Lilla San Fransisco eller helt enkelt en bedårande, intressant och fotogenique stad i södra Europa. Vi tog en liten tripp i mörka december, när dagarna här hemma är så korta att de knappt kan kallas dagar…solen upp 09:56…och ner 12:52. Är det mulet, ja då är det mörkt hela dagen.

Och mörkt var det när vi kom ner…men nu var det kväll och då är mörkret helt plötsligt mysigt. Ut på franska balkongen för en första bild, från vårt hotell som låg mitt i smeten, ett stenkast från Praca Do Commercio och hamnen vid floden Tejo. I städer ska man bo centralt, tycker jag, några dagar bara och då måste man ha närheten till allt. Ut en liten sväng för att insupa stämningen och CJ var nöjd över mitt val av stad. Länge sedan jag var här, men det känns som igår…och så mycket roligare nu när vi är här tillsammans.

En stad som har allt och lite mer av mycket. De fantastiska fasaderna, klädda med Azulejos, glacerade fajansplattor, ser man överallt. Vissa är medfarna och slitna av väder och vind, medan andra är förvånansvärt välbevarade. Hissen, Elevador de Santa Justa är nog en av Lissabons mest kända turistattraktioner, den ritades av en lärling till Gustave Eiffel och den går från Baixa i centrum upp till Bairro Alto. Den var stängd för restaurering förra gången jag var här och nu beslutade vi oss för att åka upp…något vi snart slog ur hågen, då kön ringlade sig oändligt lång.

Konstprojekt, gatumusiker, selfiefotografer och så den gamle mannen som byggde landmärken av strandsten…sol, 18 grader varmt…och vi vandrade vidare.

Längs stranden, längs färjeterminalerna, upp i gränderna i det konstnärligt sjudande och pittoreska Alfama. Vandringen gick uppåt, värmen tilltog…det var säkert 25 i solen…i december…och vi var nästan ensamma, tills vi kom upp till Castello S. Jorge. Där tog det stopp, där var köerna nästan som vid hissen, inträde á någonting…och jag fick spader.

Här vandrade jag för mer än 30 år sedan i min ensamhet, nästan så att jag var lite orolig…tänk om jag blir överfallen, rånad…ja vadsomhelst. Men inget hände förstås…inget annat än att jag träffade stickande gamla damer, cigarrökande äldre herrar, katter, hundar…en bedårande utsikt och ett välkommet lugn. Men, det var då det…

Vi fortsatte vandringen då köer inte är vår ”cup of tea”…neråt, neråt och om knäna får välja, då går de hellre uppåt.

Alfama har så mycket, det känns som att man bara har skrapat lite på ytan och så är det nog tyvärr. Det finns kvar och vi kommer säkert åter. Dag två åkte vi tåg till Sintra…och det är en historia för sig. Alla delar i Lissabon är sevärda, alla sju kullar, som man borde ha minst lika många dagar för att upptäcka och i alla fall lite försöka förstå.

Vi satsade på Bairro Alto tredje dagen, den brantaste och häftigaste kullen. Kanske är det här man känner likheten med SF som mest. Brant och lodrätt…spårvagnar som trotsar fallhöjden och trånga gränder med Azulejossmyckade hus, intima små Fadoklubbar och konstnärstätt…mao en dröm för en annan konstnär och fotograf. Här kunde jag ha vandrat många dagar med vidöppna ögon och slutare.

Fyra nätter, tre hela dagar varav en gick till Sintra med lokaltåg. Trodde att vi skulle komma ut på landet ganska omgående…men nu är allt sammanbyggt med Lissabon. Förorter, ”miljonprogram” och lite grönt emellan. Bara den sista kilometern innan Sintra var fri från bebyggelse…och vackert är bara förnamnet. Sintra ligger på ett 300 m högt berg och är upptaget på Unescos världsarvlista. Trodde att vi skulle vara näst intill ensamma såhär i december, men vi fick tji förstås. Hade tänkt åka upp till Castelo de Mouros och den fantastiska färgglada kyrkan på berget mittemot…men nej, vi nöjde oss med en rundvandring i den kuperade, vackra gamla staden. Palacio National de Sintra med sina koniska skorstenar är ett känt landmärke som tronar likt en pudding halvvägs upp i stan.

En intensiv långhelg avrundades med hyrbil från Arlanda till svärföräldrarna i Fkp, följt av en kväll hos goda vänner i vårt gamla Nacka och Värmdö…och nu är vi tillbaka i det krispiga mörkret…för några veckor.