men för mig som gammal vandrare och (lite) bergsbestigare kändes det lite överdrivet, lite väl mycket hängslen och livrem…
Leden gick då precis som nu från Kebne fjällstation, via Jökelbäcken och över Björlings glaciär och ”klätterväggen” innan man nådde stugan på platån före toppglaciären. Det jag fascinerades över på dagens video var all utrustning, spikskor, rep, säkerhetslinor mm, mm. Vi hade inget av detta, men en mycket kunnig och erfaren färdledare som visste var farorna och sprickorna i glaciären fanns.
Vädret var sisådär hela turen, men när vi nådde toppstugan drog tjockan in från väster och vägen upp till toppen genomfördes i mycket stilla mak…steg för steg och absolut inget åt sidan då man knappt såg handen framför sig och ett litet snedsteg betydde döden i klartext. Nåja, vi kom upp och ner igen och vid stugan väntade vår lille vän, fjällräven. En tröst väl så god för att vi inte hade fått se utsikten från toppen.
Iofs så var den inte så dum därifrån heller, under molnen syntes Tarfaladalens delta och delar av Björlings glaciär som vi nu var beredda att ta oss an på nervägen. Upp är alltid lättare än ner, jobbigare fysiskt, men betydligt enklare mentalt.
Det är vackert, det är svåråtkomligt, det är roligt att ha stått på toppen även om utsikten doldes i tjocka moln, vilket den gör 9 dagar av 10. Dagen innan hade vi vandrat till Tarfalastugan tor och beundrat glaciärerna där uppe, som redan då hade krympt oroväckande mycket under de senaste årtiondena.
Tja, några funderingar från en gammal fjällräv…jag var 24 år då och min mor som hade introducerat mig i fjällvandrandets magi var 49. Vi hade många år kvar att vandra både i Alperna och i våra svenska fjäll, men nu har mor vandrat vidare och jag försöker få med mig kära maken på tur…ibland lyckas det…men oftast inte.
Återigen inscannade gamla dior med repor, blåstick och båss…
100 % från Gertiehjärtat 
Härligt! Fina bilder. 💪👍🏼😉
GillaGillad av 1 person
Minnen väcks till liv med den blogg, minnen från ungdomen och kirunatiden och slutet på 60-talet. Toppen blev aldrig bestigen av mig men härliga dagar var det, så fint att se dina bilder och din berättelse. Är det nya Tarfallastugan? Vilken månad var du där?
Om du vill se min tur dit så har jag bloggat om den, har inte så många bilder men desto fler minnen. https://www.fotosidan.se/blogs/magganfs/kebnekaise-anno-1969.htm
GillaGilla
Åh så roligt att få läsa om dina minnen från Kebnetrakterna. Känner igen mycket, inte minst utrustningen, fjällskidorna med de låga fästpunkterna och stålkanter. PÅ sådana började jag åka slalom på 60-talet, det var tider det. Jodå, Tarfalastugan på bilderna är den ”nya”, men det här var ju som sagt 40 år sedan och jag tror att även den blåste bort och ersattes av en ny. Kebne har jag besökt många gånger, men bara bestigit toppen en gång och det var i augusti 1979. Vi vandrade från Kvikkjokk och delvis åkte vi båt med bröderna Sarri, det var Enok som körde.
GillaGilla
Bröderna Sarri har jag träffat flera gånger, de köpte lappskor av min morfar och en av mina lärare var gift med en Sarri. Senaste gången vaf nog när bi vsf till Nicka med mina föräldrar, kan ha varit sent 80-tal. Vi åt lunch där och jag tror deg var Enok som kom och hälsade på oss. Har en bild någonstans. Tänk om man kunde resa i tiden.😃
GillaGillad av 1 person
Även här delar vi en del. Så roligt att få ta del av dina fina bilder och en del områden känner jag igen. Jag gick på GIH, Gymnastik och Idrottshögskolan i Syockholm mellan 1968 och 1970. Och under andra årets vinterutbildning, två veckor i Riksgränsen. var vi sex dagar på fjällmarsch. Vi startade i Nikkaloukta och slutade i Abisko. Vi bodde ett par nätter i snöbivacker och resten i stugor. Så i Tarfala bodde vi då en natt. Vi gick en bit upp på Keb men fick ställa skidorna och ändå upp kom jag inte. Men det var en fantastisk tur ändå. Här var det ju också skidor med låga fästpunkter som gällde och rejält med packning för vi hade en del mat, sovsäck och renskinn med oss.
Jätteroligt att få följa med dig på din vandring här.
GillaGilla
Men så roligt, återigen har våra vägar korsats men inte samtidigt. Att vi däremot tydligen sitter och skriver samtidigt just nu, är väl en händelse som ser ut som en tanke, eller hur? Och så GIH då, min väninna som jag hade som sällskap på båtluffarna i grekiska övärlden, hade också gått där några år innan vi träffades, i slutet av 70-talet. Det är ju som man konstaterar om och om igen, ”att världen är bra liten” ändå.
GillaGilla