En tanke, nej inte en utan många tankar, massor med funderingar och frågeställningar runt resandets magi.

Varför reser vi, varför reser jag, varför är resandet nutidens samtalsämne nummer ett, vad och vart reser vi, vet vi varför vi reser dit vi reser?…måste det följa normer, måste det följa sk bucketlists, måste det vara skrytbart och igenkänningsbart, måste det vara ”once in a lifetime”, måste det vara bara mitt, eller kan det även vara lite ditt? Kan det till och med vara rätt ointressant, rätt tråkigt, både besvärligt, obekvämt och fruktansvärt primitivt…eller ja, rent ut sagt fördjävligt…tja, det är ditt val…och mitt.

Jag kan bara tala för mig själv och jag föddes som resenär, det kom med modersmjölken och det har inte gått att stoppa…än så länge. Det började lite lätt med Sverige, utökades till Norden, följdes av Europa, USA, Asien och övriga världen…det pågår och det utvecklas, det blir både bättre och sämre, det tar tag och det ruskar om…det är en livshistoria. En historia, eller rättare sagt en mängd historier som jag vill berätta och kommer att göra…i sinom tid.

Att resa idag ter sig så enkelt och det är det iofs om man är ung, datakunnig och orädd. Jag är gammal, resvan, datakunnig, orädd och argsint, jag ser, hör, läser och förvånas dagligen över dagens resenärer. ”Alla” har varit i ”alla” länder, ”alla” världsdelar…men de har inte sett sin närmiljö, de har inte sett Norden och knappt något av Europa…är detta att resa?

Eller har jag helt fel? Är jag en mossig gammal kärring med drygt 80 länder på mitt samvete, samtliga kontinenter och 60 års erfarenhet…är det värt nåt idag?