En sorglig historia för hela världen, vilken på ett ögonblick gick från att ha varit öppen och tillgänglig, till näst intill total lockdown. Att skriva om 2020 som ett reseår känns lite märkligt, men nu gör jag det och upptäcker att det blev många resdagar även detta skitår. Vi hann iväg på två långresor innan c kom och den första gick till Kenya och Tanzania. 17 januari lämnade vi ett mörkt och kallt Norrbotten och vände näsan mot djuren och naturen i Afrika. Vi skumpade omkring i Jeep i över 450 mil, vi mötte massor med vackra djur, åkte genom Masai Mara, Serengeti och avslutade på randen av Ngorongoro.

Hemma i kylan en knapp månad. Nu hade det börjat hända saker och vi höll oss uppdaterade via UDs hemsida. Kunde vi åka, kunde vi inte, ställa in eller inte ställa in, men iväg kom vi, i sista minuten. 26:e februari åkte vi mot Asien, via Istanbul och landade i Hanoi, samtidigt som en full ”jumbo” med Kineser. Vietnam hade då redan stängt gränsen mot Kina och totalt kaos rådde i ankomsthallen. Vi fick bana oss väg genom, munskyddsförsedda, men många, närgångna och frustrerade Kineser. Ett under att vi inte fick c redan då.

Nåja, vi fick en fantastisk resa i Vietnam, från Hanoi i norr till Saigon i söder. Åkte på minikryssning i Halong Bay, samt Återföreningståget ner till Da Nang och vidare ut till Hoi An. En mysig liten pärla, som redan nu led av alla uteblivna turister. Synd om näringsidkarna, men skönt för oss.

Hade ursprungligen tänkt åka tåget hela vägen ner till Saigon, men halva fick räcka på grund av både det ena och det andra…men, vi vill inte ha det ogjort, det var en upplevelse. Flyg ner till Saigon…ja, jag vet att det heter Ho Chi Minhstaden, men invånarna själva säger Saigon. Vi besökte förstås War Remnants Museum, tårarna rann och återigen förundrades vi över människans ondska och erövringslust. Intressant stad, men jag tyckte mer om Hanoi, speciellt gamla staden där vi för övrigt bodde. Ner till Mekongdeltat över en dag, vilket med facit i hand var för kort tid, men flyget till Kambodja var bokat och vi kom iväg i sista stund återigen. Dagen därpå stängde Vietnam gränserna mot många länder…däribland mot Sverige! Vi tempades överallt och Ankor besökte vi som några av de sista turisterna, innan även Kambodja stängde.

Nu började vi faktiskt bli lite oroliga, skulle vi komma hem eller inte? Vi kom hem den 13 mars, med sista planet mellan Istanbul och Stockholm. Aldrig förut har det känts så skönt att landa på Arlanda, med bara en timmes flyg kvar upp till Luleå. Hemresan gick från Siem Reap, där nästan alla flyg var inställda, via Bangkok, Istanbul, Arlanda och till sist Luleå. Tack och lov, vi andades ut men, efter ett par veckor började vi klättra på väggarna igen. Vi skulle ha åkt runt i Centralasien i april, vilket förstås inte blev av…vi satt där vi satt.

Som tur är tycker vi om att åka och köra bil och Sverige var ju öppet, så i maj drog vi ner till vännerna C&C på Tjörn, via Höga Kusten, Karlstad, Akvedukten i Håverud och svärmor i Falköping. Henne fick vi inte träffa, jo bakom plexiglas utomhus förstås.

Höga Kusten även på hemvägen. I slutet av maj hälsade vi på vännerna D&K i Idre. Har försnillat bilderna därifrån, men en fin tur var det med snöklädda fjäll, Älgar och Sveriges, över havet, högst belägna väg. Hemma en vecka, sen styrde vi mot fjällen igen. Några dagar i Klimpfjäll och Vildmarksvägen tur och retur. Vägen över fjället hade precis öppnat och snövallarna var över tre meter högst upp.

Efter midsommar åkte vi till fjällen igen, nu till Abisko där vi hyrde en stuga. Vi vandrade lite, men eftersom vintern varit extremt snörik, var det svårt att ta sig fram och upp över fjällen. I Björkliden var det djup snö långt ner mot Hotellet och den numer så populära Trollsjön, gick inte att nå utan skidor. Var även tvungna att åka och kolla Norges stängda gräns…och jag säger bara, suck, vilken grannsämja och dubbelmoral.

Det har blivit mycket av fjällvärlden i år och mer skulle det bli, redan i mitten av juli, då vi åkte på en minitur upp till Jokkmokk och ”Stora” Sjöfallet. En önskan av maken att få se fallet, vilket en gång i tiden kallades ”Sveriges Niagara”…nu bara en rännil. En skymf för de som har sett det i all sin prakt, vilket mina föräldrar gjorde innan jag föddes. Roligt dock för CJ att besöka Jokkmokk på sommaren, långt ifrån stimmet och kommersen under Vintermarknaden.

I augusti åkte vi neråt landet igen. Gravsättning av svärfar och sen fortsatte vi ner via Ringenäs, Karlshamn, Linköping och Hudiksvall. Har aldrig sett så mycket trafik på de svenska vägarna. Här var det hemmasemester som gällde och vi hade gett oss in i det, intet ont anande. Vi hade tänkt oss att få återse Ale Stenar, men vi flydde, då knökfullt bara var förnamnet. Återseendets glädje blev det dock i Linköping, makens gamla studiestad. Det var varmt, nästan olidligt varmt, men att strosa i stan, ta in det gamla och se det nya, inte minst i form av stöddiga Libaneser som trodde att de ägde stan, det var starkt! Och inte att förglömma, Bergs slussar, där det borde ha varit kö idag…

Hej och hå, nu skulle vi snart ha äntrat Transsibiriska, men ja, som allt annat så gick det förstås åt helvete. Men, under över alla under, vi fick en hint om att Norge öppnar mot Norrbotten. Yes, yuippie och inte var vi sena att ta chansen. Sagt och gjort, 4 september styrde vi mot ”vår” gräns mot Norge. Vi hade med oss ”bevis” för att vi bor i Norrbotten, det gick bra, hur bra som helst och in i Narvik kom vi, via den gamla vägen. Strax innan centrum stannade vi, häpnade och ögonen blev vertikala. En ny futuristisk bro över Rombaksfjorden hade kommit till sen vi sist sågs.

En genväg förstås och en förkortning av kringelikrokvägen från Rombaksbottn till Narvik. En lång historia blir återigen kort, mycket finns att läsa sen tidigare här på bloggen…sök och ni skall finna! Återigen en mycket häftig resa, oväntad, oplanerad…greppa tillfället i flykten…och åk om du kan. Svolvaer, Andenes, Harstad och tillbaka till Svedala.

Tillbaka i Svedala kom vi till Björkliden, nästan ett andra hem för mig, där jag har varit nästan varje år, ibland både sommar, höst och vinter, sen 1959. Jag har berättat, rätt målande, tror jag, för kära maken om när hösten möter vintern. Nu blev det bingo, vi kom dit, precis när det är som bäst, när höstfärgerna spelar mot nysnön och ja, salig är bara förnamnet.

Jodå, det här var i stället för Transsibiriska, men det vete fan om det inte blev bättre. Ingen vet och tur är väl det, vi fick nåt annat än förstahandsvalet, ingen gråter, alla är nöjda och vi tar nya tag. Efter ungefär tre veckor började väggklättringen igen och vi kollade varje dag hur det såg ut på resefronten i övriga Europa. Polen är öppet, Slovakien likaså, sagt och gjort, vi åker! Egen bil, munskydd, handsprit, fatalism i kubik och det gick som det gick. Vi kom hem igen efter diverse av och ombokningar av hotell, färjor mm. Vi hade många planer, vi ville se de snötäckta Tatrabergen och den vackra landsbygden i Slovakien. Men, som vanligt så blir det inte som man tänkt sig. Vi kom in i Slovakien, bodde på ”Hotel California”, landet stängde, vi avbokade och drog oss mot Polen. Några dagar i Warszawa, sen kom vi precis hem igen…innan det blev svårt. Inte stängt land, men stängda restauranger, hotell och annat.

Ja, och så bilderna, de jag aldrig har visat…de är från broarna i Tczew, något vi hittade på väg till Malbork…staden med Europas största medeltidsborg. Många turer, många vindlingar har det också blivit, hem kom vi även denna gång, med restriktionerna som gläfste oss i hasorna. Hem kom vi 24 oktober, idag skriver vi 26 december…och vi har inte varit någonstans sen vi kom hem. Sent skall syndaren vakna, eller hur det nu är med det. Vi har inte flugit sen 13 mars! Nu har vi varit hemma i två månader! Var skall detta sluta?

Ändå, när jag summerar, så har det blivit 100 resdagar även detta helvetesår. Jag vet inte om jag vågar hoppas, men lite hoppas jag trots allt…kanske, kanske kan vi snart resa igen och umgås även här hemma.

Gott slut på detta skitår önskar jag er alla och en förhoppning om att något bättre lurar i bakgrunden…håller alla tår och tummar…kram på ER!