Två ögrupper i nordnorska arkipelagen, men, hur många känner till Vesterålen? Kanske du till och med har varit där, på din Lofotentripp? Jaja, kolla gärna kartan och tänk till ytterligare en gång…allt är inte Lofoten.

Nu är vi här och det är det viktigaste. Vi kom förbi gränsen, som har varit stängd i 5 månader och som vi trånande besökt ett antal gånger under sommaren, med lång näsa och sorgset hjärta. Nu leker livet och C orkar vi varken prata, läsa eller höra talas om…jo lite förstås…N har gått om oss!

Vi började med två dagar i Narvik. En stad som för mig, för evigt är förknippad med tåg från Riksgränsen, inköp av färska räkor och så tillbaka, fort som f, då stan var mörk, trist och deprimerande. Det är bättre nu, en helt annan framtidsanda och den kände vi av redan 2007, när jag introducerade kära maken till de nordliga delarna av både S och N.

En ny futuristisk bro har byggts sen vi var här senast. Den kortar av resan in mot Narvik och du ”slipper” omvägen via Rombaksbotn. Om du nu vill slippa den? För mig är det nostalgi i kubik och jag drömmer mig tillbaka till då jag och salig mor åkte tåg till R, beundrade utsikten och sen vandrade vi tillbaka till Riksgränsen, en dryg mil…och många år sedan.

Det regnade när vi åkte hemifrån och det regnar fortfarande. Vi talar om dagar, timmar och ja, nästan en evighet. Just nu öser det ner, men vi har det koseligt i vår varma Rorbu i Andenes. NU vrider jag tillbaka klockan lite och fortsätter med vår heldag i Narviks närhet. Vi måste ju återuppliva gamla minnen och vi styrde mot Skjomen. Den smala fjorden som man passerar på väg mot Narvik GK. Förra gången var focus på golf, nu var det skönheten i naturen som stod på första plats…och skönt var det, näst intill överjordiskt…och regnet hade tagit en paus!

Vidare mot Böstrand och Kjelde, där jag hittade näst intill exakta vyer sen anno dazumal. Just då och där behagade dessutom regnet ta en paus och landskapet visade sig åter i all sin prakt, tack, tack vädergudarna!

Narvik har många skulpturer, både gamla och lite nyare i form av Spegelobelisk, bland annat. Smaken är som den berömda baken, men visst är väl de gamla, uttrycksfulla, ett strå vassare?

Nåja, ett par nätter räcker gott i Narvik och vi fortsatte mot Svolvaer, Lofotens huvudstad. Här regnar det nästan alltid, men eller kanske just därför, är det bedårande vackert. I alla fall i mina ögon, då jag föredrar dramatiska molnhimlar framför de vykortsblå. Vi kollade läget och hittade örnsafaribåten som vi åkte med 2011…den låg precis vid hotellet.

Kvällen bjöd på spegelblankt vatten och vi somnade med en liten förhoppning om båtfärd nästa dag. Det blev förstås inte av…havet var upprört och skepparen blåste av turen som skulle ha blivit säsongens sista. Tråkigt för både oss och dem, men vädret rår ingen på som bekant, speciellt inte vid atlantkusten. Sagt och gjort, vi packade in oss i bilen och styrde söderut mot Reine och Å, längst ner i Lofoten. Å finns även på Vesterålen, inte långt från Andenes, nästan längst norrut…

Att få till de här bilderna var en bedrift, det stormade och regnet kom vertikalt. Den i mitten är tagen inifrån bilen, sen tog jag sats och lyckades få upp dörren…men det var på håret. Kvällens meny bestod av en fantastisk nyfångad Hälleflundra, med tillbehör och vi enades om att det var bland det godaste vi ätit i fiskväg…en värdig 65-årsmiddag. 

Regnet fortsatte förstås och dagen därpå utforskade vi andra delar av öarna…billedes. Tack lillen för att du tar oss runt torrskodda! Vi åkte runt Gimsöya två gånger, eller rättare sagt fram och tillbaka. Vi mötte resans första örnar vid Vik, men innan vi hunnit stanna, backa och få fram bazokan, var de förstås försvunna. Vi såg dem kretsa över sitt imponerande berg som små, små prickar och när vi kom ut till E10 sa vi…de får en chans till, vi vänder. Haha, de lurade oss förstås, men det är alltid intressant att se naturen från olika håll.  Jag upptäckte förstås ett ödehus under örnklippan. Fantasin satte fart och som en gåva hittade jag ett näst intill oläsbart ark, med musikaliska minnesanteckningar från 13 september 1996. Lite spännande och kusligt, eller hur?

Dagen avslutades med en vådlig tur ner till Henningsvaer. Vackert så det gjorde ont igen, men så var det då det här med regnet och stormen. Svårt att förklara om man inte var med, men bilderna inifrån bilen talar nog sitt självklara språk. Häftigt är bara förnamnet och när vi passerade de lodräta klätterklipporna, sände vi varma tankar till de som hängde längs väggen…hua!

Det har gått några dagar sen jag började med inlägget, men pga uppdateringar och annat strul på WordPress, kommer det först nu. Nu, när jag redan har ett nytt i huvudet, med örnar, får som beter sig som våra renar…och regn förstås.