Vad menar jag nu med detta tro? Jo, jag har inte undgått allt skriveri om Maldiverna och andra så kallade lyxresmål den senaste tiden. Jag har googlat en del och har hittat till gamla minnen och till gamla analoga bilder som jag scannat in och nu måste jag bara berätta min historia…min och makens historia om vår första gemensamma resa.Varsågoda…en Atoll någonstans i Maldiverna 1991.

Att resa till Maldiverna idag är inte billigt, det var det inte då heller…men i relation så var det inte så förskräckligt dyrt. Men, skillnaden är att då var det Jungfruliga öar, exklusivt…och samtidigt primitivt…ett av världens främsta dykresmål, kanske det främsta och det var just därför som vi åkte dit. Blivande maken hade dessutom varit där förut och jag litade på hans omdöme.

Landningsbanan i Male var/är en historia för sig. Har man upplevt den så glömmer man den inte i första taget…hav, hav, hav…och så en liten landtarm som planet skall dimpa ner på…inget för flygrädda kan jag lova.

Men ner damp vi förstås och sen väntade en sex timmars båtfärd ut till Kuredu. Idag finns det andra alternativ men då var det vad som stod till buds…take it or leave it. Att färdas långsamt kan emellertid ha sin tjusning. Hann träffa diverse existenser, mer och mindre intressanta, bla en björnjägare från Kanada innan vi landsteg på Kuredu. Har kollat upp hur det ser ut idag…och det är väsensskilt från då. Våra små primitiva bungalows verkar finnas kvar, nu i ett helt annat skick och vår sandgolvsrestaurang med tillhörande ”disco” finns också kvar, upprustat…men vad ser jag på andra sidan? Bungalows med POOL…på Maldiverna??? Jag tar mig för pannan! Detta fantastiska hav med all sin rikedom mitt framför näsan…och så behövs det POOL???

Kuredu 1991 i all sin enkelhet och K&D som vi träffade, på deras första gemensamma resa…och som än idag tillhör våra bästa vänner. Vi var där för dykningen, det var inte K&D, men kvällarna…ja de går till historien och de pratar vi lite tyst om då och då eller väldigt högljutt andra gånger.

Efter en vecka åkte våra vänner hem och vi åkte ut på Dykkryssning, en av de första som genomfördes på Maldiverna. Vi beträdde jungfrulig mark och dito vatten. Vi bordade Saaraa, jag, blivande maken, Niklas dykledare och tre andra killar, en svensk och två danskar och milt uttryck så var standarden ”ganska” långt ifrån dagens.

Båten var stor, den hade plats för 12 personer, så vi kunde ha fått var sin hytt, men där gick det inte att bo (luktade mögel och skunk) så vi tillbringade all tid på däck, även nätterna… all tid då vi inte dök förstås. Vi åt fantastisk mat varje dag, som vår kock trollade fram utifrån nyfångad fisk och en av de sista dagarna åt jag mig less på hummer…synd att säga, men sant. Nåja, mat är nödvändigt, men det primära var förstås dykningen. Den ojämförligt bästa vi har upplevt under våra aktiva dykår. Vi såg allt som gick att se under ytan, vi beträdde jungfrulig mark både i havet och på land. Vi besökte obebodda öar (undrar hur det ser ut idag) och på en ö var vi de första västerlänningarna som hade fått tillträde.

Vi kom dit under Ramadan och de var lika fascinerade av oss som vi var av dem. Skulle vi ramla ner döda när vi drack vårt vatten tro?

En ära och en ynnest att ha fått uppleva detta och jag tänker ofta på och undrar över hur de har det idag…är deras ö en superexploaterad turistö, eller har den skonats? Jag tänker, men egentligen vill jag inte veta. Jag vet och jag inser att det är utvecklingens baksida, jag har sett det på många håll i världen och det är tyvärr oundvikligt…eller kanske inte?

Vi cruisade runt bland många orörda och outforskade atoller, vi mötte fantastiska människor, vi tog del av deras livsöden så gott det gick. Vi dök två dyk per dag och ibland gjorde vi även nattdyk. Vi räddade strandade havssköldpaddsungar och vi överlevde både stormar och åskoväder…vi njöt av bedårande kvällsljus. Vi hade följe av delfiner nästan varje dag. Vi var priviligierade, vi var bland de första…

Vi fotade analogt både över och under vattnet och samtliga bilder är inscannade Dior med tillhörande repor, skräp och annat. UV-bilderna kommer från en enkel liten kamera som skulle tåla max 10 meter…den orkade ner till 25, sen tog det stopp.

Blåstick, repor, oskärpa…men minnen som är bevarade på våra inre minneskort. Minnen som pockar på och vill göra sig hörda i dagens brus…i dagens bucketlisthysteri.