Chicago, on the rocks…


Nu är vi då åter i Chicago efter vår tio dagar långa roadtrip längs de stora sjöarna. Vi lämnade Muskegon i morse och trängdes på motorvägen med alla ”Labourdayfirare”. Kanske var det mindre trafik, kanske var det mer?…men vi lämnade i alla fall tillbaka vår kompis, Jeepen med en halv timme till godo. En hyfsat rolig bil, långt ifrån en Musse förstås och egentligen helt tvärt om, men vi gillade varandra. Vi tog en ”bulle” in till hotellet…ja, jag vet, vi kunde ha åkt tåg…men just idag så hade vädergudarna bestämt sig för att åka upp i höjden…so…no, no.

Liten promenad längs River Walk ut mot Navy Pier och konstrasten mot våra småstäder kunde inte ha blivit större. Återkommer till Chicago, men nu tar vi en tur ut på landet. Efter Mackinaw City vid Lake Huron så åkte vi tvärs över MI till Traverse City. Ja, inte raka vägen förstås, för vi måste ju kolla halvön rakt västerut. Här var det intressant…jordbruk, ödevägar och så en enorm kontrast när vi kom till Harbour Springs och Petroskey, superduperkåkar och golfbanor var och varannan mil. Hade det varit förr, när vi var entusiaster, ja, då hade det blivit många och långa stopp. Nu var det dessutom skyfall så kamerorna vilade fint i baksätet, tills vi kom fram till vårt nästa stopp…Traverse City. Härifrån har jag inga bilder, inspirationen var i princip noll, men, jag mötte MONARKEN, då vi letade efter de omtalade sanddynerna.

En stor och vacker fjäril som förr var väldigt vanlig i hela US, men de senaste åren har den minskat med 85%, en hisnande siffra och återigen blir jag bestört över homo sapiens framfart. Läs gärna om den på Wiki, den har en intressant historia och en oviss framtid.

Vi har åkt kors och tvärs över Michigan och nästa mål var Bay City, en lite sömnig ort norr om Detroit som helt klart har tagit mycket stryk i svallvågorna efter bilindustrins krasch. De försöker, de vill så gärna framstå som lite hippa och framåtandan är det inget fel på. Vi åt en av våra bästa middagar där, på en uteservering med stora RAM-bilar parkerade i dubbla rader utanför och fotogenique var det, speciellt i Ghost Town. Att bli förevigad där som brudpar är förstås mångas högsta önskan…

Efter ett dygn i Bay City så styrde vi åter västerut, mot Muskegon. Det första vi stötte på var en färgglad Flee Market, ett hus som enligt den likaså färgglade ägaren var målat med inspiration från ”Tetris” och ”Minecraft”. Han blev eld och lågor över att vi var svenskar…ni måste skriva in er på min gästtavla…och det gjorde vi förstås.

In the middle of nowhere, som nästan allt annat på denna tur. Har man inte öppna ögon och dito sinne så missar man både det ena och det andra…och det andra var Amish People och deras jordbruk, som vi återigen råkade på av en slump. De lever och brukar sin jord som i gamla tider och även här finns en hel del att läsa på Wiki.

That´s that och nu måste jag bara le åt kontrasterna. Vi installerade oss på Marriot i  Muskegon och vi hamnade ur askan i elden, både bokstavligt och bildlikt. Måste bara påpeka att det var INTE hotellets fel, men mitt i centrum på denna lilla gudsförgätna ort, på torget mitt emot hotellet…där var det rockkonsert av och med lokala förmågor. Det hördes lite lätt på fredag em och sen tilltog ”oljudet” för att övergå till olidlighet. Efter många turer och ”managersnack” så lyckades de få stopp på eländet vid 23 tiden, vilket vi sätter tummen upp för. Stan har en hel del intressant historia. Snowboarden kommer härifrån och likaså bowlingmaskinerna, Brunswick…och det kan man se en hel del av längs huvudgatan.

Inte mycket mer att orda om, vi bodde två nätter här, beroende på att vi ville se dynerna vid Silver Lake vilket vi också gjorde. De var mäktiga, javisst, men häftigare har vi sett på många andra håll i världen och den enorma turistindustrin som var runtikring gjorde oss både deprimerade och fundersamma. Nu var det visserligen ”Labourhelg”, men mängden av superduperjeepar som forslade upp turister till dynerna för att åka ”sandrally”…tja, man tar sig för pannan…det var hemskt, det var beklämmande och vi tog oss snabbt därifrån. Huset som syns på bild 2 o 3, eller rättare sagt grannhuset blev helt begravt av de vandrande dynerna för ett par år sedan. En tragedi för ägarna, nu en turistmagnet…och jag skäms nästan, men jag kunde inte låta bli att ta ett par bilder.

