Den första av mina favoritstäder. Varför är då dessa tre favoriter och hur tänker och känner jag? Jo, de är favoriter för att de är annorlunda, levande, historiska, färgglada både vad gäller människor och miljö och de har själ, en stor och varm själ.

Till Havanna och Cuba har jag varit på väg många gånger på den ”gamla goda” tiden. På 80-talet gick jag in på en resebyrå i Nassau, Bahamas för att köpa en tor till Havanna. Jag var ju så nära och det verkade så enkelt, hade nästan gjort allt klart, då den vänlige resesäljaren ställer frågan: hur har du tänkt dig att komma tillbaka in i USA efteråt?

Tja, hade inte tänkt på det… Det var då, nu är nu…och i mars 2017 klev vi av planet på José Martís International, drog ett djupt andetag och vi var fast. Hade efter många om och men lyckats boka ett hotell vid havet, precis utanför den gamla stadskärnan…Hotel Copacabana, ett fd ”rysshotell” med fötterna i det vilt skummande och ständigt rytande havet, med otaliga strömavbrott och en dieselgenerator som backup…två dagar i veckan!

Vi kom dit på makens födelsedag, efter en tre veckors roadtrip i sydöstra USA, med bland annat några fantastiska dagar i New Orleans. Där hade vi lyckats pricka in tre av de sista dagarna på Mardi Gras, en av världens största karnevaler…vilken show, vilket jippo.

Tanken med Cuba var att stanna några dagar i Havanna för att sen hyra bil och åka ut, bla till Trinidad. Nu blev det inte så, vi fastnade i Havanna då det fanns hur mycket som helst att upptäcka under våra många och långa vandringar.

Det första som möter en är de färgglada jänkarna i mycket varierat skick. Vissa är rena rama museiklenoderna medan andra, de flesta, har rustats upp och fått ”nya” ryska motorer i stället för de gamla fina v8orna…och där försvann mycket av känslan för bilarna. Att vandra i stan, i de gamla kvarteren, var en kulturkrock i kubik. Några gator, ”turistgatorna” var uppiffade, restaurang och souvenirtäta…men de andra, de där folket bodde och levde, var en helt annan värld, en värld av stolthet, vänlighet och värdighet mitt i misären. Det var där vi vandrade mest hela tiden, där vi mötte så många livsöden och aldrig att vi kände någon oro eller hot.

Vi pratade med många som villigt berättade om livet före och efter revolutionen, vissa tyckte att det var bättre före och andra föredrog livet idag, precis som det är överallt. Men, det vi slogs av var bristen på struktur, att gamla fina byggnader bara fick förfalla, att man kunde föra samtal, men så fort det kom in på korruption och frågan om brist på livsmedel och dagliga förnödenheter…då lades locket på. Korruptionen finns tyvärr, men det känns och verkar som att de flesta är glada ändå.

Även hundarna mådde som synes bra.

Det leder mig osökt till Malecón, paradgatan vid havet som nästan alltid översköljs av gigantiska vågor och hukar under stormvindar som fräter ur betongkomplex och gör det livsfarligt att bo i många av de äldre husen. Här hittade vi Girón. Det byggdes på 60 och 70 talet för att arbetarna skulle få en bra livsmiljö…och tanken var god förstås, men nu är det nästan söndervittrat. Ett skelett som fortfarande bebos av många, vilka riskerar sitt liv varje dag, i otjänliga hissar, raserade trappor och lägenheter med hål till fönster. En stolt men falnad skönhet som huserar både hundar, katter och människor.

Det finns mycket att berätta om Havanna, dess historia är mångfacetterad, det har varit upp och ner och man kan undra vad som är/var bäst…och hur det kommer att bli.

Men en sak vet i alla fall jag och det är att vi kommer tillbaka, förr eller senare. Vi måste hämta hem den lilla biten från våra hjärtan som vi lämnade kvar och så vill vi återse och känna glädjen, värmen och stoltheten.

Det går Charter idag mellan Sverige och Cuba. Jag hoppas verkligen att ni som åker dit, sliter er från solstolarna ett par dagar för att åka in och utforska stan…det är den värd!

Nos vemos de nuevo, la Habana!