Vildmarksvägen,


som går genom Västerbotten och Jämtland, längs gränsen till Norge…ni vet det där vackra landet som vi inte längre är välkomna till!?

Nåja, vi tog i alla fall en liten tur, när vi återigen börjat klättra på väggarna och dagen efter att vi hade fått ytterligare en långresa inställd. Nu skriver vi Transsibiriska, i augusti och det blir inget av. Hade iofs räknat med det, men hoppet är som bekant det sista som överger en…så vi gick här och pendlade mellan deppig- och hopplöshetstankar…och nu vet vi. Vi tog tjuren vid hornen, googlade på Vildmarksvägen, bokade rum i Klimpfjäll…och så…on the road again.

Vildmarksvägen är ca 50 mil om du åker hela vägen runt, men vi tog den norra svängen med början i Vilhelmina, dit vi kommit via Inlandsvägen, Älvsbyn, Arvidsjaur, Sorsele och Storuman. Första biten är mest skog och den har vi åkt många gånger på väg ner genom landet, men när du svänger av västerut i Vilhelmina, då börjar skönheten visa färg. I Malgovik vid Malgomajsjön tappade vi andan första gången som du kan se här ovan och lite längre upp, vid och ovanför trappstegsforsarna, då stannade allt…

I alla fall tog vinden en liten paus och Kultsjön var som den vackraste spegel. Idag när vi åkte förbi, på väg hem, var det en helt annan scen och det förstärker det jag alltid säger…skjut inte upp fotandet till morgondagen, ta tag i det som är just nu, för det blir aldrig detsamma igen. Dagens mål, 57 mil hemifrån, var Hotellet i Klimpfjäll. Helt ok och maten var god, dock, en del övrigt att önska…men fysiska läget och utsikten…YES!

Vi hade förstås kollat vädret innan vi åkte och nu väntade en heldag på fjället. Med bil visserligen, men även lite fuskvandring. Våra knän, leder och fötter som en gång i tiden var superalerta, vill inte längre och då får vi gilla läget. Att sitta hemma och sucka eller att ge sig ut och gå så mycket vi orkar…tja, valet är lätt förstås.

Men, ja, nu tog vi bilen till hjälp för att komma upp till snön och kalfjället. Vägsträckan mellan Stekenjokk och Stora Blåsjön hade nyss öppnats efter vintervilan och än så länge var det bara en handfull husbilar och personbilar som hade vågat sig upp.

Visst känner man att man är en liten, liten skit på jorden, när man ser dessa snövallar och den gigantiska snöslungan som har gjort vägen farbar? Visst blir man lite ödmjuk inför naturens krafter och oberäknelighet och visst ser man även turistpotentialen? Och ja, jag hade tänkt mig bilder, jag hade sett dem innan, de fanns på näthinnan…men nej, jag kom helt av mig. Knappt en bil på vägen, men, när vi kom till sjumetersvallen, då kom de från alla håll, vart fan de kom från förstår jag inte…men helt plötsligt kryllade det av förevigare med sig själv i centrum! Utan hänsyn förstås och jag kom helt av mig.

Jodå, lyckades få ett par bilder till slut, av snövallen, och det är ju inte första gången jag ser snö. Är man infödd Norrbottning så är man och jag minns en gång när jag var en sisådär sju-åtta år, när vi körde över till Mo i Rana på vintern. Då körde man genom en tunnel av snö, där snön nådde minst en meter över bilen och det var smalt, mycket smalt. Men, faktum kvarstår…min sörländske käre man har aldrig upplevt detta förut.  Vi vände i Gäddede och vi åkte fram till Norska gränsen vid Blåsjön, men en Tysk husbil swischade förbi och fortsatte trots varningsskyltar och på återvägen sågs vi igen.

Vägen förbi både Jormvattnet och Ankarvattnet var smal, vacker och intressant. Lite vildavästernstuk och en hel del nybyggaranda.

Vackrast var det nog ändå vid Stora Blåsjön, där lilla vägen mot Norge svängde av. Moränhalvöarna som liknar de på Island och Alaska är häftiga och en speciell plats där fiskare tillbringar många timmar per dag ”på jakt” efter de röda delikatessfiskarna. Och ja, här kommer även bilderna från lilla svängen till norgegränsen…

En natt till i Klimpfjäll, sen styrde vi hemåt och ner mot kusten igen. Jag hade hoppats på djur, stora djur, ja, Björnar förstås! Och ja, jag vet att det är näst intill omöjligt att träffa på dem ”bara så där”, men man hoppas ju alltid! Helt lottlös känner jag mig inte ändå, jag fick träffa små söta renkalvar. Fota renar?…är du inte riktigt klok?…du som norrbottning?…och visst är det sant! Jag minns när jag och salig mor satt på en stubbe i Sarek. Vi var omringade av en hel renhjord, vi fikade, vi sa hej till renarna…men fota?…näe, inte en tanke på kameran som låg längst ner i ryggsäcken…då, 1978 nånting…

Shit happends och aldrig har jag fotat renar efter det heller, jovisst, någon gång, men idag, ja då kom kameran upp och de små renkalvarna var helt bedårande!

Eller hur?

Kategorier:Okategoriserade

26 kommentarer

  1. Å tusen tack för denna resan! Det känns nästan lite upprepande tråkigt att wowwa bilderna, men det går ju inte att låta bli och käck text svider inte heller direkt!
    Jag har snurrat lite i tankarna om den svenska och norska strategin för att hindra smitta/corona pandemin hade varit tvärt om, då hade inte vi välkomnat norrmännen heller kanske. Själv drabbas jag lite då jag ju har nära släkt och vänner där över gränsen.
    Tankesnurror gör nånting med en vill jag hävda, och om det inte gör det får en tänka ett varv till eller låta bli. Som Tegnell säger ”kritiska meningar/ifrågasättande är av godo”, inte helt ordagrant citerad, men tolkning av innebörden. Han menade att utvärdera när det hela är över.K Lära under resans gång.
    Bilden av mannen vid skrivbordet där med lätt öppna fönster – din man antar jag – ger mig en upplevelse av en författare som vill trycka ner tangenterna och få fram de allra bästa meningarna i den finaste av alla berättelser; en i och om mångfalden i det mänskliga livet
    Tack för din feedback på FB om att du gillade min blogg bättre än FB. En god poäng där ja. Tänkte ett tag använde FB mer än vad jag gjort, men men …
    Ett slags skrivsug i blogg/hemsida med utställning av tavlorna finns, men troligen inte tillräckligt för att öppna igen. Däremot läser jag nu några bloggar med stor behållning, det ger input/inspiration och att kommentera tillfredsställer också i ett sorts utbyte.
    Nu höll jag på att glömma skriva om de där husen du visar på bilderna.
    Hus är en av mina stora intressen, ingen kunskap om arkitektur eller byggtekniker o material, bara intresse. Hur de är formade och så människorna som byggde dem och de som bebor dem.
    Finhus og fulhus. Småhus o storhus.
    De husen du visar på bilden, alltså ödehusen att betrakta ger mig en tanke, där skulle jag ju kunna bo en period. Så jag flyttar liksom in i tanken där jag då.
    Att jag ständigt är boende i lägenheter med alla bekvämligheter, ja det där får jag fundera på …. 🙂
    Lars Lerin har ju samlat tillsammans med sin far flera ödehus o hus i Värmland, som han målat i sina fina akvarella toner, ofta grå här, finns utgiven i boken Egna hem.
    Hem ! Det är ändå ett underligt ord!
    De tre bokstäfverna bilda ett begrepp, som kan få unga cyniker att småle och gamla sjömän att snyta sig ovanligt ihållande. Hvad hemmet är, måste man ut i världen för att lära sig.
    Dessa ord finns innan bilderna i boken. Om de orden är formulerade av Lars eller citerad av någon vet jag inte.Det framgår inte och jag har gjort ett enkelt googlesök men inte hittar något.
    Men när jag besöker museet ska jag fråga.
    Vet inte hur du har det med att se dokumentära serier från Norge, på NRK.play ligger hela serien ”Der ingen skulle tru att nåkon kunde bu” om ”ömöjliga” boenden i Norge. På Svt 1 och Play ligger en fin serie om det omöjliga landet – väg och järnvägsbyggen med historiska begivenheter och små tragedier i människor liv. Och framkomlighet ienvis livsfara
    Nu är det ju inte bara Norge som har de omöjliga förutsättningarna, det vet ju du som sett så mycket.
    Om du orkat med hela denna kommentaren så får jag tacka denna fina junidag.
    Önskar er där uppe det bästa till nästa gång 🙂

    Gilla

    • Jodå, nu har jag läst din innehållsrika och välformulerade kommentar! Dina tankar nuddar vid mina och ibland korsas de, precis som det skall vara när man är tänkande personer. Det här med ödehus har alltid varit en passion för mig, en glädje och ett spännande fotoprojekt under många år, numer får jag ett ryck då och då…när jag ser dem. Har träffat på många i Norge, speciellt uppe i de allra nordligaste fylkena…brukar kalla dem ”Lerinhus”, precis som du berör. Den här svängen blev det bara några få och dessutom på håll, annars brukar jag närma mig dem och försiktigt kika in genom fönster, med skira gamla spetsgardiner och rum med möbler på trekvart.
      Jodå, serien om ”det omöjliga landet” har jag uppmärksammat. Har sett ett par avsnitt, bla det om postiljonen som överlevde under en lavin i flera dagar. Har dock missat de flesta, då TV-tittande inte är högprioriterat hos mig…men visst, programmen är sevärda!
      Tusen tack för alla dina ord och tankar, de värmer och sätter mina egna funderingar på prov än en gång. Hälsa vackra Karlstad och hoppas att du får en fin sommarhelg i det vackra vädret!

      Gilla

  2. Vilken jättefin resa! Och bilderna minst lika imponerande som alltid. Och så mycket snö kvar. Har ju sett på tv att det finns stora mängder snö här uppe i norr men genom dina bilder blir det hela än mer påtagligt.
    Nu tog du på nytt fram min längtan i att resa. Har aldrig åkte hela vägen här men besökt några av platserna. Dock för länge sedan. Och ni sätter ju fart. Känner att vi går här och ”segar” och inget händer. Visade maken bilderna och läste högt och han var genast med på ”tåget”. Stockholms skärgård har vi ju besökt en hel del men har mycket av norra Sverige kvar.
    En midsommar för många år sedan flög vi till Kiruna, hyrde bil och jag åkte skidor i Riksgränsen. Sedan blev det en tur över till Narvik och annat smått och gott.
    Nu får vi alltså sätta igång med detta att planera. Vi kan ju flyga eller ta tåg en bit norrut och sedan hyra bil.
    Jag läste för ett tag sedan en deckare ”Silvervägen” av Stina Jackson och en del platser från er resa fanns med där också.
    Än en gång; stort tack för resan och väldigt fin inspiration.

    Gilla

    • Tack själv Ditte, du vet att jag uppskattar dina ord och det är roligt att sätta lite fart på din ”resetarm”. Visst finns det mycket i vårt avlånga land, problemet är att jag i princip har sett alla hörn från norr, söder, öst och väst…Men, självklart, mycket tål att ses igen och igen, dessutom ser det ju så olika ut beroende på årstiderna.
      Silvervägen är också ett bra resealternativ, åkte den senast förra sommaren då vi skulle fly värmen hemma, men hamnade ur askan i elden. Det var ännu varmare i inlandet, puh! Arjeplog med Silvermuseet är alltid sevärt och ligger så vackert vid Sveriges djupaste sjö…Hornavan.
      Tycker nog trots allt att Vildmarksvägen är ett strå vassare, speciellt den del som går över kalfjället, där snön ligger kvar hela sommaren, i alla fall fläckvis.
      Hoppas att ni tar en tur till solen och snön, det är väl använda dagar.
      Ha det gott och trevlig Stockholmshelg!

      Gilla

      • Tack! Nu lutar det åt Vildmarksvägen. Så jag återkommer via mejl med ett par frågor. Har inte åkt den turen men besökt några platser för länge sen med min pappa.

        Gilla

      • Du är välkommen med frågor! Ett litet tips kan jag ge redan nu och det är att köra hela vägen från Stockholm. Vi hörs!

        Gilla

  3. Fin resa ni gjort till en plats som vi verkligen tycker om. Har åkt Vildmarksvägen ett par gånger och övernattar alltid uppe på kalfjället. Det är så häftigt, tycker vi. Sedan ska man inte missa alla avtagsvägarna, som också har en hel del att titta på. Om vi ”får och törs” blir det med all säkerhet en runda i höst igen.
    Tack för din Sommar-tur.

    Gilla

    • Javisst är det härligt där uppe, speciellt på kalfjället…och även avtagsvägarna. Nu var de på kalfjället fortfarande igensnöade, men nedanför trädgränsen tog vi oss en titt på några. Att övernatta på kalfjället måste vara fantastiskt, förstår er som har husbil, här gäller verkligen att stanna där man vill! Sånt gjorde jag när jag var ung, på både många och långa fjällvandringar…

      Gilla

  4. Vilka härliga bilder! Jag körde också Vildmarksvägen förra helgen vid premiäröppningen bara för att få se snövallarna längs vägen uppe på Stekenjokk. Och då är jag ändå från norraste Lappland så har sett mycket snö i mitt liv. Men det var ändå något speciellt med att köra där. En häftig upplevelse! Och jag blir också fortfarande lite till mig när jag får syn på renar, och speciellt renkalvar. Kameran måste upp då oavsett hur många renar jag har sett tidigare, hehe.

    Gilla

    • Ja du, visst är det häftigt, trots att man är norrbottning/lapp!? Roligt att du tittade in hos mig, nu skall jag ta mig en titt på din blogg.

      Gilla

      • Verkligen! 🙂 Svarade precis på din kommentar på min blogg nu, men kopierar in svaret här också så du inte missar det 🙂

        Va kul att du tyckte det var kul att läsa om våra utflykter i Sverige. Vi har ju så mycket vackert här. Vildmarksvägen är verkligen speciell och därför var det ändå värt att åka dit trots många mil. Har ju velat göra det i flera år nu men det har aldrig tajmat bra med både höga snövallar inför öppningsdagen. Jag kommer från Mertajärvi som ligger ungefär 1,5 mil söder om Karesuando. Så ungefär så långt upp i Sverige som man kan komma (med bil i alla fall).

        Gillad av 1 person

      • Haha, ja då är du en riktig norrbottning…precis som jag!

        Gilla

      • Såg nu att du är från Kalix. Va kul, min mamma är född och uppvuxen i Kalix så har varit där mycket när jag var yngre och mina morföräldrar fortfarande levde.

        Gillad av 1 person

      • Yes, halva livet i förskingring, nu tillbaka sedan hösten 2016.

        Gilla

  5. Men Åh vilka små sötnosar. Alldeles bedårande söta ❤ Jag smälter 🙂
    Beundras och fascineras av dina fantastiska bilder av naturen, vyerna, snön!!! Speglingarna i den kristallklara stilla sjön. Stannar upp, tittar tillbaka igen, visar maken, tänker… Vill ut och åka men maken har semester om 3 veckor!! Jag har semester nu…
    Trots allt det magiskt vackra stannade jag upp extra länge vid det ljusblå huset… Ser ut som att dom flyttat upp entrédörren en våning upp dit man tar sig med stegens hjälp… Hoppas dom inte får bekymmer med rörligheten 🙂 Men helst kan man ju hoppas att den nedre dörren funkar… Fascinerande!
    Tack du fina för en fantastisk reseskildring!! Var rädd om dig!

    Gilla

  6. Javisst är dom söta! Har förstås sett renkalvar många, många gånger…men de här var ju nästan nyfödda, så det var speciellt!
    Härligt att du har semester, synd att inte maken har samtidigt…men, du är säkert inte sysslolös, du har ju dina små ”gamlingar”.
    Ha det gott och njut av ledigheten…och du, visst är det fascinerande med gamla hus?

    Gillad av 1 person

  7. Kanskje ikke transsibirske jernbane, men ikke desto mindre en spektakulær tur. Naturen er oftest på sitt fineste i overgangen mellom sesongene. Vinter, vår og sommer på en gang. Jeg håper uansett at dere får tatt den transsibirske reisen en gang i fremtiden. Det er jo også noe helt spesielt. Avslutningsvis må jeg selvsagt unnskylde at vi har stengt våre grenser for våre svenske søstre og brødre.

    Gilla

    • Jadå, jag hoppas också på Trans någon gång, medan jag fortfarande är i livet. Maken åkte den 1986 och jag har tjatat och önskat att vi skulle åka den tillsammans…men, som sagt, av det blev det inget, eller rättare sagt Corona.
      Du Otto, du har ingen skuld, men visst är det väl lite vansinnigt ändå?

      Gillad av 1 person

      • Det er helt klart vanvittig det som skjer. Forresten kjørte jeg transsibirske i 1984 – to år før din make. 🙂

        Gillad av 1 person

      • Oj då, då var du nästan en pionjär? Nu sitter vi i Abisko…återigen på tur i den så kallade närmiljön. För mig som hemma då jag har varit här, i Abisko, Björkliden och Riksgränsen sen jag var 4-5 år…för maken ganska nytt , trots ett par försök till fjällvandring.

        Gilla

  8. Nu är jag här igen. Hade bara mobilen att koppla upp mig med då vi var på landet. Konstigt nog kunde jag inte skriva kommentar på något vettigt sätt för min text blev vit på vit botten. Syntes inte ett smack om jag inte markerade texten som då man kopierar.
    Så jag gav upp.
    Skulle ha varit på Ingarö även nu, men värmeböljan är skönare att genomleva hemma med AC.
    Din blogg var värd att läsa två ggr, så välkända trakter. Har åkt där många gånger och njutit i fulla drag varje gång.
    Läst Bernhard Nordhs böcker också och rest med dem och det liv då hade där uppe, i tankarna. Tuffa tider för nybyggarna.

    Minns en natt vid Malgomaj sjöns strand, barnen var små då och eftersom dottern som bara var några år då, nu är mormor, så förstår man att det var länge sedan. Ett fantastiskt ställe att vakna på och laga frukost på spritköket, gissar att man inte får slå upp några tält där numera.
    Så många minnen dina bilder väcker och även alla namn du nämner.
    Längtar så tills detta elände vi nu har är över, vill ut och resa, sommarna brukar vi vika för Sverige om det inte är något annat resmål som inte fungerar annan årstid. Som Svalbard och Mongoliet.

    För några år sedan var vi upp och övernattade i Gäddede i slutet på maj, försökte pricka in öppnandet av den vägen. Den var snöslunga och klar, men själva öppnandet var för långt borta. Bommen nere så vi tog en promenad, men för att komma till den höga vallen var det för långt.

    Snö på sommaren är nog ganska fascinerande för många som inte varit så mycket norrut och dessa vallar lockar dessutom även oss andra.
    Björnmöte, bara så där av en slump, det vore något det men små renkalvar är väl ingen dum ersättning.

    Gilla

    • Du är alltid hjärtligt välkommen och du får ursäkta att svaret dröjt! Har haft lite avhållsamhet från datorn, förutom när jag skrev från vår sista lilla tripp, den till Abisko bland annat. Nåja, nu har jag läst och glatt mig åt att du har varit där både en och flera gånger och då självklart känner igen dig.
      Vi brukar ju också vara hemma på somrarna, men ta oss någon eller några små avstickare till Norge och Finland…men nu går ju inte det heller. Skrev om vår upplevelse vid norska gränsen i inlägget här ovan, man blir minst sagt frustrerad.
      Förstår att ni väljer att vara där ni har ac, det är hiskeligt varmt nu, även här uppe, trots att SMHI lovar och lovar att det skall komma svalare väder. Lite regn skulle sitta bra i nyplanteringarna!
      Ha det gott och dröm om gamla resor, det försöker jag göra!

      Gilla

  9. Det har gått några månader sedan vi gjorde den resan, Jag minns resan, jag minns snövallarna och jag minns att att våren nalkades. Men allra mest minns jag Kvikkjock. Den enda plats jag inte kunnat sova på. Karman var dålig. Shit happens.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: