Det som jag aldrig trodde skulle kunna hända.

Efter över femtio års resande, 80 länder och många, många städer…fattiga som rika…blev jag överfallen och nästan rånad mitt på blanka dan, i Buenos Aires City. Jag klarade mig med några grova blåmärken och med både kamera och länkar i behåll…men som sagt, man blir aldrig för gammal för att lära sig nya läxor.

Buenos Aires är en häftig stad, men FARLIG. Det står poliser i varje gathörn och bilar patrullerar hela tiden både stora avenyer och trånga bakgator. De sociala skillnaderna är enorma, även med Sydamerikanskt mått mätt och aggressiviteten går att ta på. Det blev inte så många bilder tagna i city, men några hann jag med innan jag tappade ansiktet. Tjusiga nya glashus och underbara parker…men, det var just i en park det började. Stadens parker är tillhåll för uteliggare och kriminella fattiga småkillar som bara väntar på att någon ”rik” turist ska få nog av larmet och söka en stunds vila. Men, det var inte där det hände utan vid ett övergångsställe mitt emot vårt Hotell!!!

Jaja, vi vart lite spaka någon timme, vilade och googlade på BAs kriminalitet och där fick vi allt bekräftat. Ut igen utan kamera och det blev en helt ny upplevelse för mig. Att ta in, att se utanför sökaren, att samla bilder i det inbyggda minneskortet…tja why not?

Men, att sitta inne och vara rädd är inte vår cup of tea, så guldet låstes in och en kamera fick komma med på kommande vandringar…de är ju försäkrade förstås. Nästa dags vandring gick till Recoleta, BAs fina stadsdel och där ramlade vi på både en mycket fin hantverksmarknad, ett färgglatt kulturcentrum och en jätteblomma i metall som var sponsrad av bla TetraPak.

En härlig dag, en dag av återhämtning och lugn. Stora träd har vi sett, men här fanns några supergiganter som alla turistgrupper skulle fotograferas framför…förstås. Hade velat ha en fin vidvinkel utan människor…men jag orkade inte vänta, så det fick bli en turist i alla fall. I Recoleta hittade vi ett västinfluerat, urtråkigt varuhus…Patio Bullrich…vi gick in och vi gick ut…ännu snabbare. Så utomordentligt trist, kunde ha varit var som helst i världen, alla kända ”finmärken” och tomt inne i butikerna.

Skön lugn dag…men jag vill ha lite ruff och slum, lite fotogenique miljö…så nästa dag vandrade vi mot La Boca.

Vi vandrade och vandrade, passerade många måsten, som Plaza de Mayo med regeringsbyggnaden där Evita Peron härskade under några år. Vidare genom San Telmo som är BAs äldsta del. Har varit väldigt nergånget och bitvis är det så fortfarande, men det börjar vara inne och lockar till sig etablerade konstnärer och hippa finansvalpar. La Boca hade jag hört så mycket om innan, både positivt och negativt och hade egentligen inga större förväntningar. Det första vi stötte på var den blågula fotbollsstadion, ”La Bombonera” med en för oss svenskar intressant historia.

Stadion invigdes 1940 och är hemmaarena för stans lag ”Boca Juniors”. Den ligger mitt i de gamla Italienska arbetarkvarteren som är synonymt med La Boca. 3 april 1905 möttes fem unga Italienska immigranter för att grunda en fotbollsklubb. Man var oeniga om lagets färger och det bestämdes att det första fartyg som anlöpte hamnen skulle få ge laget dess färger. Det var 1907 och fartyget var…svenskt, därav det blågula.

Och vad blev då intrycket av La Boca? Jodå, vi var där en måndag och turisterna var få. Färgprakten var stor och utrymmet att leka lite var betydligt större än vad det är under helgerna…kameran och jag var på gott humör och ”livvakten” kunde slappna av lite, ta en öl och vara som en människa.

Väggmålningar och färgglada hus har jag sett förr och jag kan aldrig se mig mätt, man känner lust, inspiration och att det finns en livsglädje hos invånarna. En glädje att mitt i fattigdomen göra det bästa möjliga av situationen. Visst, baksidan finns alltid och det har förstås blivit väldigt turistiskt…men ändå…La Boca är väl värt ett besök, en vardag.

Sväva i det blå en stund…sen kom vi tillbaka till allvaret när vi började promenera tillbaka mot centrum. Området mellan La Boca och San Telmo, norra delen är inte att leka med…här är det farligt! Kameran åkte ner, taxi vinkades in, både pga oron och de trötta benen. Benen fick vila högt en stund och sen avslutade vi Buenos Airesvistelsen med en gudomlig köttbit som vi sent skall glömma. Sammanfattningsvis en sevärd stad, en stad som inte lämnar någon oberörd och en total kontrast till Ushuaia i södra Argentina