Mot Serbien och Cacak


Efter den längsta utcheckningsprocedur vi varit med om, styrde vi mot Serbiens gräns. Här var det tålamod som gällde och kulturkrocken var påtaglig. Fattigt och eländigt så snart vi passerat och mängder av flyktingar som ville åt motsatt håll…in i Kroatien. Även vägstandarden var påtagligt eftersatt, motorväg till Belgrad, men i mycket dåligt skick. Därefter svängde vi av mot Cacak och resten av färden gick på kringelikrokiga småvägar…mycket trafik, skumpigt, men mycket roligare.

I Cacak hade vi bokat in oss på ett fantastiskt litet Boutiquehotell, ett standardrum…men vi fick ”sviten” då vi var de enda gästerna, en dröm i vitt, med tjock heltäckningsmatta. Vågade knappt sätta ner fötterna…och efter en vandring i den segregerade staden, stannade skorna kvar utanför. Med en blandning av Tyska, Engelska, teckenspråk och bilder, lyckades vi beställa middag på uteserveringen och den var fantastisk…bästa på hela resan!

Frukosten var lika fantastisk som middagen och vi fortsatte resan genom södra Serbien. Några mil innan gränsen blev vi stoppade av blåljuspoliser. Stort frågetecken, insåg att vi inte kunde ha kört för fort på dessa vägar…var en bedrift om man ens kom i närheten av hastighetsgränsen. De skrek först på Serbiska, var väldigt hotfulla, men när de insåg att vi inte förstod och inte var Kroater, så blev de genast MYCKET vänligare och övergick till Engelska. Vi hade en lös registreringsskylt och det var den som de hade siktat in sig på…vi försökte fästa med dubbelhäftande tejp och sen var de nöjda. Lätt kom vi genom gränsen till Kosovo, men med ny försäkring á 15 euro då gröna kortet inte gällde här.

Infrastrukturen kändes mer utvecklad när vi kom in i Kosovo, trots att det även här var stora skillnader i levnadsstandard. Enligt kartan skulle vi passera ett antal mindre städer innan vi kom till Pristina, men det var i princip hopbyggt och Pristina var en enda stor byggarbetsplats. Passerade centrum i enorma bilköer och skattade oss lyckliga över att vi inte skulle in där och leta hotell. Hittade till slut vårt futuristiska hotell, en oas mitt ute ”i åkern” 7 km från Citykärnan, med höns, grisar, fruktodlingar och en schweizisk värd. Här i en fantastisk trädgård med utsikt, firade vi vår 25-åriga bröllopsdag.

Den 4 september krånglade vi oss åter genom Pristina, på väg mot Albanien. Äntligen. Jag försökte komma dit många gånger från Grekland och från Jugoslavien, då när det fortfarande var ett stängt land. Förväntningarna var stora och inte blev de mindre när vi närmade oss de undersköna bergen. Gränspassagen gick som en dans och vi möttes av en sprillans ny motorväg. I Kukes fick vi göra ett vägval…gamla bergsvägen som skulle vara så vacker…men smal, brant och krokig, eller den nya rakt ner mot havet.

Det blev motorvägen, ett arkitektoniskt mästerverk som visar på landets framåtanda och utvecklingsvilja, med benäget bistånd från EU och USA. Gamla övergivna, raserade grottbostäder och små samhällen passerades…och här hittade jag den häftigaste toa jag hittills sett…som dessutom matchade mina byxor.

Nere vid havet, i Milot, svängde motorvägen söderut mot Tirana, men vi åkte norrut på en smal, krokig och övertrafikerad väg, då vårt mål var Shkoder.

Shkoder, centralort i norra Albanien, bedårande beläget vid Skadarsko jezero, den vackra lugna sjön med de magiska bergen i bakgrunden, ett naturreservat delat mellan Montenegro och Albanien. Här skulle vi stanna i två nätter, på ett litet tuttifruttihotell vid floden och under berget med den gigantiska medeltida borgen. Vi tänkte klättra upp…men värmen var outhärdlig så vi nöjde oss med en liten eftermiddagspromenad in mot centrum. Här var segregation bara förnamnet. Multinationella butikskedjor, medelklassområden, vanlig slum och riktiga ”kåkstäder”…det gjorde ont i hjärtat och kameran åkte ner i ryggsäcken. Visst är jag rätt fräck när jag fotar, men aldrig, aldrig att jag förnedrar någon…har lärt mig var gränsen går, via den hårda vägen och mångårig erfarenhet.

Så är det med det, middag åt vi på hotellets uteservering, rakt nedanför vårt rum och ovanför floden, där getter, ankor, hägrar, fiskare mfl höll till. Språkförbistringen var stor, men som vanligt gick det bra…gott vin och sisådär mat.

Dag 2 bestämde vi oss för att åka vägen vi inte åkte igår…dvs tillbaka mot Kukes över bergen. Vi åkte och åkte, det blev smalare och smalare, brantare och brantare…och till slut vände vi. Kände att vi har sett liknande förut, åkt dödsföraktande vägar förut, känt adrenalinet och den skräckblandade förtjusningen förut…och sa till varandra. Är det inte nog nu? visst vill vi leva några år till? behöver vi bevisa något för oss själva? är detta verkligen roligt? Svaren blev unisont…ja, ja, nej, nej…vi vände och sen stannade vi och beundrade mannen med biodlingen…ett stillsamt nöje.

Tillbaka mot Shkoder, över lilla bron och ut mot den vackra sjön. Här på andra sidan kom man till en helt annan värld, bara ett stenkast från vårt tuttifruttihotell, men vi körde vidare och nu uppenbarade sig en fashionabel liten semesterort, med lyxvillor, restauranger och en mystisk byggnad.

Ett skelett, ett tilltänkt sommarviste för någon avsatt pamp?…det tronade likt ett mausoleum på en halvö med de magiska bergen som kuliss. Vad var tänkt, vem hade byggt?…vi sökte svaret, men språkförbistringarna var för stora. Fick i alla fall, vid andra försöket, tillåtelse att gå över bron för att fota och beundra/begrunda.

Middag, kväll och konstiga vibbar i magen…ingen sömn…parkerad i det fantasifulla badrummet, med upphöjd dusch utan varken draperi eller väggar, ja tänk…hela badrummet som en liten pool…och morgondagen blev som den blev.

Var dagens chaufför, men av det blev inget. Halvsov mig genom vackra Montenegro medan kära maken körde, kameran fanns inte ens i tanken…och till slut, vad som för mig kändes som en evighet kom vi till Dubrovnik. Där blev jag nerbäddad och sov i arton timmar. En dag blev det i alla fall i en av världens vackraste städer, en stad som jag besökte många år före kriget och knappt kände igen idag. Jodå, skönheten fanns kvar, även den genuina och bedagade, men de flesta tak i gamla stan var ersatta med nya efter krigets förstörelse. Det mest slående var dock att när jag gick runt muren för drygt 30 år sedan…då var jag ensam…nu fick jag knappt plats.

Natten var vacker och dramatisk med blixt och dunder. Tack för denna gång.

Kategorier:Okategoriserade

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: