Fiskebyn vid Viktoriasjön…och en prisbelönt skola.


Men först tar vi adjö av vackra Mara NP, där upplevelserna och mötena med alla vackra djur, nästan har tagit musten ur oss. Dags att ladda om, skumpa på och njuta av morgonens sista gudabenådade vyer i några mil, innan vi passerar gaten.

Om vägarna i nationalparken varit skumpiga så var det bara förnamnet mot vad som komma skulle. Vi fällde ner jeepens tak, plockade undan allt löst, spände fast säkerhetsbältena och så började klättringen upp mot Massajernas byar. Här var det kuperat, skogigt, leriga och delvis bortspolade vägar, en total kontrast till de ändlösa slätterna i MM. Byarna avlöste varandra och tamdjuren dominerade faunan, i alla fall dagtid…på nätterna kom katterna smygande och tamboskapen levde farligt. Farligt även för människorna förstås, speciellt barnen måste hållas under uppsikt. Vår guide (ej Massaj) berättade målande om när elefanter kom in i hans by i Tanzania, på morgonen, när han och kamraterna skulle gå till skolan. De blev skrämda av något, han sprang neråt och klarade sig, men två kamrater blev ihjältrampade! Trots det älskar han elefanter, men, med respekt!

Fascinerande var sättet att ta sig fram på vägarna. Gående, med motorcykel, traktor eller Jeep…”vanliga” bilar såg man knappt till och visst, de hade knappast tagit sig fram i de stundtals både leriga och sönderkörda ytorna som kallades vägar. Lite kommers förekom förstås, av det enklare och mer direkta slaget och på söndagarna var det marknad i de större byarna, något som vi fick se när vi åkte ut ur Nairobi i söndags. Även Hotell fanns, för den som önskade luftig och enkel övernattning…

Vid lunchtid kom vi fram till Tanzanias gräns, vid Isebania, nära Viktoriasjön. Vi sa tack och hej till vår Kenyanske chaufför och Jeep…och efter sedvanlig pass, visum, gula kortet och ”feberkontroll”, packade vi in oss i en ny Jeep, hos Oredy, en ung Tanzanier som varit rallyförare i sitt förra liv, woooow… Vår medhavda lunchbox plockade vi upp vid ett mycket speciellt ställe, några km in i Tanzania…och här fick Kitsch ett nytt ansikte.

Återigen ändrade landskapet karaktär, med Kopjesliknande berg som sades härstamma från vulkanutbrott långt tillbaka. Lavan hade inte kastats upp så långt på slutet, den hade stelnat och bildat block i stället för att rinna ut likt en flod…så sas det i alla fall…och vid floderna växte meterhög vass. Det var fattigt i Kenya och när vi påtalade detta för Clement, vår guide, sa han att det är ännu fattigare i Tanzania. Svårt att ta in och svårt att se skillnad, när det i våra ögon är en misär, i alla fall materiellt. Men, vad beträffar livsglädjen är jag inte helt säker på att vi har det bättre?

Att bära och att transportera får en helt ny innebörd, när man åker genom by efter by med uråldriga traditioner. Traditioner som numer samsas med var mans egendom…mobilerna förstås och jodå, precis som överallt annars i världen gäller ”selfiehysterin”. Nåja, jag lämnar det till förmån för mer intressanta företeelser och definitivt mer intressanta bilder…vad sägs om att vila ut på ett flak, eller skjuta på en lastbil i uppförsbacke, att lasta cykeln så full att du själv inte syns och får plats…

Eller varför inte ta chansen att lära sig bära? Bära med värdighet och rak rygg, med stolthet och av tradition, bära barn nära och varor på huvudet. Har sett fenomenet förut förstås och jag fascineras lika mycket varje gång. Vet att träningen börjar vid mycket låg ålder och att övning ger färdighet…men ändå…hur är det möjligt? Och färgerna…jag har skrivit det förut, men jag blir salig och varm i hjärtat. Färg är glädje, inte svart!

Vi stannade till i en by där Clement och Oredy hade vänner som det skulle handlas av. Ni stannar kvar i bilen, vi kommer strax…det var en order, inte ett förslag och vi gjorde snällt som sas. Alla, utom maken som måste ut för att röka förstås…puh! Han fick genast många hel och halvpåtända cigarettiggande kompisar och fick skylla sig själv. Jag passade förstås på, att föreviga kommersen och folklivet inifrån Jeepen.

C och O kom tillbaka så småningom och nu blev det åka av igen. Nästa stopp blev vid vårt boende för kommande natt, Serenity by the Lake vid Viktoriasjön. En bungalowby, private och med gallerförsedda dörrar…till skydd mot…flodhästarna? Jodå, de kom upp ibland från Viktoriasjön och beväpnade vakter följde oss när vi gick ut i mörkret. Vi trodde först inte att det var sant, men dagen därpå, när vi kom tillbaka från fiskebyn, då var de där, på stranden ett stenkast från husen, OOOH…

Andra kompisar var alla oräkneliga påfåglar, som var hemmastadda överallt och på natten tog de plats på både vårt och andras tak. Lite speciellt ställe med häftiga utsmyckningar i form av stål och plåtskulpturer, bara 18 bungalower och med utmärkt mat. Hade gärna stannat en halv dag och en natt till med flodhästarna…

Efter en kolsvart natt, lyssnandes efter ljud, blev vi hämtade av lokala fiskare för en timmes båtfärd till deras by med 800 invånare. De lever i huvudsak av fiske och det finns ingen el i byn förutom en dieselgenerator som driver deras gemensamma majskvarn. Det var mycket fattigt och tillgången på fisk var av och till dålig. Små, eller rättare sagt minifiskar fick de alltid och dessa satt byns kvinnor och sorterade upp i högar. Att det finns någon näring och mat i dem förefaller svårt, men det gäller att ta vara på allt.

Männen fiskade och kvinnorna rensade, så var det och så kommer det säkert att vara även i framtiden, trots influenser utifrån, i form av mobiler som laddas med hjälp av solceller och även i form av turister som vi som ”stör” ordningen.

Vi guidades genom byn av dess unge ”hövding”, en kamrat till Clement och tillika guidekollega. Målet var SKOLAN och så småningom kom vi dit efter vandringen genom byns hjärta, där vi bla fick se deras stolthet, majskvarnen. Det dagliga livet pågick och lät sig inte störas som tur var…de brydde sig faktiskt inte om oss överhuvudtaget.

Lite kommers sinsemellan förekom, tom en barberare med solcellsel som fick mig att minnas tandläkarmottagningen i Lhasa. Allt, i alla fall nästan, inför öppen ridå. Till och med hinkarna är färggranna…ta en titt, de matchar kläderna…och dörrarna…

Jag fick sällskap sista biten fram till skolan, av en liten kille som inte ville släppa min hand och fota kunde jag inte heller just då, men som tur är finns makens bilder.

Vid skolan välkomnades vi av ”the boss”, en kvinna och rektor med sisådär tio lager skinn på näsan. Hennes styrka och utstrålning var säkert grunden till att skolan hade nått så stora framgångar. Skolan har 400 elever mellan 7 och 16 år och är rankad som nr ETT i kommunen och länet. I landet ligger den på tredje plats, men målet är förstås att bli nummer ETT även där. Jag säger Lycka Till och tvivlar inte en sekund på att hon kommer att lyckas. Skolan sponsras förstås, av en Amerikansk familj, en förutsättning för att kunna drivas, men det är rektorn, lärarna och eleverna som gör jobbet. All undervisning är på Engelska och vi fick både en liten pratstund och en sång/dansuppvisning med och av de äldre barnen.

Maken placerade sig längst fram och den lille killen, vars plats han tog, visade upp sin skrivbok. Jag såg den inte, men kommentaren var, att sån välskrivning hade han aldrig sett hemma i Sverige, inte ens då vi gick i lågstadiet på 60-talet. Högstadieeleverna fick berätta om sina drömmar och de flesta ville bli, lärare, läkare, advokater, ingenjörer osv. Vi får hoppas att deras drömmar blir sanna och att de en dag kan återgälda lite till sin hemkommun i form av välutbildade och generösa medborgare.

Vi reste hit för djuren och jag var först lite avog mot att åka iväg till Fiskebyn, men tack och lov för att jag följde med. Den här dagen glömmer jag aldrig, vilka barn och vilket hopp om framtiden…Tusen tack för att vi fick komma på besök!

Kategorier:Okategoriserade

10 kommentarer

  1. Åh Gertie! Jag älskar dina teman, kvinnorna som bär upp samhället både bildligt och bokstavligt, den fantastiska rektorn som kan skapa den bästa skolan i en fattig fiskeby, det färgstarka och vackra, starka och okuvliga ger kraft. Dina underbara porträtt av landskapet, människorna och det vilda. Vilket projekt du genomför kära vän! Jag är så imponerad och glad över att följa med i den skumpande jeepen genom hela resan! Du har skapat något helt unikt med din reseblogg och vilken resa! Du är helt fantastisk kära vän!

    Gilla

  2. Jag läser och tittar på de fantastiska bilderna. Jag går tillbaka och läser igen. Hittar så många detaljer i bilderna. Och för en stund känner jag att jag är med. Där och då. Vilka upplevelser! VIlka erfarenheter och minnen ni har med er. Och alla fantastiska möten! Jag är helt fascinerad! Skolan hade jag gärna besökt men jag hade nog känt som du gjorde före besöket…Lite tveksam. Men så roligt att se dessa entusiaster som arbetar där och eleverna som vill framåt och vill lära sig.
    Önskar att alla som är intresserad av resor skulle läsa dina inlägg- De ger så mycket!
    (Jag har varit inne och hittat resan ni gjorde men får nog spara lite till innan den kan bli av. Eller omprioritera….)
    Stort tack!!

    Gilla

    • Tusen tack igen Ditte! Det är så roligt att du både läser och kommenterar…och framförallt att du gläds åt mina rader och bilder!
      Jag länkar alltid till FB och där kommer det lite fler kommentarer, men helst vill jag ju ha dem här förstås.
      Ja, Afrikaresan var hiskeligt dyr och vi funderade flera gånger, men nu efteråt är vi glada över att vi gjorde den…det var värt varenda öre!

      Gilla

  3. Sitter vid datorn, alldeles varm i hjärtat. Jag är både berörd och tagen. Känner tårarna fylla mina ögon. Så fantastiskt vackert inlägg. Makalöst vackra berättande bilder ❤
    Så mycket känslor, kärlek och värme. Tack fina du för att vi får följa med på er resa. Kram

    Gilla

  4. Hoppsan, jag hade missat detta inlägg. Tur att jag såg det nu och fick följa med er till skolan. Underbart att det finns folk som tar sig an en skola och gör det så bra.
    Visst är det underbart med deras färger i Lapa-tygerna. Att de sedan matchar med omgivningens dörrar och hinkar, var ju roligt hahaha. Tänk vad dessa kvinnor är duktiga på att balansera, själv får jag nog träna en del innan det skulle lyckas.
    Återigen, spännande bilder.

    Gilla

    • Ojdå, det var ju tur att du hittade hit och fick uppleva lite minnen, eller hur? Jodå, färgerna är en historia för sig och du som också är en färg och formmänniska ser och uppskattar, tack för det!
      Tack för att du ser, läser, kommenterar och dessutom finner glädje i mina ord och bilder, Kram till dig!

      Gilla

  5. Vilken underbar berättelse, sådant här gillar jag. Klart jag älskar att se och fota djur, men folklivet, det dagliga och barnen och dessutom en så fint fungerande skola. Damen som är rektor påminner om den påhittade föreståndaren för barnhemmet i Damernas detektivbyrå. Hon har också rejält med skinn på näsan. Bara fruktkaka som fattas 😊. Och så färgerna som du säger, visst är det underbart. Hade velat fotografera alla damer i sina färggranna och vackra klänningar nu i Uganda, men den dan vi skulle promenera till närliggande by då hade min kropp gett upp och all energi var slut.
    Just det du nämner och fotar, alla människor som går. Vägarna fulla med folk, ovanligt för oss men livet där i Afrika.

    Gilla

    • Åh, tack Margareta, du tänker och känner precis som jag!
      Många är rädda för att fota människor och jag förstår inte varför. Jo förstås, om man inte har respekt och ödmjukhet, om man inte känner närheten och vördnaden inför andras liv, om man bara klampar på och tar för sig…då skall man inte ägna sig år fotografering av människor.
      Men, både du och jag ser, känner av och respekterar och då blir vi accepterade och välkomnade med kameran. Lite beror det nog också på att vi är ”pantertanter”…vi utgör inget hot, snarare en trygghet.
      Synd att du inte hann med i Uganda…men du, det går ju fler tåg…förlåt flyg?

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: