30 eller 65, resenär eller stofil, slåsigförbröstet eller ödmjukhet?


Ja, jag har skrivit om fenomenet förut, men jag slutar aldrig att förundras över den självsäkerhet/självgodhet som ni som är 30+ idag besitter. Jag läser dagligen om tips till det ena och det andra, tips som säkert kan vara bra att ta del av om man är novis vad gäller resande och planerande. Men, vem är novis idag?IMG_20180120_0227

Vem har inte varit i alla världsdelar och vem har inte varit i minst 50 länder innan man fyllt 40? Haha, ja det har ju alla idag, alla beresta och världsvana 30-åriga ”globbar” som bara måste dela med sig av sina erfarenheter i tron att ”alla gamla” har ägnat sig åt barnafödande, barnbarnspassning och kanske till och med frimärkssamling…oh!

Ni har säkert slängt mig i papperskorgen för länge sen…men om nu någon är kvar så skulle jag vilja ställa en, eller kanske två frågor.

Har du/ni någonsin kommit på idén att fråga ut era föräldrar, kanske till och med mor/farföräldrar om deras liv? Har du/ni någonsin, på någon av era resor träffat någon lite äldre som ni har pratat med, som ni har fått input av och kanske till och med lärt er något av? Kanske har ni tom föräldrar som har rest och som har öppnat världen för er?

Så var det för mig, en i era ögon mossig kärring, snart 65 som har gjort allt det ni, dagens unga gör och lite därtill.

Jag träffade många ”gamla kärringar” när jag som ung och orädd luffade runt i världen…och de inspirerade och inbjöd till fortsatta äventyr. En av alla förebilder är Ingrid som jag träffade i Tunisien på 80-talet. Jag var 30+, Ingrid var 70+, med diverse handikapp, inte minst hennes dövhet. Hon reste ensam i hela världen, hon var nyfiken, orädd och en förebild för mig som 30-årig ”världsresenär”. Hon lärde mig mycket och jag blev än mer ödmjuk. Vi höll kontakten i många år och vårt senaste möte var när jag hade utställning på söder för drygt 10 år sedan. En av alla pantertanter jag har haft den äran att träffa och lära känna under åren.

Nu är jag själv en pantertant, en som fortfarande har ork och lust att utforska världen. En tant som inte längre orkar klättra i berg, dyka och åka störtlopp…men en tant som ser tillbaka och är glad över allt som är gjort…och längtar efter allt som fortfarande är ogjort…nu med ett lite bekvämare resande, men långt ifrån tråkigt…

Att vara resenär är något som antingen kommer med modersmjölken eller senare i livet om man är född med upptäckarlusta. Jag har nästan gett upp hoppet om en dialog mellan generationerna, men jag skulle bli både glad och lycklig om i alla fall någon under 40 orkade läsa och tom kommentera.

Cést La Vie och det sista man överger är hoppet…och kanske någon av alla er andra ”pantertanter” finner något intresse. Väntar med spänning!

 

Kategorier:Okategoriserade

13 kommentarer

  1. Svårt tema, kära Hustru. När man är i 30+-åldern skriver man för andra i samma ålder. Man är upptagen mad att skaffa familj, barn och bostad. Och när man reser, som man förstås vill skriva om. då är tipsen viktiga. Man har ju sin bucketlist och tipsen utökar listan.. Det gäller bara att pricka av dem en efter en. Vad ska man annars prata om när vi är hemma igen?

    Du reste ensam, inte många som gjorde det då eller som gör det idag. Det medför att kontakter mellan olika generationer uteblir och man missar nya erfarenheter. Du vann dem!

    Gillad av 1 person

  2. Precis som att ”alla är fotografer idag” så är alla ”s.k travellers” eller ”influencers”… Jag kan bara prata för mig själv men en sak har jag upptäckt när man vill berätta om sin resa… Det är inte många som är intresserade. Åtminstone inte dom yngre. Väl hemma från vår senaste resa så säger arbetskamrater lite halvt intresserade att… Kom och sätt dig och berätta om din resa. 🙂 När jag sen börjar så märker jag rätt snart att det inte finns något intresse alls. Det är mer av en artighetsfras. Inte ens mina närmaste är intresserade. Det är nog bara dottern som själv brinner för att resa och upptäcka världen som vill se alla bilder och höra mig berätta. Inte ens min egen syster eller min pappa är ett dugg intresserade. MEN… för vem reser jag? Jo, enbart för mig själv och det jag vill uppleva. Precis så resonerar både maken och jag, både gällande våra resor och vårt fotograferande… För vem fotar jag? Ja, inte är det för att bli accepterad i den innersta kretsen… Nej, jag gör det för mig själv och ingen annan. Sen att någon tycker om det jag gör är bara en bonus. Du är klok du Gertie. En, för mig härlig förebild, trots att vi inte ens träffats ”på riktigt”. Stor kram

    Gillad av 1 person

    • Du är en ängel Susanne! Du tänker och känner som jag och du har även lätt för att sätta ord på dina tankar. När jag kom ner till datorn för en stund sen och öppnade mailboxen tänkte jag att nu har jag blivit hackad…massor med mail ang min blogg! Jag blev nästan lite rädd, men sen när jag såg att det var DU…ja, då blev hjärtat varmt igen…kram! Har inte hunnit kolla än, jag börjar idag och går bakåt. Har undrat så vart du har tagit vägen, men så kom jag ihåg att ni skulle vara på Mauritius ungefär samtidigt som vår Afrikaresa…ja, och nu är du här.
      Som sagt, du tänker precis som jag och du har dessutom samma erfarenheter av folks ointresse…och visst blir man trött?
      Just den kommentaren som du nämner…kom och sätt dig och berätta…och sen inget intresse…puh säger jag bara och hur trist kan det bli?
      Stor, stor kram till dig och nu går jag in och kollar dina övriga kommentarer. Svar kommer, ikväll eller i morgon…Suss!

      Gillad av 1 person

      • Haha, du är för go 🙂
        Sicken tur att det inte var SPAM utan bara jag 🙂 Tack för fin respons på min kommentar. Jag blir alltid lika glad av dina ord. Önskar dig en trevlig vecka och håll i hatten för jädrar vad det blåser ute… Kram

        Gillad av 1 person

  3. Äsch nu försvann allt jag skrev hmmm börjar om.
    Inte är jag 40 utan snarare 65 snart väldigt snart heltids ledig. Intressant det du skriver, intresset för egna och andras resor. Ligger en hel del i att inte ”orka” sitta kvar och lyssna. Kan det bero på att Internet finns där allt går att hitta som hotell vägar restauranger väder och vind. Man behöver inte fråga längre, jag vet inte men kanske är det så. Vad som inte finns att hitta på Internet och det vi vill ha med oss, är möten med de människorna som finns på de platserna vi kommer till. Vi har vänner som är intresserade på riktigt, dock finns det motsatsen också där frågan om väder kommer först och sedan … Fotoböcker görs efter resorna och vi tittar lite då och då i dom. Men att visa för andra, nej det har vi slutat med, inte ens barnen är intresserade, så vi behåller dom för oss själva hihihi

    Gilla

    • Tack för dina ord Yvonné, du har liknande upplevelser med i bagaget och du förstår så väl…men visst är det tråkigt hur det har blivit! Alla, speciellt de unga, men även äldre tänker bara på sig själva och är inte intresserade av något nytt och framförallt okänt…väder och vind och sen tar det stopp. Jag blir så trött och arg, som du säkert märkte här ovan. Även det kan reta mig till vansinne, att man inte får säga vad man tycker idag, det skall strykas medhårs och ursäktas och om man säger emot, ja då är man en satkärring…precis en sån som jag, haha!
      Ha det gott och se fram emot heltidsledigheten!

      Gilla

  4. Ja kära Gertievännen! Känner mig varken som ”globb” eller pantertant men fyller 65 om drygt fem månader! Lusten att resa har kommit på äldre dar så jag kan inte uttala mig om hur jag själv tänkte som 30 plussare i den frågan. Du har stor del av att jag har fått upp ögonen för resandets glädje, tillsammans och på var sitt håll! När man reser tillsammans har man den fördelen att man delar minnena som länge förgyller livet när är hemma igen. Kanske är det så att vi blir klokare och ödmjukare med åren och får en vidare blick på omvärlden, ser sammanhang ,människors olika livsvillkor men också hur lika våra innersta behov ändå är var vi än möts i världen. Min teori är att de unga ”globbarna” har fullt upp med sig själva, mitt i livet och kanske gör ålders segregeringen i vår tid saken än värre! Jag tänker på mina syskonbarn som faktiskt tycker att det är spännande att höra om våra resor men de flesta i bekantskapskretsen är inte intresserade oavsett ålder. Det är bara att inse tyvärr! Det gäller inte bara resor utan oförmågan att ta vara på äldres erfarenheter och kunskap inom alla områden idag! Kan det bero på digitaliseringen!?? Allt är bara ett knapptryck bort så vem behöver ta del av fördjupad kunskap från en äldre generation … Skrämmande tanke men som du skriver…hoppet är det sista som överger oss!
    Hur som helst vi njuter av livet som pantertant eller bara tant och mycket finns kvar att upptäcka! Bamsekramar!

    Gilla

    • Hmm, min vän, vet inte riktigt vad jag skall svara, jag har ju redan sagt vad jag tycker och sen svävar vi alla ut, eller hur? Min springande punkt är trots allt vad jag ser idag hos de unga, den totala respektlösheten för äldre och deras erfarenhet (undantag finns, jag vet) och den skrämmer mig och får mig att tänka många steg tillbaka.
      Det jag vill framhålla och som jag skulle önska att dagens unga fick ta del av och lära sig något av, är bland annat det jag berättar om Ingrid.
      En historia av många som jag även har berättat för dig. Det finns även fler ”tanter” som bidrog till att lära mig resandets magi och inte minst förmågan att tänka utanför den hysteriska åldersfixering som finns idag. Jag säger bara Ingrid, Karin, Lucia…och inte minst Gunvor, min egen mor som körde ensam ner genom Sverige när hon var 18 år…1948…de är alla förebilder som heter duga.
      Nu talar jag bara om gamla tider, väldigt gamla, men historien har inte ändrats nämnvärt på alla 65 år som jag har vandrat här på jorden. Många reser, många vill upptäcka nytt och vill även berätta om sina erfarenheter…men de flesta vill inte ändra på något och vill definitivt INTE sätta ut, ens en gång en liten tå utanför sin trygghetszon.
      Ja, det är så livet och världen går framåt…halleluja och bevare mig väl…
      Kram kära Catrin och bildens öga…trots allt ser jag ett visst ljus vid horisonten!

      Gillad av 1 person

      • Du sätter fingret på en viktig fråga och vart detta leder till i framtiden! Att dagens unga vuxna resenärer/ bloggare går miste om guldgruva av erfarenhet är till sist mest sorgligt för dem själva! Bamsekramar kära vän och låt dig aldrig nedslås!

        Gillad av 1 person

  5. Stort tack för detta inlägg! Så viktigt!
    Du sätter verkligen ord på många av de tankar som jag också har och har haft en längre tid. Jag är ju ingen ungdom, snart 71, men rest har jag gjort sedan jag föddes. Resandet har nog gott i arv. Mycket av min nyfikenhet har jag kvar vad gäller att resa och det är många gånger då både möten med människor och andra länder och deras kulturer som lockar. Att resa har berikat mig och gett mig så mycket och på olika sätt. Jag kan idag bli så glad när mina döttrar, nu 39 år, kramar mig och berättar att de är så glada och tacksamma att jag och deras pappa gett dem resandet sedan de var små. Alltså inte direkt charterresor utan i egen regi. Skidåkning i Alperna sedan de var 6, ö-luffning i Grekland, kors och tvärs i USA, Dominikanska republiken 1988, innan turisterna hittade dit och mycket annat. Tyvärr tror jag att många yngre idag tror att de liksom är pionjärer, men då har de missat oss. Och troligen också mängder av möten. Resandet förr var inte så tillrättalagt.
    Tyvärr har jag kommit av mig en del med resandet de senaste åren och det av hälsoskäl. Men jag kommer tillbaka och viljan är stor. Viljan till nya möten, upplevelser och erfarenheter.
    Och tänk så bra vi förr klarade oss utan internet eller att ständigt vara uppkopplade. Med sunt förnuft kom ändå vi pantertanter fram.
    (Jag har en bloggvän ”Ruth i Virginia! idag drygt 90 år. Hon har ingen egen blogg men läser en hel del svenska bloggar för att hon tycker det är så roligt. Jag ska verkligen tipsa henne om din blogg. Hon flyttade till Amerika och gifte sig i ungdomen och har rest med sin man runt hela världen och bott i många länder. Och när hon berättar om hur det var att ta sig runt då så var det verkligen att resa. Så inspirerande och fascinerande. )

    Gilla

    • Just precis så känner jag…att många av dagens unga tror att de är pionjärer, trots att det är så oerhört lätt att åka idag, jämfört med när vi började resa och speciellt jämfört med när våra föräldrar började se sig om i världen. Mina reste av nyfikenhet, men jag tänker på din far, som även reste i arbetet och allt han uträttade trots begränsade språkkunskaper.
      Och precis som du säger…tänk att vi lyckades ta oss fram utan internet, mobiler och utstakad väg…tanken svindlar nästan, nu när även vi är fast i cybervärlden!
      Ruth är en intressant dam, lika gammal som min kära mor skulle ha varit om hon levt. Ruth har varit på besök hos mig ett par gånger, jag förmodar att det är efter dina tips, tack för det! Synd att hon inte har en egen blogg, den skulle verkligen ha något att tillföra bland alla resebloggar…om att resa!

      Gilla

  6. Intressant även om det inte är något jag tänkt på.
    När jag var ung så blev det inte mycket resande, hade fullt upp med att utbilda mig och även att försörja mig. Tid och pengar till resor fanns det inte så mycket av. Fast jag fick kanske nog av resa som barn med en far som var en lite orolig ande och gjorde att vi flyttade ofta. Säker det som lade grunden till min reslust nu på äldre dar. Mina jämnåriga vänner förfasar sig ibland och undrar hur jag orkar och borde jag inte ta det lite lugnare. Men varför det, dör hellre då jag har roligt och upptäcker världen än hemma och är utvilad.
    Men för att återgå till din fråga, så har jag träffat så många trevliga och ödmjuka unga resenärer. Däremot har jag mött några 50-60+ som är lite mer kaxiga och vet allt. Tror att de enda i den åldersklassen du nämner som jag blivit irriterad på var nu senast på väg till Bergsgorillorna. De blev i placerade i vår grupp. Tyckte att vårt maklig tempo var segt, antar jag. Trots att det sades att de långsammaste går först, skenade dessa unga iväg före. Stannade och väntade och när vi i segare tempo kom ifatt, då gick de. Hade ju vilat klart. Som tur var såg ledaren det och de blev placerade sist.

    Men i övrigt har jag mest mött unga som velat veta och frågat om tips o råd. Har kanske haft tur. Kan gissa att på mötet är de en hel del av den sort som du beskriver.

    Gilla

    • Javisst är det intressant, detta med hur människor reagerar inför resandet. Vi har olika erfarenheter förstås och sen så är det ju inte statiskt det där med åldersgrupper.
      Apropå de ”unga” så är det nog mest deras framfart på nätet som jag reagerar på…de kan allt, har sett allt och inte minst slås det in öppna dörrar. Att det kan finnas äldre som har sett betydligt mer än de, som har rest på den tiden då det krävdes mycket mod och framåtanda, före mobiler och internet…de tankarna existerar inte. Störst, bäst och vackrast…vilket förstås även kan stämma på många, både medelålders och äldre, men äldre har som regel en helt annan ödmjukhet.
      Det du berättar från vandringen till Bergsgorillorna är väl ganska typiskt för deras inställning till äldre!?
      När vi besteg Potalapalatset i Lhasa fick jag en ung kille i hasorna, han sprang och stannade sen för att ”ta hand om” stackars tanten. Till slut blev jag rosenrasande och talade om för unge herrn att jag minsann hade bestigit Kebnekajse, den svårare leden, när jag var i hans ålder…utan säkerhetslinor, spikskor och all annan säkerhetsutrustning som är obligatorisk idag. Fortsatte med en stilla undran om han trodde att han skulle orka springa uppför dessa trappor när han nått min ålder?…det blev tyst!

      Gilla

Lämna ett svar till Susanne Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: