On the edge…


Och om ett missat flyg, en missad resa…för 40 år sedan. Jag var en ”skibum” i unga år, jag sökte utmaningar och vidgade vyer långt utanför Riksgränsen och Alperna, jag såg inga gränser, jag bokade en ”äventyrsresa” till Kaukasus. No limits, bara lössnö, gränslöst och ja…ett äventyr…men det var på den gamla ”goda” Sovjettiden. Krigen kom, konflikterna avlöste varandra och spiken i kistan blev Afghanistankriget och min drömresa förblev en dröm. Tills nu, men nu något helt annat…Kaukasus är dock och förblir Kaukasus.

Nu hade vi bokat en heldagstur med privat guide/chaufför från Tbilisi och förväntan var stor förstås, vilket aldrig är bra. Jag brukar alltid försöka nollställa mig och bara se framåt, men här var det omöjligt av förklarliga skäl.

Nå, hur blev det då? Jo, det blev en fantastisk dag när vi styrde upp mot bergen i en fyrhjulsdriven V8, vilket var det enda möjliga en dag som denna med nysnö, halv storm och temperatur kring nollan. Vi stannade till några gånger, bla vid ”Frihetsmonumentet” som låg helt bedårande vid ”the edge” och skidbenen darrade lite lätt vid åsynen av gräddsnön och de orörda ytorna.

Javisst ja, på vägen upp stannade vi till vid Jvariklostret ovanför Georgiens gamla (Unescolistade) huvudstad Mtskheta. Vackert, blåsigt, tänkvärt och med en bedårande utsikt över den gamla staden som vi skulle besöka på återvägen…men då var vi så trötta så den fick vila i frid. Tanken var att åka tillbaka dagen därpå…och javisst, det var en god tanke…

Vägen upp till Kazbegi/Stephantsminda, Georgian Military Highway, var en historia för sig. Fem enkelriktade tunnlar där all trafik mellan Armenien, Georgien och Ryssland skulle passera vintertid. Sommartid gick vägen bredvid (smal) men nu var det senvinter och långtradarna stod uppradade åt båda håll. Fick ibland vänta i tre dygn enligt vår guide Khaka.

Vi hade tur (förstås) och hann före hela kolonnen, vi kom fram till Kazbegi via Gudauri(skidorten), åt en god lunch på Hotel Room och beundrade utsikten mot glaciären Kazbegi, 5047 möh. Sen var vi redo för offroad upp till Trinity Monastery vilken vi tidigare hade beundrat från hotellverandan.

Ja vad säger man? Vi var glada och lyckliga över vår chaufför och hans V8, vi tänkte på våra egna bilar och deras omöjlighet att ta sig upp här vare sig det vore vinter eller sommar. Ett äventyr återigen och vi led med alla förhoppningsfulla som hade fått ge upp halvvägs…att de ens hade försökt är iofs obegripligt…eller hur?

Upp kom vi och utsikten hann vi beundra innan dimmorna svepte in. Fascinerande är att det faktiskt lever fyra munkar där än idag. Två av dem är ”svarta munkar” vilket innebär att de inte får tala med några utanför klostret. Frågan var förstås hur de får mat, hur de sköter sitt dagliga liv? Jo, de två som inte är svarta går ner till samhället, eller ordnar transport av förnödenheter upp på något sätt…det löser sig alltid…

I det här området finns inga skidliftar, här är det vandring som gäller, till fots eller på skidor och naturen var/är helt sagolik, en oas och en lisa för själen. En underbar och upplyftande dag, en dag som satte mina inre minneskort på prov. Jag hade bokat Kaukasus, jag minns Elbrus, jag minns lössnöåkning, jag minns att resan blev inställd, men jag minns inte exakt vart jag skulle ha åkt…och så få det sluta.

Vi vände åter mot Tbilisi, vi hann ikapp långtradare som sniglade sig runt i hårnålskurvorna, vi hoppade över Mtskheta, vi tackade vår duktiga guide/chaufför och somnade med ett leende på läpparna efter en heldag i skönhetens tecken.

Och hundarna var alltid med…

Kategorier:Okategoriserade

8 kommentarer

  1. Vilken fantastisk upplevelse. Fascinerande! Mäktigt att sitta här och läsa och se alla bilder. Och så tänkte jag genast på hur mäktigt det måtte vara att komma hit.
    Jag ”klickade ” bilderna större och fastnade i den ena bilden efter den andra. I alla detaljer som landskapet erbjöd. (Ibland tyckte jag att landskapet påminde lite om delar av Tibets.) Tänk att du denna gång kom hit. Till den plats du en gång tänkt dig då kriget i Afghanistan kom emellan.
    Nu blev det en helt ny upplevelse och otroliga minnen och bilder du fick med dig hem.
    Stort tack för detta.

    Gilla

  2. Ja du Ditte, tack för dina rader och det var fantastiskt att till slut få se mina drömmars berg. Du har rätt, ibland påminde det faktiskt om Tibet, det karga, det nära och det undersköna.

    Gilla

  3. Vilken trevlig spännande blogg som jag kom fram till efter att Ditte rekomenderat den. Vilket äventyr och på smala vintervägar. Fantastiska bilder, som för mig påminner om Kashmir, där jag bodde en tid. Tänk så många platser det finns i vida världen som man vill besöka. Fast på sätt och vis har även jag fått vara en del av eran resa, tack för det/ Yvonné

    Gilla

    • Hej Yvonné och välkommen till min blogg! Roligt att du uppskattar reseberättelser och visst påminner det om Kashmir och även om Himalaya…fast mycket mindre. Nu skall jag in och kolla hos dig!

      Gilla

  4. Nu förstår jag verkligen Kaukasus storhet, det vilda ursprungliga! Tack för underbara bilder och lärorika och inspirerande texter kära vän!

    Gilla

  5. Nu har jag läst ifatt, lite bra att inte kunna göra så mycket ibland, då hinner man lite ifatt det missade och sig själv också.
    Ibland borde man göra så som de säger på Sri lanka, sätta sig ner och vänta in själen. Även om det är ofrivilligt så kan det vara bra.
    Härlig läsning och bilder, det kliar i fingrna att boka resa fst då vill jag kunna fota igen. tack för att du delar med dig.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: