Jahaja, så kom vi då hit, några månader tidigare än vi tänkt…tack och ändå inte tack till SAS. Idag skulle vi ha åkt hem från NY och nu sitter vi i stället på Liz Residence i Pitesti. Fantastiskt ställe i en gudsförgäten stad.

Vi flög ner till Budapest i måndags, hyrde bil och första stoppet blev Kecskemet i Ungern.

Regn, några plusgrader, ja ungefär som hemma…men något nytt och intressant. Vi åt en fantastisk middag som man oftast gör i Ungern, sov gott och vaknade fulla av upptäckarlusta. Mot Rumänien och Transsylvanien och mina förväntningar var stora, kanske för stora. Urtråkig väg ner mot Arad, platt, rakt och totalt utan charm, men så kom vi då in i kaosets Arad, checkade in på Picasso Boutique Hotel…och hittade till slut en parkeringsplats…puh. Vi gjorde stan, vi åt gott och beundrade den fascinerande arkitektoniska blandningen och vi kosade i vår ”svit” på 50 kvm för 500kr…

Sen styrde vi ner mot bergen och det riktiga Transsylvanien, första biten var platt och tråkig, men morgondimmorna lyfte hela intrycket och snart blev det smalt, kurvigt, kuperat…och skumpigt.

Vi kom ut på landet, ut bland färdmedel som griper tag i hjärtat, som inte riktigt hör hemma i 2010-talets Europa, men som ändå gör det på sitt självklara sätt. Vägen mellan Arad och Targu Jiu letar sig fram genom små byar där tiden har stått still och genom trånga dalgångar med järnvägen och floden som följeslagare…helt bedårande.

Så efter många om och men, GPS trubbel och konstiga vägmarkeringar nådde vi så vår Pension utanför Targu Jiu, ute på landet med grisar, höns och grävlingar i skogen intill.

Två av våra mål på resan var och är Transalpina och Transfagarasan, de berömda högalpina vägarna som tyvärr är stängda nu…öppnar någon gång i juni. Idag åkte vi så långt vi kom upp mot TA.

Här blev det stopp och vi åkte tillbaka till vår halvstora väg, genom byar där tiden stod mer än still och alla mer och mindre fantasifulla och för oss ålderdomliga ekipage förgyllde vår dag. I morgon åker vi så långt vi kommer på Transfagarasan.