Kvällen i Muskegon blev lite av en ”hit”, då vi träffade ett par med en röd gammal ”bubbla” från 1971. Vi hade många och långa samtal om gamla bilar och jag minns min barndoms bubbla från början av 60-talet och luckan därbak som jag älskade att krypa ner i…Muskegon g

Kategorier:Okategoriserade

6 kommentarer

  1. Stort , varmt och innerligt tack för denna tur. Så fantastiskt att få följa med. Chicago har jag besökt men inte så mycket mer här i trakterna. Fantastiskt fina bilder som gör att jag får en väldigt bra bild av hur delar av er resa tett sig. Du har verkligen fångat den vackra monarken så fint och nu har jag läst på om den och kan lite mer. Spännande att passera Amish People. Det har vi gjort i andra delar av USA vid några tillfälle.
    Beklämmande med snaddynorna. På alla sätt. Förstår att ni tog er bort från denna ”attraktion”. Men så lugnt fick ni ju inte Muskegon, en stad jag inte hört namnet på tidigare. Men nu har jag det. Ja, hotellet kunde inte göra så mycket åt rockkonserten men det blev kanske ett tidigare slut på oljudet.
    Så trevligt att träffa ett par med denna röda pärla från 1971. Och en gammal ”folka” har jag också haft. Har dessutom 1979 korsat USA, från västkusten till östkusten i en Volkswagen camper . En upplevelse i sig.
    Jag ser förstås fram emot mer från er härliga resa och önskar er fortsatt fina dagar. (Och kvällar)
    Kram!

    Gilla

    • Det är alltid lika roligt att läsa dina initierade kommentarer, de bidrar starkt till att jag får inspiration och lust att skriva på bloggen, vilket jag inte alltid har, som du säkert har förstått. Jag ler när jag förstår att även du har haft en gammal ”folkabubbla”…självklart skulle jag säga…vi möts överallt, både i dåtid och nutid. Nu var det ju min mors bubbla iofs, men jag älskade den och när hon sålde den för att de inte längre behövde två bilar, då grät jag…och som tröst fick jag en röd, 20 cm stor ”leksaksfolka” och tårflödet blev något mindre. Er ”camperresa” genom US måste ha varit härlig…primitiv, men ack så mycket man får se när man reser på det sättet.

      Gilla

  2. Trevligt att hänga med som fripassagerare, speciellt då det är helt nytt för mig. Inte troligt att jag lär komma dit någon gång heller.
    Vacker fjäril som ni hade tur att träffa på.
    Såg ett program på TV om Detroit och hur stor brottslighet var där nu, tydligen extra stor i de där häftiga kvarteren. Fast kanske inte värre än det är här nu. Stora konkurser kanske även drsbbar städer i Sverige snart, många vacklar på ruinens brant.
    Tetrishuset var häftigt, kanske inte det vackraste men färgrikaste.
    Så mycket ni fått se, även Amishfolket.
    Konsert utan för fönstret har vi upplevt, en påsk i Mexiko city var det religiös konset ute på torget utanför vårt hotell. Ingen stilla med psalmer och så utan fullt ös med rockmusik hotellpersonalen knackade på dörren, men musiken överröstade så de fick ringa upp och berätta att vi skulle öppna. Då kom de upp med en bricka där det låg öronproppar och några chokladbitar. Omtänksammt.
    Sanddynerna kan jag förstå att de drar folk, sorgligt också för de som fått sina hus insandade. Vilka naturkrafter.
    Finns liknande i Danmark.

    Gilla

    • Jadu, brottsligheten i Detroit hade även vi hört talas om och den var en av anledningarna till att vi passerade denna stad på behörigt avstånd. Det här med Ghost Towns är intressant, det kanske börjar bli läge att kalla många, för att inte säga de flesta småstäderna i Sverige för spökstäder, likheten är faktiskt slående. Amishfolket har vi sett förut i USA, men då fick jag inte tillfälle att fota, så det här var ett riktig höjdare. Vi såg även ett ekipage med deras traditionella hästvagn, men då hann varken jag eller kamera med.
      Jadå, liknande sanddyner finns i Danmark, även i Irland och Skottland, men de här är betydligt större…men långt ifrån så stora som de vi ”hittade” på Nordön i Nya Zeeland och på några andra ställen på vår jord.

      Gilla

  3. USA er et land å elske og hate. Som de der superduperjeepene som kjører rundt på strendene og sanddyner. Helt uforståelig – om du ikke er amerikaner. Og så møter du mennesker som åpner seg fullstendig for en, som tydeligvis paret i den røde boblen. Dere har fått opplevd hele spekteret!

    Gilla

    • Ja, du har så rätt, man känner sig väldigt splittrad inför kulturen här i landet, eller kanske man skall säga de olika kulturerna. Älska eller hata…eller lite av varje, men trots allt har jag nog mest positiva erfarenheter och upplevelser utifrån alla de gånger jag varit här.

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: