Vare sig du har sett dem i verkligheten eller bara på film/tv så tror jag nog att de har berört ditt hjärta, fått dina mungipor att åka upp och livet har känts gott en stund.

Vårt första möte med charmknuttarna var helt oplanerat. Vi var på roadtrip i Sydafrika och nu var vi på väg från Hermanus (där vi hade skådat VAL från stranden) till Kapstaden. Ett av målen där var Simon´s Town och Boulders Beach där vi skulle besöka Pingviner, men på vägen dit fick vi syn på en handskriven skylt…”Penguins”…och det kunde vi ju inte motstå förstås…

Vi hade hittat Betty´s Bay. En liten koloni med GLASÖGONPINGVINER som ett gäng entusiaster värnade och tog hand om på bästa sätt. Då tämligen okänt, men idag ser jag tips i utländska resetidningar, så snart är det nog invasion av beundrare. Som sagt, då en liten koloni med de små, även kallad ”sydafrikansk” pingvin, vilka entusiasterna hade räddat från ett stort oljeutsläpp och nu hade de återhämtat sig och framtiden såg ljus ut. Överraskningar brukar alltid vara bättre än det förväntade och i viss mån blev det nog så även här. Dagen därpå styrde vi kosan mot Godahoppsudden, via Boulders Beach förstås…och pingvinerna.

Här levde de på en fin sandstrand vilket är känt för de som varit här eller går och längtar. Har hört talas om att turister badar med dem, i alla fall sida vid sida, men det fanns inte på kartan för oss. Vi…läs jag, kunde dock inte slita mig, ville inte, men måste förstås till slut…mycket motvilligt lämna de poserande och orädda för att fortsätta vår färd söderut. Vilken koloni var då bättre?…helt omöjligt att säga då de var så olika, klippor eller sandstrand, stora ytor eller prång. Båda var underbara upplevelser. De nästan vuxna ungarna med sina avfallande fjädrar var hjärteknipande…

Ja, så gick det några år innan vi träffade ”kusiner” igen. Vi cruisade runt i Australien och Nya Zeeland under sju veckor och hade tänkt oss många möten med både ”små blå”…Nyazeeländsk dvärgpingvin och Gulögonpingvin, men vi blev näst intill snuvade på konfekten. Under många hundra mil längs kusterna såg vi otaliga varningsskyltar för pingviner…men pingviner?…näe då, inte en skymt. Men, fjärde veckan kom vi till Oamaru på Sydöns östkust och det skulle vara det säkraste stället att få se ”de små blå”. Jodå, säkert…om du ville sitta på en uppbyggd läktare tillsammans med ett par hundra andra och vänta på att de små skulle återvända till sina bon efter en dag ute till havs…utan att få fota!!! Vaddå frågade jag…jag har ingen blixt på min kamera?…nej och åter nej…”det går inte för då kommer ju alla andra också att vilja fota…och jag tackade för mig och gick. Vilket geschäft och vilken oförmåga att vara flexibel. Återigen fick inte jag fota med mitt tele pga alla tidigare hänsynslösa ”selfiefotografer”…vart är vi på väg?

Jag fick i alla fall några ”tjuv” telebilder på både ”Gulögonpingvin” och den lilla blå när de kom tillbaka till sina nattboenden efter en lång dag ute på havet.

Så skriver vi då 2019 och vi kommer till ett av de finaste pingvinställen som finns…Volunteer Point på Falklandsöarna. Här fick vi träffa Kungs, Gentoo och Magellanpingviner. Kungspingvinerna är världens näst största, bara Kejsarpingvinerna på Antarktis är större, men de är lika färggranna och de ruvar sitt ägg, stående på fötterna, skyddade av deras tjocka fjäderdräkt. Lyckades få en bild av ett ägg, men den bilden är guld, den blir inte publicerad i sociala medier…den är en utställningsbild.

Kungspingvinerna lever i stora kolonier vilket även Gentoo gör och här levde de sida vid sida med bara ett par hundra meter emellan. Gentoopingvinerna är mindre och de är på sätt och vis charmigare, snabbare och förresten…de är världens mest snabbsimmande pingviner. Ungarna lekte kull och de sprang som besatta runt, runt bland syskon och föräldrar när de inte vandrade mot havet…två och två.

Ja, kära vänner, om ni inte redan har somnat så hoppas jag att ni har haft en i alla fall lite givande och rolig stund hos de charmiga ”stackars” icke flygkunniga fåglarna…

Jag avslutar hos Magellanpingvinerna som gärna slår sig ihop med både Kungs och Gentoo när de inte vaktar och föder sina ungar i ett meterdjupt bo på strandängarna. De är väldigt lika de sydafrikanska Glasögonpingvinerna…men de är en egen art. Många arter har vi träffat…ännu fler återstår…

To be continued…hoppas jag…