2020 är snart historia.


En sorglig historia för hela världen, vilken på ett ögonblick gick från att ha varit öppen och tillgänglig, till näst intill total lockdown. Att skriva om 2020 som ett reseår känns lite märkligt, men nu gör jag det och upptäcker att det blev många resdagar även detta skitår. Vi hann iväg på två långresor innan c kom och den första gick till Kenya och Tanzania. 17 januari lämnade vi ett mörkt och kallt Norrbotten och vände näsan mot djuren och naturen i Afrika. Vi skumpade omkring i Jeep i över 450 mil, vi mötte massor med vackra djur, åkte genom Masai Mara, Serengeti och avslutade på randen av Ngorongoro.

Hemma i kylan en knapp månad. Nu hade det börjat hända saker och vi höll oss uppdaterade via UDs hemsida. Kunde vi åka, kunde vi inte, ställa in eller inte ställa in, men iväg kom vi, i sista minuten. 26:e februari åkte vi mot Asien, via Istanbul och landade i Hanoi, samtidigt som en full ”jumbo” med Kineser. Vietnam hade då redan stängt gränsen mot Kina och totalt kaos rådde i ankomsthallen. Vi fick bana oss väg genom, munskyddsförsedda, men många, närgångna och frustrerade Kineser. Ett under att vi inte fick c redan då.

Nåja, vi fick en fantastisk resa i Vietnam, från Hanoi i norr till Saigon i söder. Åkte på minikryssning i Halong Bay, samt Återföreningståget ner till Da Nang och vidare ut till Hoi An. En mysig liten pärla, som redan nu led av alla uteblivna turister. Synd om näringsidkarna, men skönt för oss.

Hade ursprungligen tänkt åka tåget hela vägen ner till Saigon, men halva fick räcka på grund av både det ena och det andra…men, vi vill inte ha det ogjort, det var en upplevelse. Flyg ner till Saigon…ja, jag vet att det heter Ho Chi Minhstaden, men invånarna själva säger Saigon. Vi besökte förstås War Remnants Museum, tårarna rann och återigen förundrades vi över människans ondska och erövringslust. Intressant stad, men jag tyckte mer om Hanoi, speciellt gamla staden där vi för övrigt bodde. Ner till Mekongdeltat över en dag, vilket med facit i hand var för kort tid, men flyget till Kambodja var bokat och vi kom iväg i sista stund återigen. Dagen därpå stängde Vietnam gränserna mot många länder…däribland mot Sverige! Vi tempades överallt och Ankor besökte vi som några av de sista turisterna, innan även Kambodja stängde.

Nu började vi faktiskt bli lite oroliga, skulle vi komma hem eller inte? Vi kom hem den 13 mars, med sista planet mellan Istanbul och Stockholm. Aldrig förut har det känts så skönt att landa på Arlanda, med bara en timmes flyg kvar upp till Luleå. Hemresan gick från Siem Reap, där nästan alla flyg var inställda, via Bangkok, Istanbul, Arlanda och till sist Luleå. Tack och lov, vi andades ut men, efter ett par veckor började vi klättra på väggarna igen. Vi skulle ha åkt runt i Centralasien i april, vilket förstås inte blev av…vi satt där vi satt.

Som tur är tycker vi om att åka och köra bil och Sverige var ju öppet, så i maj drog vi ner till vännerna C&C på Tjörn, via Höga Kusten, Karlstad, Akvedukten i Håverud och svärmor i Falköping. Henne fick vi inte träffa, jo bakom plexiglas utomhus förstås.

Höga Kusten även på hemvägen. I slutet av maj hälsade vi på vännerna D&K i Idre. Har försnillat bilderna därifrån, men en fin tur var det med snöklädda fjäll, Älgar och Sveriges, över havet, högst belägna väg. Hemma en vecka, sen styrde vi mot fjällen igen. Några dagar i Klimpfjäll och Vildmarksvägen tur och retur. Vägen över fjället hade precis öppnat och snövallarna var över tre meter högst upp.

Efter midsommar åkte vi till fjällen igen, nu till Abisko där vi hyrde en stuga. Vi vandrade lite, men eftersom vintern varit extremt snörik, var det svårt att ta sig fram och upp över fjällen. I Björkliden var det djup snö långt ner mot Hotellet och den numer så populära Trollsjön, gick inte att nå utan skidor. Var även tvungna att åka och kolla Norges stängda gräns…och jag säger bara, suck, vilken grannsämja och dubbelmoral.

Det har blivit mycket av fjällvärlden i år och mer skulle det bli, redan i mitten av juli, då vi åkte på en minitur upp till Jokkmokk och ”Stora” Sjöfallet. En önskan av maken att få se fallet, vilket en gång i tiden kallades ”Sveriges Niagara”…nu bara en rännil. En skymf för de som har sett det i all sin prakt, vilket mina föräldrar gjorde innan jag föddes. Roligt dock för CJ att besöka Jokkmokk på sommaren, långt ifrån stimmet och kommersen under Vintermarknaden.

I augusti åkte vi neråt landet igen. Gravsättning av svärfar och sen fortsatte vi ner via Ringenäs, Karlshamn, Linköping och Hudiksvall. Har aldrig sett så mycket trafik på de svenska vägarna. Här var det hemmasemester som gällde och vi hade gett oss in i det, intet ont anande. Vi hade tänkt oss att få återse Ale Stenar, men vi flydde, då knökfullt bara var förnamnet. Återseendets glädje blev det dock i Linköping, makens gamla studiestad. Det var varmt, nästan olidligt varmt, men att strosa i stan, ta in det gamla och se det nya, inte minst i form av stöddiga Libaneser som trodde att de ägde stan, det var starkt! Och inte att förglömma, Bergs slussar, där det borde ha varit kö idag…

Hej och hå, nu skulle vi snart ha äntrat Transsibiriska, men ja, som allt annat så gick det förstås åt helvete. Men, under över alla under, vi fick en hint om att Norge öppnar mot Norrbotten. Yes, yuippie och inte var vi sena att ta chansen. Sagt och gjort, 4 september styrde vi mot ”vår” gräns mot Norge. Vi hade med oss ”bevis” för att vi bor i Norrbotten, det gick bra, hur bra som helst och in i Narvik kom vi, via den gamla vägen. Strax innan centrum stannade vi, häpnade och ögonen blev vertikala. En ny futuristisk bro över Rombaksfjorden hade kommit till sen vi sist sågs.

En genväg förstås och en förkortning av kringelikrokvägen från Rombaksbottn till Narvik. En lång historia blir återigen kort, mycket finns att läsa sen tidigare här på bloggen…sök och ni skall finna! Återigen en mycket häftig resa, oväntad, oplanerad…greppa tillfället i flykten…och åk om du kan. Svolvaer, Andenes, Harstad och tillbaka till Svedala.

Tillbaka i Svedala kom vi till Björkliden, nästan ett andra hem för mig, där jag har varit nästan varje år, ibland både sommar, höst och vinter, sen 1959. Jag har berättat, rätt målande, tror jag, för kära maken om när hösten möter vintern. Nu blev det bingo, vi kom dit, precis när det är som bäst, när höstfärgerna spelar mot nysnön och ja, salig är bara förnamnet.

Jodå, det här var i stället för Transsibiriska, men det vete fan om det inte blev bättre. Ingen vet och tur är väl det, vi fick nåt annat än förstahandsvalet, ingen gråter, alla är nöjda och vi tar nya tag. Efter ungefär tre veckor började väggklättringen igen och vi kollade varje dag hur det såg ut på resefronten i övriga Europa. Polen är öppet, Slovakien likaså, sagt och gjort, vi åker! Egen bil, munskydd, handsprit, fatalism i kubik och det gick som det gick. Vi kom hem igen efter diverse av och ombokningar av hotell, färjor mm. Vi hade många planer, vi ville se de snötäckta Tatrabergen och den vackra landsbygden i Slovakien. Men, som vanligt så blir det inte som man tänkt sig. Vi kom in i Slovakien, bodde på ”Hotel California”, landet stängde, vi avbokade och drog oss mot Polen. Några dagar i Warszawa, sen kom vi precis hem igen…innan det blev svårt. Inte stängt land, men stängda restauranger, hotell och annat.

Ja, och så bilderna, de jag aldrig har visat…de är från broarna i Tczew, något vi hittade på väg till Malbork…staden med Europas största medeltidsborg. Många turer, många vindlingar har det också blivit, hem kom vi även denna gång, med restriktionerna som gläfste oss i hasorna. Hem kom vi 24 oktober, idag skriver vi 26 december…och vi har inte varit någonstans sen vi kom hem. Sent skall syndaren vakna, eller hur det nu är med det. Vi har inte flugit sen 13 mars! Nu har vi varit hemma i två månader! Var skall detta sluta?

Ändå, när jag summerar, så har det blivit 100 resdagar även detta helvetesår. Jag vet inte om jag vågar hoppas, men lite hoppas jag trots allt…kanske, kanske kan vi snart resa igen och umgås även här hemma.

Gott slut på detta skitår önskar jag er alla och en förhoppning om att något bättre lurar i bakgrunden…håller alla tår och tummar…kram på ER!

Kategorier:Okategoriserade

13 kommentarer

  1. Vilken glädje att få läsa om ert reseår. Detta gjorde helt klart min dag och inte bara dagen idag. Och visst har det varit ett skitår. Verkligen! Men tänk att ni ändå har 100 resdagar och med så stora variationer i det ni sett och upplevt. Jag har vid ett par tillfällen idag, tillsammans med maken, läst ditt fina inlägg och njutit av dina bilder och jag har rest med. Som bara den. Vietnam har vi besökt och likaså Kambodja men här skulle jag vilja se och upplev än mer-
    Afrika och den typ av resa ni gjorde fanns på vår lista. Ja, den finns kvar önskan om den. Och även hoppet. Inte kom vi till Norrland eller Norge heller. Kan känna mig sorgsen över det. Men så kom ju min operation i axeln och tilltagande ryggbesvär. Milt sagt körde mycket ihop sig.
    Så dina bloggnlägg med text och fantastiska bilder ger mig så mycket och på olika sätt- Känns som om jag är med.

    Året är snart slut och ett nytt är på väg och visst önskar och hoppas jag, som du, att 2021 ska bli ett bra år.
    Tack än en gång!
    Kram!

    Gilla

    • Glad över att jag gjorde din dag igår. Var inte inne på bloggen igår, men nu har jag sett dina vänliga och fina rader, roligt att även maken ”reser med”.
      Minns att du har berättat om era planer, både vad gäller Sydafrika och safari, men, men, det är tungt nu. För oss alla och det går förstås inte att jämföra, vilket jag inte tycker att man skall göra överhuvudtaget. Att jämföra är bara av ondo, vi här i norden lever i vår lilla bubbla, men dagligen går mina tankar till de, i bland annat Afrika som levde av turismen…hur mår de nu och hur går det för djuren? Är rädd för att tjuvskyttarna har fritt fram.
      Tänkte på dig när jag skrev och inte minst på, att ni inte ens har kommit iväg till ”sommarstugan”, måste kännas tungt. Jag hoppas verkligen att du blir bättre, både i axel och rygg!
      Kram till dig och vi fortsätter att leva på hoppet inför 2021.

      Gilla

  2. Å du och du; det blev ju resor som så resande fint bilderna visar. Men vad är väl några dagar mot alla de önskade/planerade tänker jag att du känner. Hur som så är ju detta året nu strax rott i land med det innehåll det har fått.
    Så bästa Gertie, jag gläds med dig i alla fall. Du bjuder på så mycket i bild och text åt din icke resande bloggvän, ja, mig ger du jubel i sinn och skinn! Och vad jag önskar för dig och mannen inför det kommande året är ju just resandet. Du kommer förmodligen bli än mer yster och galen när du kommer ut på grönbete igen. Om än det kan dröja och om än …. Visst är livet underbart.
    Här om dagen när jag fotade båtar på land så passerade en person, hon stannade och sa: Vad en människa fotar berättar en del om den människan.
    Jag säger det samma till dig Gertie, från hjärtat!
    Med absolut största sannolikhet så lurar ett bra 2021 om hörnet. Vi får bara ett tag till.
    Nu tar vi handlingara med oss från året och ger oss i väg in in 2021 – garanterat att vi har andra infallsvinklar än förra årsskiftet.
    Kram och väl mött i mötet.

    🙂

    Gilla

    • Jodå, det blev några, dock inte de som var planerade, men planer ändras hela tiden vare sig vi lever i c-tider eller inte. Något vi är bra på, som du har märkt, är att tänka om och det har vi sannerligen fått göra, detta märkliga år som snart är till ända.
      Alltid lika roligt att hitta dina rader och att du uppskattar mina små berättelser. Så rätt hon har, hon som du träffade vid båtarna…och jag antar att det var gamla och vackra båtar du förevigade?
      Kram fina Tove och jag hoppas av hela mitt hjärta att 2021 blir ett bättre år, ett friskt och spännande år för oss alla. Resenärer, flyttenärer och alla hemmeliga, våra intressen är olika och det är precis som det skall vara…tänk vilken tråkig tillvaro om alla var precis lika…hua.
      Så jag säger…Gott Nytt År och vi lever på hoppet😉.

      Gilla

  3. Ni har hunnit med att resa riktigt mycket.
    Fantastiska ställen du besökt. Härliga bilder också.
    Annars har året verkligen varit ett skitår.
    Jag började i Spanien, men lyckades ta mig tillbaka till Wales precis i tid och sed hanar jag varit här hemma. Hoppas på att kunna resa lite runt i Sverige nästa år, vi får se hur det blir.
    God fortsättning!

    Gilla

    • Jodå, vi hann med en del trots allt, men många resor blev också inställda. Förhoppningsvis kan vi alla börja resa igen, åtminstone i Europa under 2021 och lämna detta skitår därhän.
      Tack för att du kikar in och ha det gott i Wales, antar att du är extra försiktig nu, med ”det nya” onämnbara?
      Gott Nytt År och vi hoppas på 2021!

      Gilla

  4. Fin sammanställning du gjort av erat år som har haft en hel del fina och spännande resor med vackra bilder. Vi hoppas på att vaccinet kommer till oss snart och det blir lättare med allt.
    God fortsättning

    Gilla

  5. Tack! Det är så roligt att följa med er på era resor. Vissa har jag gjort och minns med ett leende. Andra vill jag göra. Vi var inte i Sverige förrän 25 mars i nådens skitår 2020. Vi diskuterade om vi skulle stanna där vi var, men tog ett beslut att åka hem i alla fall. Vilket visade sig vara klokt! Vi är båda i riskgrupp, så det har blivit självvald karantän. Sommaren var ganska ok, men mörkretställer till det. Tur är att vi tycker om att läsa båda två.
    Nu väntar vi på vaccin så att världen ligger öppen för oss igen. Hoppet är det sista som överger oss!
    Din text och dina bilder gör det lite ljusare!

    Gilla

    • Tack själv, roligt med din uppskattning! Är lite tveksam vad beträffar vaccinet, men troligtvis blir det ett krav om man vill resa in i andra länder. Då blir valet lätt!
      Ja hua, mörkret ligger som en tung filt över allt, vi har nu i alla fall fått snö, vilket gör det lite ljusare. Och bra motion får man också😉.
      Gott Nytt 2021 önskar jag dig!

      Gilla

  6. Kära fina Gertievännen! Så mycket att uppleva genom dina resor trots pandemin när allt tog stopp! Allt är fantastiskt! Afrikaresan som jag verkligen hade velat uppleva, sedan Vietnam så exotiskt och de fantastiska resorna i norden, höstfärgerna i vår vackra fjällvärld är ändå min favorit bland bilder. Ser framemot 2021 kära vän och hoppas världen skall öppna sig igen Bamsekramar!

    Gilla

    • Åh min kära vän, det gläder mig att du har njutit av mina minnen och drömmar. Håller med dig beträffande höstfärgerna i fjällen och just i år var det ju något extra, med nysnön på topparna, ljuva minnen😉. Många kramar till dig och så fortsätter vi hoppas…

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: