Målet var Sevansjön och kyrkan/klostret Sevanavank.

Vi börjar i Tbilisi där vi blir upphämtade strax efter åtta på morgonen av vår beställda privata guide/chaufför. En vänlig och snacksalig ung man med rötterna i Armenien, men med Georgiskt medborgarskap. Det första han säger är att ”det här blir en lång tripp”…260 km. Aha, tänker vi, det är väl inget, vi brukar ju köra drygt 300 per dag när vi är ute på våra egna roadtrips, men, det här visade sig vara något helt annat. Till gränsen var det 75 km och det gick som en dans…men sen var det som att komma till en annan planet.

Det var utan jämförelse de sämsta vägar vi har åkt, tom sämre än ökenvägen i Namibia och dito i Tibet och det vill inte säga lite. Vägarna är usla rent allmänt i Armenien enligt Sergio och nu var det dessutom tjälskador…40-50 km/h var det som gällde utom på ett par kortare sträckor som gjorde vår unge chaufför lyrisk…”Oh, I really love this road”…

Infrastrukturen i Armenien ligger långt efter Georgien, mestadels beroende på att korruptionen är mycket större och att landet därför är mycket fattigt. Vi åkte genom gudabenådad natur, genom bergsbyar och samhällen där tiden stod still, men de skulle kunna vara blomstrande skidområden med en fem månaders säsong. De vill inte ha ”good money” enligt S och det är synd för allt och alla utom de som sitter och cementerar det korrupta.

Vi passerade gigantiska nerlagda fabriker och försökte få ett svar av Sergio på vad det var, men tyvärr så visste han inte. Det visade sig efterhand att det var mer chaufför än guide vi hade fått på vår lott…men vi gissade och tror att det var fabriksruiner från gamla Sovjeteran och där får det stanna. Fascinerande var det i alla fall.

På en roadtrip blir det mest fotat genom fönstret, ibland nervevat men för det mesta stängt pga temperaturen…kring nollan och snö hade fallit under natten…i början av april. Men, antingen det eller inga bilder alls, så ni får hålla tillgodo med lite brus och oskärpa, känslan blir desto större. Soppkök, byliv, grisar och så en bit av Sidenvägen.

Vi skumpade på, vi befarade punktering och totaldemolerad bil då vår glade chaufför tryckte lite för hårt på gasen bland gropar och bulor, men till slut, efter drygt 5 timmar anade vi Sevansjön mellan molnen. En sällsam syn, kändes nästan som en hägring och landskapet runtomkring påminde väldigt mycket om Svalbard??? Jodå, det är möjligt, kanske beroende på att sjön ligger 1896 möh. Den låg ursprungligen 1916 möh, men Stalin dränerade och sänkte sjön på 1930-talet för att bevattna bomullsodlingar. Den är fortfarande gigantisk och vattenreservoar för sex kraftverk samt mycket rik på fisk.

Vårt mål var som sagt Sevan, men här kommer återigen devisen att vägen är målet, i en ny dager. Vi åt sen lunch vid sjön, klättrade upp till Sevanavank, klostret och de två gamla stenkyrkorna från 874, beundrade, fotade och Sergio pratade på om hur vackert här är på sommaren. Jag försökte förklara att jag älskar det karga, svartvita, rena och dramatiska, att det påminner om Svalbard…men nej, sommar var det som gällde…

Vände åter hela långa vägen, vinkade till fiskförsäljare och stannade vid ett par där Sergio försökte köpa fisk…men den var visst inte till belåtenhet. De sista milen åkte vi i mörker, då åter i Georgien, men det hindrade inte från att vi näst intill körde på en förrymd ko…puh, det var på det berömda håret. Efter 12 timmar blev vi avlämnade vid hotellet, somnade ovaggade efter en innehållsrik och mycket intressant tur i ett vackert, fattigt och på grund av korruptionen outvecklat land.